22:22 Om följsamhet
Nyduschad, i bylsig sov-T-shirt, ett par sköna varma raggsockor, en stor frottéhandduk virad runt midjan och med min mysiga svarta fluffmorgonrock om axlarna, sitter jag vid köksbordet på min rätt mjuka kontorsstol och vilar handlederna på det varma partiet nedanför tangentbordet på min äppellaptop. En ganska bra känsla genomsyrar kroppen och ett varmt ljus faller över alltsammans från kökslampan.
Okej, det dök inte upp någon H (eller R, för den delen), men det är likafullt trevligt att dansa. Vad just den sociala delen av social dans i kväll beträffar, blev det dock precis så haltande som det blir när man går in i någonting med fel mindset. Det är väldigt lätt att, väl på väg därifrån, komma på hur bra en kväll skulle kunna bli, om man gått in i den med en annorlunda inre komposition.
Jag har fortfarande i grunden något otalt med att föra; det skär sig så mycket med min egen inre rytm. Jag tappar koherens, och blir märkbart mycket mindre närvarande. Det blir en massa energispill till att bryta mina mönster på en front, och samtidigt bryter en hel del annat ihop som jag helst inte skulle vilja stänga av. Så även om jag fortfarande märker att jag har känsloantennerna med mig, och att de registrerar nyanser som humör, i kroppsspråk, hållning, tonfall och så vidare precis som vanligt, är den del av mig som lyssnar till dem och agerar därefeter med känsloförnuft, hjärta, värme, välvilja och medmänsklighet, tämligen låst. Tyvärr. :-(
Vanligen är jag mycket mer orienterad efter att lyssna in och att svara på, fånga upp, följa och ledsaga en känslostämning dit den vill -- känna hur känslorna är orienterade, vad som är på tok, fattas eller överdoserats, sen föreställa mig vägarna ut ur det, och slutligen lyhört följa den väg vidare som jag känner är rätt för stunden och för den, säg, nedstämda. Det blir inte alltid mitt i prick direkt, men via ganska små vinkar hamnar man alltid där det ska till slut -- vare sig det är att få bara vara närvarande i känslan och arbeta med den, eller jaga den på flykten med att få prata ut, vila ut, eller kroppsligen befrias -- kanske så enkla undergörande mediciner som någon som bryr sig om och tar en om hand, håller om, bekräftar, knådar axlar, stretchar ledsna muskler -- eller något annat.
I de där sammanhangen är jag så närvarande i mig själv och så nöjd med livet och min del i det att resten av världen bleknar bort och försvinner, på samma sätt som den gör när jag går in i arbete med precis all uppmärksamhet, för att kunna ägna hela mig för ett slag åt att till exempel hålla en stor arbetskontext i huvudet samtidigt. Eller, nåja, på olika sätt, men med precis samma resultat. Det är du, jag, och friden i stunden. Gåvan att vara här, ge och ta, flöda, komplettera, samvara, förlösa, slappna av, bara vara. Lysa varann.
Det är du som är kärnan i det där, och även om jag mer eller mindre formar plan och handling omkring dig, är det mer på dina villkor än mina; det är din vilja som finner vägar i vad jag kan ge dig och hur, inte jag som tar vad jag vill ha, styr och ställer med dig, som någon lättrörlig pjäs i ett fiaspel. Det är du som är subjektet. Jag fixar alla andra satsdelarna runt omkring, men jag behöver först känna in dig som bas.
Jag har inte lyckats finna samma mönster i dans än. Det förblir att det åligger mig att föra, agera kärnan och diktera, ta kommandot, styra och ställa, svinga runt, kasta, böja, snurra, fånga in, spexa, busa och navigera omkring, efter mitt huvud. Hela systemet är uppbyggt på grundvalen att du är en svarande men lättrörlig pjäs i mitt spel; fjädrande mot mina förningar, och mer som en jojo än en kattunge i min hand. Eller som en smörklick i en stekpanna, som Hasse och Marie i söndags liknade det. Det är jag som är kocken och för stekpannan. Och jag har ingenting alls emot det när jag steker raggmunkar; då är det en glädje att med all snits och schvung göra vackert gräddade gyllene läckerheter med rårörda lingon och bacon. Men jag får sällan till samma lycka i dansen; det är långt mer sällsynt att jag tar glädje ur att föra dig vart jag vill. Någon gång ibland, när det klickat till i hjärtat, är det bland det bästa som finns.
Så vanligtvis blir det att jag först tvingar mig själv till att ta en roll jag inte riktigt trivs i, och sen styr. Ibland blir det kul ändå -- i synnerhet när det är gott om rytm i musiken och takten bor i ett lagom intervall där man lätt hinner leka utan att det segar -- eller om hon busar litet och tar egna småinitiativ, kanske lär mig någon kul tur eller så. Och då jag tvingar mig in i rollen blir mina vanliga responsmönster helt bortfintade, så umgänget runt omkring dansen stryker rätt mycket på foten. Åtminstone i kväll.
En trevlig tjej, vi kan kalla henne Frida (för en gångs skull ska man väl ha någon glädje av att ha lyckats totalt tappa ett namn :-), föreföll vara i behov av litet varmt ljus och påfyllning av förråden, så där i största allmänhet. Trötthet. Dalande tonfall. Den där sortens tankfullhet som följer av att inte riktigt hålla kvar greppet om här och nu. Mala på någonting. Fiska efter en slags bekräftelse man inte får men så väl behöver, låt förmoda relaterat till det malda. Nu minns jag inte riktigt frågan i detalj -- men under fikat, i en halvt uppsluppen, halvt allvarlig liten gruppdiskussion, framkastade hon med undertonen "ingen vill ha mig" (en för omvärlden uppenbar osanning) frågan om jag skulle kunna se henne som min flickvän.
Det finns ingen bra anledning att inte utbrista ett "Det är klart jag skulle!" här, men det jag fick ur mig var "Inte i praktiken", vilket Mårten förvisso halvräddade genom att översätta till vad det innebar av flytt till andra halvan av jordklotet, men likväl. Att så totalt förbise känslounderladdningen i frågan, och ägna komputronsekunden som följer på det till skadebegränsning, i den missriktade formen att vända ett rakt ja till ett implicit "om det vore möjligt", och samtidigt tvätta bort det magiska ordet "ja" -- det är bara så dumt!
I synnerhet som jag inte alls har något emot -- tvärtom gillar -- att erkänna när jag tycker om någon när tillfälle bjuds. Hon är varm, vänlig, hjälpsam, vacker och har ett härligt leende. Har förmågan att inte sluta sig utan öppna sig för hjälp, när något går åt henne, vilket lätt konstaterades i kväll. Humoristisk och inte så värst skenhelig; frispråkig, rak och litet framåt. Någon man gärna gör till vän, nära, stödperson, eller litet vad som. Jag undrar vad nedslagenheten handlade om.
Att det grämer mig så mycket? Jag längtar innerligt efter att ha litet ta-hand-om-tid. Lågmälda nära samtal. Händer mot rygg. Famntid. Att få skämma bort och pyssla om. Mycket. Och så är det som att det går mig ur famnen, för att jag själv fastnat i en rollparentes och slarvat bort de kanske mest omhuldat älskade delarna av mig när de skulle vara bra till något. Så det är klart det äter mig.
Nej, det blir inte bättre av att min väska råkade vara packad så jag lätt skulle kunna ha övernattat var som helst. När jag, litet tidigare samma dag, packade den, hängde det en liten ridå för mitt inre av tankar kring skrivande och hur jag skulle beskriva trevliga möten med en kär, om jag var tjej. Sådant där mysigt detaljtecknande Angelica är så bra på -- när han nyduschad svepts in i doften av mitt schampoo -- var det väl, närmare bestämt, som tanken svävade lätt på. Jag är nog sugen på att läsa litet sådant fluff, i brist på att leva det.
Jag erkänner också att den mysiga massageoljan landade där i väskan samtidigt. Gudars, vad jag saknar det där omhjärtna.
Okej, det dök inte upp någon H (eller R, för den delen), men det är likafullt trevligt att dansa. Vad just den sociala delen av social dans i kväll beträffar, blev det dock precis så haltande som det blir när man går in i någonting med fel mindset. Det är väldigt lätt att, väl på väg därifrån, komma på hur bra en kväll skulle kunna bli, om man gått in i den med en annorlunda inre komposition.
Jag har fortfarande i grunden något otalt med att föra; det skär sig så mycket med min egen inre rytm. Jag tappar koherens, och blir märkbart mycket mindre närvarande. Det blir en massa energispill till att bryta mina mönster på en front, och samtidigt bryter en hel del annat ihop som jag helst inte skulle vilja stänga av. Så även om jag fortfarande märker att jag har känsloantennerna med mig, och att de registrerar nyanser som humör, i kroppsspråk, hållning, tonfall och så vidare precis som vanligt, är den del av mig som lyssnar till dem och agerar därefeter med känsloförnuft, hjärta, värme, välvilja och medmänsklighet, tämligen låst. Tyvärr. :-(
Vanligen är jag mycket mer orienterad efter att lyssna in och att svara på, fånga upp, följa och ledsaga en känslostämning dit den vill -- känna hur känslorna är orienterade, vad som är på tok, fattas eller överdoserats, sen föreställa mig vägarna ut ur det, och slutligen lyhört följa den väg vidare som jag känner är rätt för stunden och för den, säg, nedstämda. Det blir inte alltid mitt i prick direkt, men via ganska små vinkar hamnar man alltid där det ska till slut -- vare sig det är att få bara vara närvarande i känslan och arbeta med den, eller jaga den på flykten med att få prata ut, vila ut, eller kroppsligen befrias -- kanske så enkla undergörande mediciner som någon som bryr sig om och tar en om hand, håller om, bekräftar, knådar axlar, stretchar ledsna muskler -- eller något annat.
I de där sammanhangen är jag så närvarande i mig själv och så nöjd med livet och min del i det att resten av världen bleknar bort och försvinner, på samma sätt som den gör när jag går in i arbete med precis all uppmärksamhet, för att kunna ägna hela mig för ett slag åt att till exempel hålla en stor arbetskontext i huvudet samtidigt. Eller, nåja, på olika sätt, men med precis samma resultat. Det är du, jag, och friden i stunden. Gåvan att vara här, ge och ta, flöda, komplettera, samvara, förlösa, slappna av, bara vara. Lysa varann.
Det är du som är kärnan i det där, och även om jag mer eller mindre formar plan och handling omkring dig, är det mer på dina villkor än mina; det är din vilja som finner vägar i vad jag kan ge dig och hur, inte jag som tar vad jag vill ha, styr och ställer med dig, som någon lättrörlig pjäs i ett fiaspel. Det är du som är subjektet. Jag fixar alla andra satsdelarna runt omkring, men jag behöver först känna in dig som bas.
Jag har inte lyckats finna samma mönster i dans än. Det förblir att det åligger mig att föra, agera kärnan och diktera, ta kommandot, styra och ställa, svinga runt, kasta, böja, snurra, fånga in, spexa, busa och navigera omkring, efter mitt huvud. Hela systemet är uppbyggt på grundvalen att du är en svarande men lättrörlig pjäs i mitt spel; fjädrande mot mina förningar, och mer som en jojo än en kattunge i min hand. Eller som en smörklick i en stekpanna, som Hasse och Marie i söndags liknade det. Det är jag som är kocken och för stekpannan. Och jag har ingenting alls emot det när jag steker raggmunkar; då är det en glädje att med all snits och schvung göra vackert gräddade gyllene läckerheter med rårörda lingon och bacon. Men jag får sällan till samma lycka i dansen; det är långt mer sällsynt att jag tar glädje ur att föra dig vart jag vill. Någon gång ibland, när det klickat till i hjärtat, är det bland det bästa som finns.
Så vanligtvis blir det att jag först tvingar mig själv till att ta en roll jag inte riktigt trivs i, och sen styr. Ibland blir det kul ändå -- i synnerhet när det är gott om rytm i musiken och takten bor i ett lagom intervall där man lätt hinner leka utan att det segar -- eller om hon busar litet och tar egna småinitiativ, kanske lär mig någon kul tur eller så. Och då jag tvingar mig in i rollen blir mina vanliga responsmönster helt bortfintade, så umgänget runt omkring dansen stryker rätt mycket på foten. Åtminstone i kväll.
En trevlig tjej, vi kan kalla henne Frida (för en gångs skull ska man väl ha någon glädje av att ha lyckats totalt tappa ett namn :-), föreföll vara i behov av litet varmt ljus och påfyllning av förråden, så där i största allmänhet. Trötthet. Dalande tonfall. Den där sortens tankfullhet som följer av att inte riktigt hålla kvar greppet om här och nu. Mala på någonting. Fiska efter en slags bekräftelse man inte får men så väl behöver, låt förmoda relaterat till det malda. Nu minns jag inte riktigt frågan i detalj -- men under fikat, i en halvt uppsluppen, halvt allvarlig liten gruppdiskussion, framkastade hon med undertonen "ingen vill ha mig" (en för omvärlden uppenbar osanning) frågan om jag skulle kunna se henne som min flickvän.
Det finns ingen bra anledning att inte utbrista ett "Det är klart jag skulle!" här, men det jag fick ur mig var "Inte i praktiken", vilket Mårten förvisso halvräddade genom att översätta till vad det innebar av flytt till andra halvan av jordklotet, men likväl. Att så totalt förbise känslounderladdningen i frågan, och ägna komputronsekunden som följer på det till skadebegränsning, i den missriktade formen att vända ett rakt ja till ett implicit "om det vore möjligt", och samtidigt tvätta bort det magiska ordet "ja" -- det är bara så dumt!
I synnerhet som jag inte alls har något emot -- tvärtom gillar -- att erkänna när jag tycker om någon när tillfälle bjuds. Hon är varm, vänlig, hjälpsam, vacker och har ett härligt leende. Har förmågan att inte sluta sig utan öppna sig för hjälp, när något går åt henne, vilket lätt konstaterades i kväll. Humoristisk och inte så värst skenhelig; frispråkig, rak och litet framåt. Någon man gärna gör till vän, nära, stödperson, eller litet vad som. Jag undrar vad nedslagenheten handlade om.
Att det grämer mig så mycket? Jag längtar innerligt efter att ha litet ta-hand-om-tid. Lågmälda nära samtal. Händer mot rygg. Famntid. Att få skämma bort och pyssla om. Mycket. Och så är det som att det går mig ur famnen, för att jag själv fastnat i en rollparentes och slarvat bort de kanske mest omhuldat älskade delarna av mig när de skulle vara bra till något. Så det är klart det äter mig.
Nej, det blir inte bättre av att min väska råkade vara packad så jag lätt skulle kunna ha övernattat var som helst. När jag, litet tidigare samma dag, packade den, hängde det en liten ridå för mitt inre av tankar kring skrivande och hur jag skulle beskriva trevliga möten med en kär, om jag var tjej. Sådant där mysigt detaljtecknande Angelica är så bra på -- när han nyduschad svepts in i doften av mitt schampoo -- var det väl, närmare bestämt, som tanken svävade lätt på. Jag är nog sugen på att läsa litet sådant fluff, i brist på att leva det.
Jag erkänner också att den mysiga massageoljan landade där i väskan samtidigt. Gudars, vad jag saknar det där omhjärtna.
postad 22:22 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar