13:32 Fornstor reklam

Det är väl egentligen föga förvånande, men jag blev nyss litet paff när jag blev jättenostalgisk vid minnet av en reklamstump. Oil of ulay, närmare bestämt, och jag det var Dinosaur Comics som påminde mig. En synnerligen magisk snutt, med ett fantastiskt laddat varmt leende ända in i rösten. Eventuellt minns jag det bättre än det egentligen var; det vore inte förta gången (exempel: den lilla älvlika kanske femtonåriga tjejen som sjöng "en väv av legender" i Toffelhjältarna och/eller Solstollarna, ljöd inte klart, rent och vackert som i barndomsminnet av henne, om man bemödat sig med att leta rätt på det), men som jag inte ämnar gräva fram den, kan jag förtjust frossa i själva minnet av scenen och låtsas som att den var precis så där fulländad. Förmodligen var den nog i alla fall nära, för är det något skönhetskrämsbranschen har gott om så är det pengar att göra reklam för. :-)

Jag kommer bara på en till kandidat i samma genre; ett kaffe, förmodligen nescafé, och en lika intagande brittiska som i en liten följetong tecknade lyx och förförelse med samma utmärkta skickligt hållna anspänning mellan könen. Där minns jag nästan bara känslan, och att den inte övervann mina egna varumärkesassociationer till märket -- för det är när allt kommer omkring precis det som är ett varumärke -- det du känsloassocierar med det. Branschen syftar till att ladda ett ord, ett namn, en logotyp, ett formspråk och ett sammanhang med en uppsättning känslor av trivsel, framgång, lättnad, må bra och annat fördelaktigt.

Det jag bränt fast i mitt eget seglivade känslominne är pappa med en kåsa rykande hett vatten och något provisoriskt röra-om-hjälpmedel, kanske en färsk kvist, rör ut nescafé någonstans i skydd för regnet i Kebnekaise-fjällen. Själv dricker jag blåbärssoppa. Ett inte så tokigt laddat minne, det heller, men på helt andra skalor, och lyxen är väldigt relativ omgivningen och förutsättningarna. Och för egen del finner jag kaffe något slags rävgift, som jag dock unnar andra att tycka om. Det står faktiskt ett paket hemma sedan ett halvår -- som förmodligen för övrigt kommer fram om ett par timmar, då jag ska få litet välbehövt stryk i schack.

Och igen sitter jag helt klistrad framför döende blomsterställningar som skjuter verbala nödskott. De är så nakna, flödar så ljuvligt direkt ur hjärtat, känslorna av förväntan och hopp. Nästan kroppsligen förnimbara när hon tecknar sina nätter i skenet av hur det en gång var när det ännu fanns en Han som var hennes. Det år så känsloengagerande att man kan gå av, och det blir ännu mer så av känslan mellan raderna av att hon mist honom, för att ha brunnit för mycket för honom. Kanske behövde han det där svårflirtade för att inte tappa intresset?

Kategorier:

• reklam