17:00 Ymniga tårfällen
Mörkret flyr, dagen gryr. Frosten ligger skir över nejden. Solen jagar bort molnstrimmor från himlen. Kylan biter, trots att temperaturen sakta klättrar mot nollan, genom jackan och min tunna vita skjorta. Genom mina mörka byxor. Halkan lurar överallt och bitvis knarrar det under cykeln. Jag är ute i god tid. Vi ska samlas en liten kördelegation vid halv elva. Öva genom sångprogrammet inför jordfästningen. En barnkör övar något gladlynt i kyrkan när jag stiger på. En liten stund senare Baba wetu. Kan inte låta bli att nynna med litet på håll i min tenorstämma. Solen strålar in genom fönstren. Luften är lätt att andas.
Fler droppar in, tills vi är en handfull, och vi sjunger genom våra nummer och ett par psalmer -- 625 och 172 -- där jag aldrig hört den första förut. Den var vacker, och inte så tråkig som de flesta gärna blir. Litet mer förvånande musikaliska vändningar än genomsnittet. Våra nummer är Bred dina vida vingar och I himmelen, bådadera med bitvis smärtsamt vackra klanger. Smäckra kompositioner. Därefter bila ut till Lilla Aska och ljusets kapell tillsammans, i tre bilar med gott om varm stämning i.
Och landskapet är lika frostigt intagande som dagen är kort, men än är det lunchtid, och solen brinner för fullt spjäll över det tysta kalla som lagt sig kring oss. Kapellet är stort, ljust, och fullt av rymd och sörjande nära och kära; en anseenlig skara som vill minnas och säga farväl, tillsammans. Hålla kvar, om inte kring honom, så varann, och sina gemensamma minnen av vad han var. För mig är han maken till en körvän; ett varmt leende och två kloka ögon med glimt i och en medmänsklighet jag förstår och känner genom de samlade, men aldrig riktigt kom nära -- det finns så många människor i vår bekantskapskrets yttre kranskärl som vi aldrig frotteras med. Men jag är glad att jag fick vara med idag. Jordfästningar är bland de vackraste, mest meningsfulla ceremonier jag vet.
Jag går gärna på begravningar. Mistandet må vara en tung del av livet, men för en gångs skull finns det så mycket institutionaliserad tröst, samhörighet och öppenhet att få och dela, och det värmer mig långt in i människoälskarhjärtat varje gång. Det är så många brustna band och oförankrade känslor som skär djupa sår i oss i andra sammanhang där det inte finns några motsvarigheter, och där var och en är utelämnad till sitt eget spunna nät av skyddande varma människor som kan föra hjärtat i hamn och vara ett stöd medan det blåser snålt.
Vad fångar upp brustna hjärtan som mist sin partner till någon annan, eller till ingen alls? Partnern lever, men sitt eget liv, frikopplat, kanske på sin höjd någon annanstans. Jag har aldrig riktigt varit och kommer nog aldrig heller bli någon anhängare till en bläcka på stan. Jag vill inte svälja gråten och hanka mig vidare med en växande ensamhet inuti, eller vittra bort, splittras och sjunka ned i springorna mellan golvplankor som burit mig förut.
Ett par kvinnliga körkamrater ojade sig över att tappa masken och brista ut i tårar. Själv lät jag dem lyckligt trilla bäst de ville under ceremonin. Det är en varm och skön känsla att känna tårkanalerna fyllas, sedan ögongiporna, och så bli alldeles stripig om kinderna när de svämmar över. De torkar, så småningom, och det sänker trösklarna för andra att göra detsamma. Ett litet mer tillåtande klimat. Öppenhetsomfamnande. Litet mänskligare. Litet mer bjudsamt.
Kanske är varje jordfästningsceremoni den vackraste. Jag vet inte. Den här kändes mycket starkare än sådana jag varit på tidigare. Fler som brast ut i gråt, färre som behöll någon mask av passiv komposition. Jag förstår inte vad som är så fel med att leva sina känslor. Inte så jag kritiserar den som råkat låsa ute sig själv, eller förebrår den som inte har lyckan att synkronisera öppnandet med ceremonitillfället; sådant händer oss allihop. Men jag känner att det är sorgligt med sambandet styrka - slutenhet som grott så djupa rötter i många av oss. Jag är i uttalat pacifistisk opposition. :-)
Det bar emot att lämna den på så många sätt varma miljön för att fara hem till ett mindre och tommare dito utan något naturligt fokus för alla vidöppnade värmekanaler, och jag har inte hunnit dra åt dammluckorna igen till ett stril som motsvarar det jag får utlopp för till vänner och bekanta runt omkring mig, en idag rätt begränsad dos. Mina lyxproblem bor till största delen i känslovärlden, och de låter sig lagas så lätt kring orädda öppna människor.
Så just nu försöker jag brinna ned den sista värmen jag annars skulle koka över av i varma äkta ord till folk jag bryr mig om. Kram på er. Allesammans!
Fler droppar in, tills vi är en handfull, och vi sjunger genom våra nummer och ett par psalmer -- 625 och 172 -- där jag aldrig hört den första förut. Den var vacker, och inte så tråkig som de flesta gärna blir. Litet mer förvånande musikaliska vändningar än genomsnittet. Våra nummer är Bred dina vida vingar och I himmelen, bådadera med bitvis smärtsamt vackra klanger. Smäckra kompositioner. Därefter bila ut till Lilla Aska och ljusets kapell tillsammans, i tre bilar med gott om varm stämning i.
Och landskapet är lika frostigt intagande som dagen är kort, men än är det lunchtid, och solen brinner för fullt spjäll över det tysta kalla som lagt sig kring oss. Kapellet är stort, ljust, och fullt av rymd och sörjande nära och kära; en anseenlig skara som vill minnas och säga farväl, tillsammans. Hålla kvar, om inte kring honom, så varann, och sina gemensamma minnen av vad han var. För mig är han maken till en körvän; ett varmt leende och två kloka ögon med glimt i och en medmänsklighet jag förstår och känner genom de samlade, men aldrig riktigt kom nära -- det finns så många människor i vår bekantskapskrets yttre kranskärl som vi aldrig frotteras med. Men jag är glad att jag fick vara med idag. Jordfästningar är bland de vackraste, mest meningsfulla ceremonier jag vet.
Jag går gärna på begravningar. Mistandet må vara en tung del av livet, men för en gångs skull finns det så mycket institutionaliserad tröst, samhörighet och öppenhet att få och dela, och det värmer mig långt in i människoälskarhjärtat varje gång. Det är så många brustna band och oförankrade känslor som skär djupa sår i oss i andra sammanhang där det inte finns några motsvarigheter, och där var och en är utelämnad till sitt eget spunna nät av skyddande varma människor som kan föra hjärtat i hamn och vara ett stöd medan det blåser snålt.
Vad fångar upp brustna hjärtan som mist sin partner till någon annan, eller till ingen alls? Partnern lever, men sitt eget liv, frikopplat, kanske på sin höjd någon annanstans. Jag har aldrig riktigt varit och kommer nog aldrig heller bli någon anhängare till en bläcka på stan. Jag vill inte svälja gråten och hanka mig vidare med en växande ensamhet inuti, eller vittra bort, splittras och sjunka ned i springorna mellan golvplankor som burit mig förut.
Ett par kvinnliga körkamrater ojade sig över att tappa masken och brista ut i tårar. Själv lät jag dem lyckligt trilla bäst de ville under ceremonin. Det är en varm och skön känsla att känna tårkanalerna fyllas, sedan ögongiporna, och så bli alldeles stripig om kinderna när de svämmar över. De torkar, så småningom, och det sänker trösklarna för andra att göra detsamma. Ett litet mer tillåtande klimat. Öppenhetsomfamnande. Litet mänskligare. Litet mer bjudsamt.
Kanske är varje jordfästningsceremoni den vackraste. Jag vet inte. Den här kändes mycket starkare än sådana jag varit på tidigare. Fler som brast ut i gråt, färre som behöll någon mask av passiv komposition. Jag förstår inte vad som är så fel med att leva sina känslor. Inte så jag kritiserar den som råkat låsa ute sig själv, eller förebrår den som inte har lyckan att synkronisera öppnandet med ceremonitillfället; sådant händer oss allihop. Men jag känner att det är sorgligt med sambandet styrka - slutenhet som grott så djupa rötter i många av oss. Jag är i uttalat pacifistisk opposition. :-)
Det bar emot att lämna den på så många sätt varma miljön för att fara hem till ett mindre och tommare dito utan något naturligt fokus för alla vidöppnade värmekanaler, och jag har inte hunnit dra åt dammluckorna igen till ett stril som motsvarar det jag får utlopp för till vänner och bekanta runt omkring mig, en idag rätt begränsad dos. Mina lyxproblem bor till största delen i känslovärlden, och de låter sig lagas så lätt kring orädda öppna människor.
Så just nu försöker jag brinna ned den sista värmen jag annars skulle koka över av i varma äkta ord till folk jag bryr mig om. Kram på er. Allesammans!
postad 17:00 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar