12:01 lovefilm.se
Det damp in ett reklamerbjudande om en gratismånad hos lovefilm.se i min brevlåda med en kod (COOP611, går förmodligen fint att antingen använda som det är, eller att bygga ett eget på samma format med andra siffror) för någon tid sedan, att påbörjas före sista december. Idag fick jag till slut sinnero och nyfikenheten det tar att ge mig på att testa.
De har förvisso inte bara film på temat websitens namn sätter, även om jag skulle förmoda att det råkar vara deras populäraste kategori; tidigare kallade de sig tydligen brafilm, och någon anledning ska de väl ha haft för att döpa om sig. Nå, i vilket fall, tänkte jag att nu är det dags att se litet gamla favoriter och de där jag missade på bio när de gick, så jag börjar be om en älsklingsfilm från ’96: den finstämda, intensivt personliga japanska "Shall we dansu?".
Den har de inte, men jag får reda på att det gjordes en amerikansk version Shall we dance, 2005, ...med J-Lo och Richard Gere. Men?! Nå, tänker jag, och surfar iväg till Internet Movie Database för att se vad folk har att säga om den, och kanske hitta något jämförande. Det gör jag lyckligtvis; Daniel Ekdahl skrev ett utmärkt referat på just den senare modellen i torsdags, som konstaterar att den amerikanska har tappat allt det personliga och smetats ut ungefär som min ryggmärgsreaktion gissade. Jag står nog över.
Någon annan film jag vet att jag vill se?
Jag ber om Léon. No go. Men om jag kallar den The Professional, får jag... en... ...westernfilm, ja. Just det. Det var väl vad jag ville ha?
Häpp.
Så jag fyrar upp Movielens, där jag någon gång i tiden höll reda på saker jag ville se, för just den titel jag fått på hjärnan har jag glömt namnet på nu -- ah, Cyrano de Bergerac! Litet resignerat, provar jag om det månne kan tänkas stå på programmet, och finner till min glädje och förvåning, att den har de minsann. Den är baserad på en populär teaterpjäs från 1898, och jag fick nys om den som en film som påverkade en ung man i en rätt vacker (samt mycket snaskig) nätlig kärleksföljetong jag läste det mesta av för några år sedan. Den här filmatiseringen är litet nyare än den det handlade om där (förmodligen 1950, eller rentav den franska från 1925) -- men med Gérard Depardieu; hur fel kan det bli?
Vad ska man ge sig på som nummer två? Ah, Lost in translation var det jag tänkte på; den måste de allt ha också. Jodå. Och Moulin Rouge. Check. Movielens föreslår att jag verkligen borde se The Game också, och baserat på filmer den jämförs med (Fight Club, American History X, The Matrix, The Shawshank Redemption), har de nog rätt, samt antyder att jag absolut inte bör se den själv (Seven, Sixth sense och Grave of the Fireflies), utan med någon jag kan krama om ordentligt, vid behov.
Så nästa sak att shoppa efter är någon att se på film med. Hugg!
De har förvisso inte bara film på temat websitens namn sätter, även om jag skulle förmoda att det råkar vara deras populäraste kategori; tidigare kallade de sig tydligen brafilm, och någon anledning ska de väl ha haft för att döpa om sig. Nå, i vilket fall, tänkte jag att nu är det dags att se litet gamla favoriter och de där jag missade på bio när de gick, så jag börjar be om en älsklingsfilm från ’96: den finstämda, intensivt personliga japanska "Shall we dansu?".
Den har de inte, men jag får reda på att det gjordes en amerikansk version Shall we dance, 2005, ...med J-Lo och Richard Gere. Men?! Nå, tänker jag, och surfar iväg till Internet Movie Database för att se vad folk har att säga om den, och kanske hitta något jämförande. Det gör jag lyckligtvis; Daniel Ekdahl skrev ett utmärkt referat på just den senare modellen i torsdags, som konstaterar att den amerikanska har tappat allt det personliga och smetats ut ungefär som min ryggmärgsreaktion gissade. Jag står nog över.
Någon annan film jag vet att jag vill se?
Jag ber om Léon. No go. Men om jag kallar den The Professional, får jag... en... ...westernfilm, ja. Just det. Det var väl vad jag ville ha?
Häpp.
Så jag fyrar upp Movielens, där jag någon gång i tiden höll reda på saker jag ville se, för just den titel jag fått på hjärnan har jag glömt namnet på nu -- ah, Cyrano de Bergerac! Litet resignerat, provar jag om det månne kan tänkas stå på programmet, och finner till min glädje och förvåning, att den har de minsann. Den är baserad på en populär teaterpjäs från 1898, och jag fick nys om den som en film som påverkade en ung man i en rätt vacker (samt mycket snaskig) nätlig kärleksföljetong jag läste det mesta av för några år sedan. Den här filmatiseringen är litet nyare än den det handlade om där (förmodligen 1950, eller rentav den franska från 1925) -- men med Gérard Depardieu; hur fel kan det bli?
Vad ska man ge sig på som nummer två? Ah, Lost in translation var det jag tänkte på; den måste de allt ha också. Jodå. Och Moulin Rouge. Check. Movielens föreslår att jag verkligen borde se The Game också, och baserat på filmer den jämförs med (Fight Club, American History X, The Matrix, The Shawshank Redemption), har de nog rätt, samt antyder att jag absolut inte bör se den själv (Seven, Sixth sense och Grave of the Fireflies), utan med någon jag kan krama om ordentligt, vid behov.
Så nästa sak att shoppa efter är någon att se på film med. Hugg!
postad 12:01 |
Permanent länk |
|
2 kommentar
Hm ... dette er ett år siden, ser ut til at sak og diskusjon er borte.
Synd. På tide at vi tar tak i lovefilm igjen. Det gikk opp for meg nå at Lovefilm tydeligvis tolker "bindingstid" som "oppsigelsestid", hvilket betyr at man "tar med seg" eventuell bindingstid som dermed blir til oppsigelsestid når du forsøker å si opp abonnementet, uansett om bindingstiden forlengst er forbi. Jeg er ikke ferdig med lovefilm, for å si det sånn, de skal ikke få slippe billig unna.
Förlåt at jeg kommenterer et så gammelt innlegg ...
Ingen fara; det här är väl faktisk konsumentinformation, i någon mening, och folks erfarenheter är bästa stöd att luska ut vad det är för klåpare man har att göra med.
Själv slutade jag prenumerera för att det dök upp repiga skivor som inte gick att spela ett par gånger för ofta, och strulade när jag skickade tillbaka dem, och när någon sedan kom bort i posten eller deras hantering och jag uppmanades ersätta dem för skivorna i fråga, blev jag sur och gnällde till rätt ordentligt.
Det gnället lyssnade de faktiskt på och tog till sig, samt lade ned den punkten, kanske i hopp om att få mig som kund igen någon gång. (De har visst börjat skicka ny reklam igen nu i dagarna med posten.)