02:34 Det handlar om Dig
Rätt vad det var, satte en väninna en central punkt på kartan för mig; själva kärnan i vad som tilltalar mig så mycket med nätdagböcker. Dagböcker jag läser för att jag tycker om människorna bakom dem och vill följa dem nära i tanke och känsla; så långt ingenting nytt. Men att själva formen, kanalen, harmonierar så väl med mig, och varför, har jag aldrig fundrat närmre över.
Det är ett lyssnarmedium som blir helt på förmedlarens villkor, långt mindre format av omvärldens förväntningar och interventioner än de flesta alternativen. En du-sfär du befolkar med det som faller dig in, och skyler det du inte vill ta upp, igen utan att något drar motströms. Dina villkor, rakt genom, och följer jag strax intill, bryter jag inte flödet eller lurar dig skifta agenda. Det river några lager av tillförsikt och undsmygenhet man många gånger skulle behöva lägga sig till med för att nå samma klimatföutsättningar under ett riktigt möte, för att nå samma slags öppenhet, om det alls går; ofta gör det inte det alls.
Man kan nå dit efter lång och djup vänskap, men med det stora flertalet människor är det ännu en fjärran omöjlighet för stunden, innan alla banden är knutna. Ibland känner sig folk trygga direkt, men det stora flertalet behöver leda en förbi känsliga områden många gånger utan att bli angripna, för att vänja sig vid att det är tryggt och farofritt innan känslan av tillit bottnar. Umgås länge med en och konsekvent möta värme och omtanke, för att våga trappa ned på beredskapen för att bli sårad när som helst utan att vackla till och falla.
Men textmediet utan synlig kännbar motpart har den tryggheten redan från början, och utan slit. Så den blir mitt naturliga hem, som redan fungerar som mina relationer fungerar när de odlats till blomning någon tid; kort, när kärlek å båda sidor frodas, och man inte längtar efter annat än att få ge, dela med sig av sig själv och sätta sitt hjärta på spel; längre, i mer återhållna vänskaper. I text möts man mer naturligt där, ofta från första ordbytet. Innan första ordbytet.
Det är källan man återvänder till när man törstar efter litet mer du; en liten skvätt, eller kanske en hel måltid. Närvaron i hjärtat. Den där lilla människan inuti sig själv som man börjar lära känna allt bättre, en liten miniatyr som omsider ibland blir så mångfacetterad att man kan känna din bild av det man själv ser runt omkring sig.
Några eftergifter; man mister ögonen, man mister känslan i famnen och i fingrarna av att hålla och pyssla om och man mister rösten, dofterna, samspelet och den rumsliga samvaron, för friheterna. Men litet av den fysiska närheten vinner man tillbaka i de emotionella friktionsförluster man initialt förlorar i en relation av osäkerheten. Nätet är inte bara ett nedköp mot riktiga livet, riktiga möten och gemensamhestid i fredad miljö.
Jag vill at du som skriver tänker och känner efter någon gång ibland, att de som läser älskar att komma tillbaka till dig för att ta del av just dig och ditt liv, dina funderingar, känslor, bilder, erfarenheter, glada och svåra stunder. Var och en med just sin egen blandning av kärlek, saknad, beroende och trivselkick av att få tanka litet du ur dina ord, att stå sig på till nästa besök, eller kanske nästa sammankomst på riktigt. De älskar dig. Som jag. Och definitivt som icke-jag, som han, som hon, som namnlösa nätflanörer, eller kanske under pseudonym, eller ibland med namn och kontaktuppgifter. Deras känslor är lika riktiga i samtliga fall, lika värda att värmas av oavsett hur anonyma de kanske känns.
Allt för att du öppnar dig och bjuder litet på ditt inre godis. Vi är fast. Tänk om du kunde känna av värmen från oss allihop, se i våra ögon hur mycket vi får ut av det du skriver. Tänk om du kunde känna en bråkdel. Jag tror inte att du tänkt på det så mycket. Hur mycket du hållit oss vid handen och medierat vårt tänkande genom att dela med dig av ditt eget. Rustat oss med erfarenheter vi inte gjort själva, sett och skildrat perspektiv vi inte kan vänta oss få se med egna ögon.
Du betyder så mycket för oss. Tack för att du skriver. Vi ser fram emot nästa not. *Kram* på dig!
Det är ett lyssnarmedium som blir helt på förmedlarens villkor, långt mindre format av omvärldens förväntningar och interventioner än de flesta alternativen. En du-sfär du befolkar med det som faller dig in, och skyler det du inte vill ta upp, igen utan att något drar motströms. Dina villkor, rakt genom, och följer jag strax intill, bryter jag inte flödet eller lurar dig skifta agenda. Det river några lager av tillförsikt och undsmygenhet man många gånger skulle behöva lägga sig till med för att nå samma klimatföutsättningar under ett riktigt möte, för att nå samma slags öppenhet, om det alls går; ofta gör det inte det alls.
Man kan nå dit efter lång och djup vänskap, men med det stora flertalet människor är det ännu en fjärran omöjlighet för stunden, innan alla banden är knutna. Ibland känner sig folk trygga direkt, men det stora flertalet behöver leda en förbi känsliga områden många gånger utan att bli angripna, för att vänja sig vid att det är tryggt och farofritt innan känslan av tillit bottnar. Umgås länge med en och konsekvent möta värme och omtanke, för att våga trappa ned på beredskapen för att bli sårad när som helst utan att vackla till och falla.
Men textmediet utan synlig kännbar motpart har den tryggheten redan från början, och utan slit. Så den blir mitt naturliga hem, som redan fungerar som mina relationer fungerar när de odlats till blomning någon tid; kort, när kärlek å båda sidor frodas, och man inte längtar efter annat än att få ge, dela med sig av sig själv och sätta sitt hjärta på spel; längre, i mer återhållna vänskaper. I text möts man mer naturligt där, ofta från första ordbytet. Innan första ordbytet.
Det är källan man återvänder till när man törstar efter litet mer du; en liten skvätt, eller kanske en hel måltid. Närvaron i hjärtat. Den där lilla människan inuti sig själv som man börjar lära känna allt bättre, en liten miniatyr som omsider ibland blir så mångfacetterad att man kan känna din bild av det man själv ser runt omkring sig.
Några eftergifter; man mister ögonen, man mister känslan i famnen och i fingrarna av att hålla och pyssla om och man mister rösten, dofterna, samspelet och den rumsliga samvaron, för friheterna. Men litet av den fysiska närheten vinner man tillbaka i de emotionella friktionsförluster man initialt förlorar i en relation av osäkerheten. Nätet är inte bara ett nedköp mot riktiga livet, riktiga möten och gemensamhestid i fredad miljö.
Jag vill at du som skriver tänker och känner efter någon gång ibland, att de som läser älskar att komma tillbaka till dig för att ta del av just dig och ditt liv, dina funderingar, känslor, bilder, erfarenheter, glada och svåra stunder. Var och en med just sin egen blandning av kärlek, saknad, beroende och trivselkick av att få tanka litet du ur dina ord, att stå sig på till nästa besök, eller kanske nästa sammankomst på riktigt. De älskar dig. Som jag. Och definitivt som icke-jag, som han, som hon, som namnlösa nätflanörer, eller kanske under pseudonym, eller ibland med namn och kontaktuppgifter. Deras känslor är lika riktiga i samtliga fall, lika värda att värmas av oavsett hur anonyma de kanske känns.
Allt för att du öppnar dig och bjuder litet på ditt inre godis. Vi är fast. Tänk om du kunde känna av värmen från oss allihop, se i våra ögon hur mycket vi får ut av det du skriver. Tänk om du kunde känna en bråkdel. Jag tror inte att du tänkt på det så mycket. Hur mycket du hållit oss vid handen och medierat vårt tänkande genom att dela med dig av ditt eget. Rustat oss med erfarenheter vi inte gjort själva, sett och skildrat perspektiv vi inte kan vänta oss få se med egna ögon.
Du betyder så mycket för oss. Tack för att du skriver. Vi ser fram emot nästa not. *Kram* på dig!
postad 02:34 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar