23:56 Hudnära fjärran

Jag snavade på en naken skribent härom dagen. Faktum är att jag snavade på hennes katt, redan några dagar innan, en finfin bild med någon vit blomma intill, rosade den tillbörligt och passerade utan närmare reflexion. Sen snavade jag på matte, som i sin tur snavat på och rosat Cati, vars skrivande även jag följer med fröjd. Strax fann jag mig i en berättarröst som varvade ölstim med hudlöst inpå livet, liv, hjärta, kärlek och ett språk som lekte med högt och lågt, då och då tog krumsprång åt sidan och hittade på rackartyg. En utåtvänd och engagerande personlighet, fulladdad med skrivbehov på ungefär samma sätt som jag själv. Och som vågar fånga sig själv i fallet, utan fötterna stadigt på marken, och teckna det just som det kändes, för ganska öppen läsekrets; halvsluta communities, men där utan urskillning.

Vi språkades vid, och var på precis samma sida; jag kunde teckna hennes tankar känslor i ord, och de var också mina. Det där jag brukar tycka om att göra; hitta en plätt gemensam mark, eller samförståndsmark, och teckna den i all skärpa med några meningar. Det, som så många gånger upprättat en genuin bro rakt in i varann, och som så många gånger gett en hisnande känsla av att vara på precis samma frekvens; jag tune:ar in och hälsar på i och kramar vad jag möter där, och hon glöder litet av att bli så rätt läst för sina tankar, känslor, erfarenheter, perspektiv, sorger, besvär.

Det bär emot litet att beskriva det, för allt det mjukt följsamma välvilliga i det försvinner i samma ögonblick som man bara beskriver det utifrån och till effekterna, så det plötsligt ser ut som någonting hämtat ur en förhörsteknikspraktika, som ett knep, en bluff, ett verktyg, mer än en sång eller en symbios. Någonting som storhjärnan plockar fram på kommando, snarare än någonting som med rätt människor bara föds, vaknar till och händer i en mental omfamning av något slag. Kallt, inte varmt, beräknande, inte intuitivt. Det är litet av den där magin i kärlekshandlingar som bor i just det där, och jag är frikostig med dem, även om det nog är första gången jag beskriver den. För att jag inte riktigt vet hur man ger den ord utan att skjuta den i sank.

Men ändå. Någonstans där, föll korthuset ihop över sig självt. När samtalet var över, var det som om det inte drog i mig igen till ett nytt. Det var tennismatch med en vägg. Som troget returnerar bollar och justerar spinn på dem, men saknar serve-förmågan. Eller viljan. Varpå spelet dog. Fifteen, love. Fast mer bara fifteen, och det var det.

Jag gick hem och känsloinventerade mina egna rum i stället. Den senaste tiden har jag rätt starkt törstat efter bekräftelsen i att få vara något för någon. Det är ett av mina starkaste vilotillstånd där jag själv hämtar kraft, samtidigt som jag flödar värmekraft också genom hon jag delar de banden med. Det är just precis det där flödet som förskräcker flickor, och för den delen pojkar, som är rädda för någonting som är för bra -- tänk att mista det -- och går på ett säkrare kort i någon buse som nog har sina stunder ibland men som trampar ner mer än ger. Helande enhet och fristad i tiden. Jag sträcker mig efter det men når inte, för jag har inte lärt mig nalkas det och med fast hand ta det och sätta min agenda, utan visar bara vägen och ger alla tecken som säger varsågod, på alla språk, men blir sedan kvar i vänteläge tills något språk svarar att jag vill vara med.

Men det är tyst, så jag får ha mig alldeles för mig själv, till ingen glädje för mig, eller någon annan heller. Det känns som utsålt för tom aula.

Jag var på öppningstalet för Humanistdygnet, hållet av Mark Lewengood. Sällan sedan Tages tid har jag hört någon ladda ordet humanist med så mycket bra och positivt. Det var en dag det var lätt att bära stämpeln humanist i själ och hjärta. Det är ganska många av er jag hade önskat dit för att ta del av det; jag hoppas det månde gå i repris i något medium; åtminstone filmades det i sin helhet. Fullt av värme och mänsklighet, historior, berättelser, humor och reflexion, eftertanke och spontanitet. Inövad, kanske, men såpass väl att ingen känsla av krystadhet lämnade bismak.

Sedan var jag beklagligen för sockerlåg för att inta mer av programmet, även om det var fler än en punkt som lockade. Hem, mat, tidsvinn.

Dagens uträttande var att hämta ut min lagade regnjacka från den lilla hemliga sömmerskan som gömde sig helt hemligt en trappa ned från en modebutik intill S:t Larskyrkan. Hon fick en varm komplimang för sitt pikanta, liksom litet sagolika krypin. Nu får det regna bäst det bara vill. I morgon sång, från lunch till solnedgång.