23:29 Mot lärande!

Det är en ganska välsorterad butik, och uppfriskande nog kanske i synnerhet på delikatessfronten. Han promenerar tankfullt omkring bland välfyllda hyllor, ganska väl till mods, oklanderlig hållning, varm och go' i en ljus höstjacka och en mysig värmetröja under den. Det slår honom inte att han inte har någon aning om vad plagget heter, men det har förmodligen någon liten Helly Hansen-logo eller liknande i något hörn någonstans. (Helly Hansen är inte något statusmärke för honom; det är mer åt något slags grupperande namn på plagg som håller väta och andra tråkiga element ute och värme inne. Ett varumärke han mest förknippar med att vara åtta år, bygga snökojor och vantar för ändamålet, vilka ibland faktiskt fyllde funktionen. Mörkt marinblå. Han har någon slags vag förståelse för att denna bild av vad varumärket laddas med är hopplöst föråldrad och att företaget idag nog försökt smyga upp intill Björn Borg med mera som försökt andas exklusivitet och stil. Inget av det här intresserar honom det minsta, och rör sig heller inte ens i närheten av det som rör sig i huvudet. Det figurerar här som en onödig parentes och en klar indikation på dåligt författarskap.)

Han är ganska hungrig; det har slunkit ned litet allt möjligt smått och gott i korgen redan; allt från en burk blåbärssylt till en schalottenlök. Tankarna kretsar litet flyktigt kring gott leverne, levnadsstandard, en litet exklusiv livsstil och dess smärre yttringar och brister på antiteser som divergerar iväg från den. Frånvaron av psykotiska grannar som hotar en till livet för att huset är lyhört och man varit på toa, till exempel, eller vrålar, grälar högljutt och krossar porslin. Fast mest tänker han genom hur han har det själv. Och allra mest tar sig tankarna form kring element som det klart lyxbetonade utvecklingssamtal han bara ett par timmar hade med sin körledare; en liten historia om en halvtimme omfattande litet uppsjungning, kartlägga spännvidden i registret (C till C³), sjunga en del och prova stödet, socialisera ett slag och skiljas åt igen. Det känns som ett ganska högklassigt nöje att sjunga i kör, en mer social, umgängelig och trevlig än pretentiös, långt mer laddad med sång och värme än musikalisk excellens, men likväl inte utan sina musikaliska förtecken. Då och då faller tanken in i några strofer av något vackert, högt eller lågt, av någon tonsättare, känd eller okänd.

Nyss var han ett slag i domkyrkan, där modern med sin kör sjöng någon slags vesper. Blev inte kvar, dels för att prästen, som micat upp sig, inte sjöng särskilt vackert, dels för att dagen tangerar storhelg och affärerna kanske stänger tidigt, och det vore väl att fylla på skafferiet med litet smått och blandat, om man ska bjuda modern på dylik litet senare framåt kvällskanten, dels för att han slagit sig ned i en rätt avlägsen del av kyrkan från vilken man i vilket fall inte fick så stor behållning av körsången (akustiken är inte direkt körvänlig i den stora kyrkan), och där man inte stör nämnvärt av att när som helst resa sig och gå. Eller sitta och läsa i medhavd bok, för den delen -- Koka soppa på fysik for tillbaka i väskan, varma gråspräckliga mössan och handskarna åkte på, halsduken likaså, och så bar det alltså vidare till Lucullus.

En intressant färskpressad juice landar i korgen. Han lever ett rätt bra liv, på en massa sätt, samtidigt som han inser att man inte tänker så utan att det ligger något och maler som motpol i andra änden. Han har rätt bra formkänning för vilka zoner som ligger på plus och var det gapar minus. Nu tyglar han tankarna till plus, i en liten nisch av medvetandet som sysselsatt sig med att fundera över standardhöjningar han är sugen på. Som mixerstav, blender och juicecentrifug, till exempel. Enkla småsaker att pigga opp sig med att kasta litet pengar och research på.

Tanken vandrade inte vidare mot mänskligt orienterad lyx, även om de tangerat det många gånger redan längsmed gångar, hyllor och disker där folk gått och stått i par, och för den delen varit inne på det ett slag redan ännu litet tidigare, på biblioteket, där han snavat på en mungipshöjande kokbok, som var en slags studie i interpersonellt umgänge, sexism och/eller manlig självgodhet -- det hade varit litet svårt att sätta fingret på det. Titeln, "Förför", nästan lika många och förföriska bilder på flickor som på mat, och ett rätt kittlande kokboksupplägg kring en förförelsekronologi, från taktikupplägg, över rätterna i en middag, till en frukost, och litet inströsslat mellanprat om atmosfären och hur kvällen och livet fortskrider. Ett tokigt skickligt alster på många vis, långt ut på såväl skalan utsökt som osmakligt på samma gång, på ett rätt underhållande vis.

Nå, mellan dess pärmar hade hjärtat fladdrat duktigt vid tanken på någon att suga i sig kunskap från, igen; tänk att ha en sådan nära mentor, inom kokkonst, vinkunskap, hantverk, litet vad som helst. Det är verkligen inte slump att han sträcker sig mot solen i form av körsång, danskurs, handarbete, nyligen macintoshologi, alla tidigare självstudier i massagekonst och andra sätt att alstra njutning och välbefinnande -- saker att lära sig från andra ligger honom väldigt, väldigt varmt och nära om hjärtat. Redan att sjunka in i välmurade, högupplösta förståelser för andras situationer, sorterar under samma punkt -- en kärlek, inte bara till personen världsbilden är knuten, utan också till själva hennes berättande och förmedlande; de tusen olika kanalerna att läsa, lära och känna den genom. Inte minst de taktila. Allt flödar delvis i samma banor.

Doften och smaken, känslan, av gemenskaper; lärande i gemensam diskssion och handling. Han har egentligen ingen brinnande förmedlarvilja i botten; sina egna lärdomar delar han förvisso frikostigt med dem som söker dem, men ljuskällan är vägen genom ny lärdom och nya upptäckter. Finnandet av nya upptäkter, ler ordböjaren. Inte vägen till, utan vägen genom; vandringen är tydligt målet, och alla lyckliga harmonier under vägens gång. Varje samstämt, lågmält, samtal; under skjortan, bakom murarna, nära roten, högt upp i tillvarons övergripande grenverk, som här, till exempel. Vad utgör mittlinjen på din väg?

Kantareller, kräftstjärtar. Paprika, vitlök. Honungsmelon. Glatt samspråk med kassörskan, damen bakom i kassakön. Ekot av en dag full av lyckade småsaker. Det fina och rentav rätt billiga paret mattsvarta byxor på Norén och Englund, eller om det var tvärtom; i vilket fall en butik som ska få ekipera honom oftare. En tanke, när cykeln åker in i cykelförrådet -- a propos skorpisar, som Cissi sorterade stjärntecket -- är han kanske litet kräftis, på det planet? Bekräftis? Något rungande interpersonellt, fullt av utbyten åt alla håll. Dela, göra ihop, väva samman.

Kanske skulle det där med att komma till skott och fara iväg på stört gå litet rappare om nyckelordet varit vart snarare än hur. Veckan har trampat på stället; aldrig går det så sakta att skaffa visum som när man inte rört ett finger för att skriva ansökningen.