11:52 Hej, mitt morgonland!
Egentligen sov jag kanske inte så gott, men huvudsaken är ibland ändå mest att vakna gott, och det gjorde jag, med besked. Man gör lätt det när man för ovanlighets skull vaknar i sitt element. Välskedad, litet uttorkad, må vara, intill en sömnvarm flicka att pyssla om.
Så bland det första som rör sig i medvetandet är att det finns en varm, mjuk rygg under mina fingrar, och någonstans nedanför en rumpa som ligger rätt skönt mot mig, och medan jag sakta kvicknar till kommer och går tankar, litet som ämnena rör sig under en fikastund eller något annat samtal fullt av infall och utvik, fast nu alldeles tyst, för mig själv. Jag undrar om jag inte blir rätt mycket mer sluten när jag inte har (eller är -- se, vad man kan göra med nyanser!) sambo.
En fundering jag glider in i under tiden mina fingrar hittar in i hennes svarta hår, handlar just om relationer, och ett ämne jag många gånger, däribland helt nyligen under sista socialdansen, hört tjejer skildra, men aldrig känt själv, är jaktmarker. Lovliga och olovliga jaktmarker, närmare bestämt. Tillåtna och otillåtna sociala sammanhang att fiska upp pojk- eller flickvänner i. Framförallt då det sista, att det finns platser och umgängen som är off limits.
Det kan vara klasskamrater, jobbarkompisar, folk som läser eller går samma kurser som en själv, medlemmar i kören man sjunger i, folk som jobbar i ens närbutik -- listan tycks jättelång, och den gemensamma nämnaren är väl i korta drag folk som rör sig i miljöer man vistas naturligt i, och vill och ämnar fortsätta vistas naturligt i en längre framtid. Och tanken eller rädslan i botten är, ungefär, att den miljön, i någon avlägsen framtid, inte är stor nog för er båda.
Faktiskt har jag en gång hört en annan karl resonera precis likadant, och från egen erfarenhet -- ett ex som sjöng i samma kör som honom -- och idag (eller då, i alla fall) sjunger han inte längre, av just den anledningen; skulle gärna, men kommer inte riktigt över tröskeln att gå med i någon avlägsnare kör.
För mig är hela grundtanken främmande; jag har själv aldrig haft problemet ens i första rummet. Jag har väl visserligen ingen skog av brustna förhållanden bakom mig, och inga lik som skvalpar i kölvattnet, men väl fyra relationer som varit men inte längre är partnerskap. Och de har förvisso ingendera påbörjats i förbjuden zon, eller vad vi ska kalla det, men skulle vad mig anbelangar gärna kunna ha fått vara det.
Jag har aldrig kraschat i en relation, så det inte gått att vistas tillsammans post facto. Det är väl det där som är kruxet, för de som ritat kartan full med rödflagg för minor och större eller mindre riskzoner för grobar relationsjord. Det har inte gått någon tjäle i mina jordar, så hela världen har känts fritt odlingsbar. Så länge man kan råkas, fritt fram.
Och när man växt iväg från varann och gått åt skilda håll, en varm och mer eller mindre nära, beroende på geografiska avstånd och annat, vänskap, som fortfar, litet som den gjorde innan, på en del plan, och skiktas på andra. Som att vi här och nu ligger och samsas om ett litet för varmt täcke och en litet för trång säng medan jag njutsmeker utefter hennes sida, över troskanten och nedåt låret, benet, insidan av knäet, vaden, foten. Det är lika naturligt nu som det var då, fast nu är det litet mer renodlat mys- och njutningsmässigt; jag lägger inte fullt samma frihetsgrader i vad jag ägnar mig åt, när jag pysslar om och myskelar.
Litet förbluffat, för det är första gången jag tänker tanken och drar parallellen, konstaterar jag att det på sätt och vis är med flickor som det är med dataspel man kan låsa upp, bit för bit, allteftersom man nått dit tillsammans. Så här får jag njuta med väldigt få människor, för att jag inte byggt förtroendekapital och tillitskapital, tillvänjning, konditionering och trygghet i formen med andra. Hon och jag står inte så jättenära varann emotionellt, men vi är båda oerhört fast i ett slags närhetsberoende, och är synnerligen kompatibla i att knådas och mysa så där. Jag tar mest initiativ, men vi trivs lika intensivt av det, och kurrar eller hummar nöjt som spinande katter som återkopplar på vad de trivs bäst med. En fungerande symbios som inte spruckit efter att relationen dött ut.
Vi bakade lussekatter igår kväll. Det var väl tanken att det skulle skett för rätt många da'r sedan nu, men det blev inte av med krockar med allt möjligt annat, jobb och trötthet som hamnade i vägen, men då hon dök upp framåt kvällen på nätet inom syn- och räckhåll för instant messaging (säg, visst är det intressant, hur vi omskapar och nyskapar gamla umgängessätt i nya media?), kastade jag fram förslaget, och en knapp timme senare kunde vi börja. Det var ju dessutom självaste lucia, så lägligheten kunde knappast varit bättre.
Jag hade förmodligen inte kommit på tanken, dock, om det inte varit för att ha drogat till ordentligt på en ny dagboksbekantskaps bitterljuva ord om att falla tillbaka i mönstret sova hos med pojkvännen som inte längre var, och all ovisshet kring vad relationen kommer bli framöver, under den där perioden då man just bestämt sig för att du, det här håller på att vittra bort; vi lägger det åt sidan, landar mjukt i någon slags vänskap. Ord om att knacka på tidigt, tidigt på morgonkvisten, efter att ha kövernattat för biljetter till något arrangemang, få komma in, och sova en stund med honom igen. Rrrrr.
Det var fullkomligt omöjligt att inte själv sugas in i minnet av att landa i ett rått, kallt, fuktigt, dimmigt Göteborg, en tidig morgon någon gång, huttra in vagnen ut från stationen och hem till henne, med stigande längtan klättra upp för backarna, väcka henne, följas upp för trappan, in genom dörren, nyssutekall kram med armarna om hennes sömnvarma kropp, dra in doften av hennes hår, ta av sig allt och krypa ned intill henne, förlora sig i och återuppleva stund-, doft-, smak-, känsel-, hörsel-, trivselminnen och somna tillsammans några timmar innan dagen börjar igen på riktigt; det lilla skottdygn som började med en oändlig bussfärd långt före gryningen och slutade i ett världens minsta lilla paradis bland njutningar och närheter, att återupptäcka hela hennes lilla kropp med alla sinnen, alla delar av kroppen, och närmast andäktigt smeka fram över varje återupptäckt kvadratcentimeter, känna och forma hela kroppen på nytt.
Även distansrelationer kan ha sin fantastiska guldkant.
Av hela den här tankekedjan, traderade jag dock blott biten om lovliga och icke dito miljöer och dataspelsparallellen med låsta nivåer. För efter det, under det jag helomvänt och glidit upp på hennes rygg med händerna om hennes fötter, var tanken inne på en slags naturlig fortsättning på just att jag inte svävade in i den här sortens minnen -- via en parallell till dans, för övrigt. Kel är väldigt här, nu, du och jag. I dans, eller kanske i synnerhet i lindy hop, är det mycket att vara fokuserad på varann, på sin partner, som är grejen, och man gör det som mest med kroppen. Ens bål blir litet som en strålkastare mot partnern; det är henne man dansar med och hon som står i fokus. Likadant är det i kel; man har närvaron och härvaron knuten kring nuet, går in i känseln och njuter av ge och ta, för vad man ger och får. Du och jag.
Och jag är rätt att jag måste lämna oss där, medan jag vänder henne om och nästlar in henne i min famn igen, för att nu hinna med min lunch och att cykla ned till universitetet för att fika, och kanske lära mig litet stickteknik av min väninna, mentor och allt-i-allo Jenny, vilken förmodas blott vara upplåst för sin trevlige make. Men kramas kan hon! ^_^
Så bland det första som rör sig i medvetandet är att det finns en varm, mjuk rygg under mina fingrar, och någonstans nedanför en rumpa som ligger rätt skönt mot mig, och medan jag sakta kvicknar till kommer och går tankar, litet som ämnena rör sig under en fikastund eller något annat samtal fullt av infall och utvik, fast nu alldeles tyst, för mig själv. Jag undrar om jag inte blir rätt mycket mer sluten när jag inte har (eller är -- se, vad man kan göra med nyanser!) sambo.
En fundering jag glider in i under tiden mina fingrar hittar in i hennes svarta hår, handlar just om relationer, och ett ämne jag många gånger, däribland helt nyligen under sista socialdansen, hört tjejer skildra, men aldrig känt själv, är jaktmarker. Lovliga och olovliga jaktmarker, närmare bestämt. Tillåtna och otillåtna sociala sammanhang att fiska upp pojk- eller flickvänner i. Framförallt då det sista, att det finns platser och umgängen som är off limits.
Det kan vara klasskamrater, jobbarkompisar, folk som läser eller går samma kurser som en själv, medlemmar i kören man sjunger i, folk som jobbar i ens närbutik -- listan tycks jättelång, och den gemensamma nämnaren är väl i korta drag folk som rör sig i miljöer man vistas naturligt i, och vill och ämnar fortsätta vistas naturligt i en längre framtid. Och tanken eller rädslan i botten är, ungefär, att den miljön, i någon avlägsen framtid, inte är stor nog för er båda.
Faktiskt har jag en gång hört en annan karl resonera precis likadant, och från egen erfarenhet -- ett ex som sjöng i samma kör som honom -- och idag (eller då, i alla fall) sjunger han inte längre, av just den anledningen; skulle gärna, men kommer inte riktigt över tröskeln att gå med i någon avlägsnare kör.
För mig är hela grundtanken främmande; jag har själv aldrig haft problemet ens i första rummet. Jag har väl visserligen ingen skog av brustna förhållanden bakom mig, och inga lik som skvalpar i kölvattnet, men väl fyra relationer som varit men inte längre är partnerskap. Och de har förvisso ingendera påbörjats i förbjuden zon, eller vad vi ska kalla det, men skulle vad mig anbelangar gärna kunna ha fått vara det.
Jag har aldrig kraschat i en relation, så det inte gått att vistas tillsammans post facto. Det är väl det där som är kruxet, för de som ritat kartan full med rödflagg för minor och större eller mindre riskzoner för grobar relationsjord. Det har inte gått någon tjäle i mina jordar, så hela världen har känts fritt odlingsbar. Så länge man kan råkas, fritt fram.
Och när man växt iväg från varann och gått åt skilda håll, en varm och mer eller mindre nära, beroende på geografiska avstånd och annat, vänskap, som fortfar, litet som den gjorde innan, på en del plan, och skiktas på andra. Som att vi här och nu ligger och samsas om ett litet för varmt täcke och en litet för trång säng medan jag njutsmeker utefter hennes sida, över troskanten och nedåt låret, benet, insidan av knäet, vaden, foten. Det är lika naturligt nu som det var då, fast nu är det litet mer renodlat mys- och njutningsmässigt; jag lägger inte fullt samma frihetsgrader i vad jag ägnar mig åt, när jag pysslar om och myskelar.
Litet förbluffat, för det är första gången jag tänker tanken och drar parallellen, konstaterar jag att det på sätt och vis är med flickor som det är med dataspel man kan låsa upp, bit för bit, allteftersom man nått dit tillsammans. Så här får jag njuta med väldigt få människor, för att jag inte byggt förtroendekapital och tillitskapital, tillvänjning, konditionering och trygghet i formen med andra. Hon och jag står inte så jättenära varann emotionellt, men vi är båda oerhört fast i ett slags närhetsberoende, och är synnerligen kompatibla i att knådas och mysa så där. Jag tar mest initiativ, men vi trivs lika intensivt av det, och kurrar eller hummar nöjt som spinande katter som återkopplar på vad de trivs bäst med. En fungerande symbios som inte spruckit efter att relationen dött ut.
Vi bakade lussekatter igår kväll. Det var väl tanken att det skulle skett för rätt många da'r sedan nu, men det blev inte av med krockar med allt möjligt annat, jobb och trötthet som hamnade i vägen, men då hon dök upp framåt kvällen på nätet inom syn- och räckhåll för instant messaging (säg, visst är det intressant, hur vi omskapar och nyskapar gamla umgängessätt i nya media?), kastade jag fram förslaget, och en knapp timme senare kunde vi börja. Det var ju dessutom självaste lucia, så lägligheten kunde knappast varit bättre.
Jag hade förmodligen inte kommit på tanken, dock, om det inte varit för att ha drogat till ordentligt på en ny dagboksbekantskaps bitterljuva ord om att falla tillbaka i mönstret sova hos med pojkvännen som inte längre var, och all ovisshet kring vad relationen kommer bli framöver, under den där perioden då man just bestämt sig för att du, det här håller på att vittra bort; vi lägger det åt sidan, landar mjukt i någon slags vänskap. Ord om att knacka på tidigt, tidigt på morgonkvisten, efter att ha kövernattat för biljetter till något arrangemang, få komma in, och sova en stund med honom igen. Rrrrr.
Det var fullkomligt omöjligt att inte själv sugas in i minnet av att landa i ett rått, kallt, fuktigt, dimmigt Göteborg, en tidig morgon någon gång, huttra in vagnen ut från stationen och hem till henne, med stigande längtan klättra upp för backarna, väcka henne, följas upp för trappan, in genom dörren, nyssutekall kram med armarna om hennes sömnvarma kropp, dra in doften av hennes hår, ta av sig allt och krypa ned intill henne, förlora sig i och återuppleva stund-, doft-, smak-, känsel-, hörsel-, trivselminnen och somna tillsammans några timmar innan dagen börjar igen på riktigt; det lilla skottdygn som började med en oändlig bussfärd långt före gryningen och slutade i ett världens minsta lilla paradis bland njutningar och närheter, att återupptäcka hela hennes lilla kropp med alla sinnen, alla delar av kroppen, och närmast andäktigt smeka fram över varje återupptäckt kvadratcentimeter, känna och forma hela kroppen på nytt.
Även distansrelationer kan ha sin fantastiska guldkant.
Av hela den här tankekedjan, traderade jag dock blott biten om lovliga och icke dito miljöer och dataspelsparallellen med låsta nivåer. För efter det, under det jag helomvänt och glidit upp på hennes rygg med händerna om hennes fötter, var tanken inne på en slags naturlig fortsättning på just att jag inte svävade in i den här sortens minnen -- via en parallell till dans, för övrigt. Kel är väldigt här, nu, du och jag. I dans, eller kanske i synnerhet i lindy hop, är det mycket att vara fokuserad på varann, på sin partner, som är grejen, och man gör det som mest med kroppen. Ens bål blir litet som en strålkastare mot partnern; det är henne man dansar med och hon som står i fokus. Likadant är det i kel; man har närvaron och härvaron knuten kring nuet, går in i känseln och njuter av ge och ta, för vad man ger och får. Du och jag.
Och jag är rätt att jag måste lämna oss där, medan jag vänder henne om och nästlar in henne i min famn igen, för att nu hinna med min lunch och att cykla ned till universitetet för att fika, och kanske lära mig litet stickteknik av min väninna, mentor och allt-i-allo Jenny, vilken förmodas blott vara upplåst för sin trevlige make. Men kramas kan hon! ^_^
postad 11:52 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar