23:47 Tipp-tapp, tipp-tapp

Det är juldagsmorgon. Klockan är satt på halv sex, för att jag ska vakna i tid till julottan i Gamla Linköping. Jag landade i Linköping igår kväll med Swebus vid halv tio, efter en mysjul i Stockholm med släkt och vänner litet varvade om varann. Och hur det nu kommer sig, vaknar jag i lugn och ro, utvilad, lätt om hjärtat, försiktigt lycklig och riktigt sugen på att gå upp, klockan halv fem. I ljuvlig tid att ta mig an morgondusch, frukost, och till och med en smula elpost till nära och kära.

Det var första gången jag rörde mig i kollektivtrafiken en julaftonskväll igår, och det var en upplevelse som väckte en smula Karl-Bertil Johnsson i mig. Det talas rätt litet svenska. Folk ser ut som om de inte har så mycket familjer att vara hemma hos i värmen, just nu. På långfärdsbussen klev det på en lätt berusad karl som skulle till Tranås. Strax efter avfärd, korkar han upp vad som låter och luktar som en flaska champagne, som han sedan då och då dricker ur, direkt ur flaskan. Med litet mer nu i mig då, hade jag nog slagit mig ned bredvid och pratat med honom. Med litet mer putt svensk, förmanat honom låta bli. Som det i stället föll sig, flyttade jag diskret längre bak i bussen, utom doft-, syn- och hörhåll för att sova ifatt litet.

Den karln hade nog inte firat en varm jul med systern och systerdöttrarna som vigt klängde på honom, sjöng julsånger, inte läst saga, gett bort älskade julklappar och språkat med sällan sedda släktingar. Sett äldre kusinens husbygge (så nu vet jag varför det inte snöat än -- kusinen, hennes man och far, är oss alla mycket tacksamma för vårt tålamod med det vita den här säsongen; den halvannan kilometer timmer som ska timra övervåningen kom först i måndags, och all soltid innan första snön faller är oerhört välkommen), druckit glögg och lekt med julklappar. Jag hoppas det värmde litet i Tranås.

Jag sjunger brottstycken ur "Take on me" i duschen, tar tillfället i akt att raka mig i lugn och ro, äter några mackor med ingefärsmarmelad, och fundrar litet förstrött kring en tjej som jag bytte ett fåtal ord med igår kväll, precis innan jag gick och lade mig. Jag nosade litet nyfiket på henne för en tid sedan, men kunde konstatera att hon var mer motsats till mig än jag var bekväm med; det var i sviterna av att ha språkat med henne som jag nyligen skrev om attityden "främmande är farlig", efter att hon med en air av sådan självklarhet hävt ur sig dels att hon självklart inte ville träffa mig (som kort dessförinnan lagt ett lätt ordförband kring något mörker hon just genomgick -- jag blir så lätt stämd att pyssla om när jag läser små rop på hjälp), dels att någon som inte reagerat likadant måtte vara korkad. Det var inte exakt de ordalagen, men utsagan var inte att ta fel på, och i åtminstone mig slog det ner med precis den kraften. Den här människan är fastspikad i en emotionell attityd jag inte har något att göra kring.

Så under min frukost, satt jag och nystade litet i precis hur motpols vi var, och om jag borde skriva något om det eller inte. Det gick rätt tidigt upp för mig att det av minst två anledningar torde vara helt okej att skriva om det -- för det första är jag helt oviss om vem hon är så jag inte kan ställa henne i någon ofördelaktig dager, och för det andra kommer hon inte läsa det, då hon är litet för upptagen av sig själv för att söka någon annans perspektiv.

Fast jag tänkte faktiskt inte skriva om henne, egentligen, och de motsatsförhållanden jag tar upp i stället är någon slags övning för att komma närmare att skriva samma slags saker om mig professionellt, som jag med sådan lätthet traderar på känsloplanet -- då mina sådana skriverier fortfarande står så stilla som de gjort. Och, inom parentes, för den som tycker jag sågar henne, är jag lika övertygad om att det finns folk som letar efter precis någåon som hon, som att jag själv inte är en av dem.

Snar till varma välkomnanden och bekräftelse, mycket sen till kritik och negativa värdeomdömen, i synnerhet om sådant jag behöver ett sammanhang och en bakgrund för att kunna värdera, vilket, vad människor beträffar, är det mesta.

Företrädesvis tillitsfull, öppen och inbjudande, tills jag givits anledning till misstanke och att iaktta försiktighet, för min egen skull.

Initiativuppmuntrande, lyssnande, följsam, lättpratad, medkännande och konfliktundvikande.

Det känns på det hela taget rätt skönt att tona bort från hennes horisont. Jag hoppas det inte gör mig fångstsvärt byte. Men det är nog osannolikt; som karl råkar man rätt sällan ut för sådant.

Jag konstaterade för övrigt under julafton att det närmaste vi karlar kan komma det kvinnor får erfara i nära samtal med medlemmar av motsatta könet, vars blick fastnar så där en smula ostrategiskt strax nedanför ögonkontakt, är att odla skägg och mustasch. Japp. Det har samma effekt som ögon klistrade kring decolletaget. Jag noterade det i en liten impromptu matkö som uppstod, där min mindre kusin stod precis intill mig och fastnat just så. :-)

Faktum är att det där att bli med skägg haft en väldig massa mer effekt än jag var beredd på; det tycks ge betydligt bättre utdelning på bli-sedd-fronten än någonting jag hittat på i övrigt, över huvud taget, någonsin.

Det ömsom förvånar och roar mig en del, och då kanske mest för att det betyder så relativt litet för mig själv. Det är fortfarande ett kul, halvoseriöst experiment, för min del, men för världen runt omkring är det visst epokgörande; litet som att Johan-tiden delats i ett före och ett efter ansiktsbehåring. Ye gods.

Jag hoppas ingen blir putt om jag i samrådan med nästa person jag kelar med kanske råkar komma fram till att det vore mysigare utan. För det är en rätt markant skillnad på att kyssas, läppja och smekas med ansikter, kinder och haka, och jag har kommit fram till att jag visst använder ansiktet i lika hög utsträckning och på lika många olika sätt som händer, armar, ben och bål; kel är liksom helhet, något hela kroppen är inkopplad på och delaktig i. Och skägg, mustasch och taktilitet pekar åt helt olika håll. Det är förmodligen ett tidsbegränsat och dödsdömt experiment, för yta har alltid fått komma litet i andra hand gentemot känsla och funktion, för mig.

Det är två saker jag skulle vilja göra, innan jag far och hälsar på min far i morgon, och båda berör samma person. Dels ska hon få en stor kram (eller tre), och dels en försenad julklapp i form av en bok att lätta upp litet i mörkret med. Lås oss hoppas jag lyckas med bådadera.