07:05 Jag saknar dig
Det har gått ett år minus ett par veckor sedan jag blev dumpad (det är slående hur sällan vi skriver sådant i klartext), och än idag känner jag ett styng i hjärtat när jag läser något oerhört intressant, då allra helst inom områden där jag vet med intill visshet gränsande säkerhet att vi har olika känslor, åsikter och referensramar kring. Jag vill se hennes perspektiv på det här! Höra det från hennes läppar. Se det i hennes ögon. Känna det i hjärtat. Min inre lilla I. vill vidgas med förlagans rika bild så hon kan andas litet mer av samma verklighet inom mig. Den verklighet jag bara kan nå in i genom symbios; känslor och tankar och sammanhang jag omöjligen kan tillägna mig på egen hand för egen maskin. Inbyggda förutsättningar jag inte kan apa efter eller upprepa.
Det var inte hennes kropp och dess underbara gensvar jag föll för mest, även om det nog var den glädjeglöd hon stektes mest i när jag brann som hestast för henne (och med mer öppen än kupad låga än vad som kanske varit bäst för mig -- men det är en historia jag redan tjatat till leda); det var allt det där inuti, uppväxten i ett arbetarhem, den röda inre linningen (om inga svengelska larm går varma -- och om så, snälla, rätta mig?), de språkliga rikedomarna med djupa rötter i latin och brittiska, all humaniora som glödde kring henne som ett lysterskal, osynligt för de flesta, hennes sätt att prestigelöst och utan fruktan för att olika åsikter och perspektiv betyder att ena parten har fel, kunna möta mig halvvägs i en diskussion medan vi tillsammans uforskade spelrummet, vände och vred på substratet och såg det vandra fram och tillbaka längs skalorna för att till slut slå sig till ro någonstans mitt emellan, nöjt, sett och lyckligt. I vad mån ett ämne kan känna de känslorna i samma grad som en människa kan.
Relationer. Prostitution; om det alls går att ha en marknad där människor kan betala för att få det vi gav varann i kärlek känsla seddhet behövdhet hjärterot, om etiken i det, om möjligheten att blanda in pengar i det utan att det blir en brännpunkt för organiserad kriminalitet, utslagna människor utan alternativ, å dels arbetskraften, dels klientelet. Oetiska beroenden och att alla inblandade utom toppmanövrerarna blir utnyttjade och på sikt nedbrutna inom dess ramar. Möjligheten att göra en vit, samhälleligt underställd och kvalitetskontrollerad, berikande folkhälsoskapande verksamhet; ett Danmark på steroider. Att bli förstådd; om det är att låta sig reduceras en smula, och hur vi gör känslouppror inför tanken att kunna inordnas i led, kategoriseras, inneslutas i tänkta ramar -- se där, ett axplock lyckliga stunder och djuplodande konversationer i mitt då. I vårt då.
Det är litet smärtsamt att läsa tokigt intelligent laddade ord om brinnande intressanta ämnen, när man varje gång sugs tillbaka i längtan efter att få bolla dem med henne. I en del ämnen, är det lyckligtvis andra jag brinner efter att bolla med; ibland min discipel, som jag litet kärleksfullt tänker på honom, ibland min lilla finstämda men briljant knivskarpa vietnames, ibland min fars karismatiska tant, politiker och nämndeman, ibland någon av mina tidigare arbetskamrater och idoler inom ren datalogisk eller vetenskaplig briljans, färdighet och insikt, ibland hon jag så direkt kom, och själv släppte så nära inpå själ, hjärta och halspulsåder i känsla och sexualitet, ibland någon annan inom mitt växande nät av människor jag älskar, ser upp till och blommar med intellektuellt och emotionellt.
Jag spinner nät till människor och frodas när banden är starka, nära, och jag lever mitt i dem, kan dra litet i en tåt och någon stund senare dinera dem, eller ligga strax intill dem och prata med dem om vad som helst, medan mina fingrar följer deras spända eller avslappnade muskulatur, när min famn och mina läppar får fara som de vill och som samtalsflödet tillåter, när allting kretsar kring en liten, väl avskild verklighet vi just har byggt åt oss att coccoona i och sen gå vidare från med mer än vi hade innan.
Så när Paul Graham skriver om klyftor och att skapa välstånd (http://www.paulgraham.com/gap.html), skapa och inte fördela, brinner en saknad och en längtan efter henne, som jag inte riktigt kan släppa eller bli fri från. Jag kan få en kort (kanske rentav lång) lunch med henne och kudden jag glömde kvar hos henne, mot åtta timmar bussresa, men man hinner inte upp i varv och stämning på mindre än en kväll så det kan aldrig gå djupare än ytskrapet på en fjärran vän man möter under klockans stränga visare, vår tids förkläde, som sätter gränser för hur involverat det får bli, men genom vår mänskliga tröghet för att per ställtid mjuka upp tillitsband och rinna till inspiration att låga med, snarare än genom intervention när känslorna tänder rosor i ansikte och handling. Känslor tar tid. Tillit tar tid. Samtal tar tid. Symbios tar tid.
Tid är allt vi har. Inte allt vi ger, må vara. Jag förstår flera anledningar till att hon nog inte ger mig mer än sin lunch, men jag kan fortfarande drömma. Eller hoppas att en dag finna någon som fyller alla luckorna i mig hon bosatte sig i. Jag skriver någon, efter att ha provat byta ut det mot folk, och inte fått det att gå ihop. Jag är visserligen vävare, men inte heller jag kan väva in vad som helst var och hur som helst i hjärtat. Det finns fortfarande en större kärlek man vill väva in i huvudtrådarna och vila mot, ta stöd mot med hela sin person.
Och hon fattas mig.
Det var inte hennes kropp och dess underbara gensvar jag föll för mest, även om det nog var den glädjeglöd hon stektes mest i när jag brann som hestast för henne (och med mer öppen än kupad låga än vad som kanske varit bäst för mig -- men det är en historia jag redan tjatat till leda); det var allt det där inuti, uppväxten i ett arbetarhem, den röda inre linningen (om inga svengelska larm går varma -- och om så, snälla, rätta mig?), de språkliga rikedomarna med djupa rötter i latin och brittiska, all humaniora som glödde kring henne som ett lysterskal, osynligt för de flesta, hennes sätt att prestigelöst och utan fruktan för att olika åsikter och perspektiv betyder att ena parten har fel, kunna möta mig halvvägs i en diskussion medan vi tillsammans uforskade spelrummet, vände och vred på substratet och såg det vandra fram och tillbaka längs skalorna för att till slut slå sig till ro någonstans mitt emellan, nöjt, sett och lyckligt. I vad mån ett ämne kan känna de känslorna i samma grad som en människa kan.
Relationer. Prostitution; om det alls går att ha en marknad där människor kan betala för att få det vi gav varann i kärlek känsla seddhet behövdhet hjärterot, om etiken i det, om möjligheten att blanda in pengar i det utan att det blir en brännpunkt för organiserad kriminalitet, utslagna människor utan alternativ, å dels arbetskraften, dels klientelet. Oetiska beroenden och att alla inblandade utom toppmanövrerarna blir utnyttjade och på sikt nedbrutna inom dess ramar. Möjligheten att göra en vit, samhälleligt underställd och kvalitetskontrollerad, berikande folkhälsoskapande verksamhet; ett Danmark på steroider. Att bli förstådd; om det är att låta sig reduceras en smula, och hur vi gör känslouppror inför tanken att kunna inordnas i led, kategoriseras, inneslutas i tänkta ramar -- se där, ett axplock lyckliga stunder och djuplodande konversationer i mitt då. I vårt då.
Det är litet smärtsamt att läsa tokigt intelligent laddade ord om brinnande intressanta ämnen, när man varje gång sugs tillbaka i längtan efter att få bolla dem med henne. I en del ämnen, är det lyckligtvis andra jag brinner efter att bolla med; ibland min discipel, som jag litet kärleksfullt tänker på honom, ibland min lilla finstämda men briljant knivskarpa vietnames, ibland min fars karismatiska tant, politiker och nämndeman, ibland någon av mina tidigare arbetskamrater och idoler inom ren datalogisk eller vetenskaplig briljans, färdighet och insikt, ibland hon jag så direkt kom, och själv släppte så nära inpå själ, hjärta och halspulsåder i känsla och sexualitet, ibland någon annan inom mitt växande nät av människor jag älskar, ser upp till och blommar med intellektuellt och emotionellt.
Jag spinner nät till människor och frodas när banden är starka, nära, och jag lever mitt i dem, kan dra litet i en tåt och någon stund senare dinera dem, eller ligga strax intill dem och prata med dem om vad som helst, medan mina fingrar följer deras spända eller avslappnade muskulatur, när min famn och mina läppar får fara som de vill och som samtalsflödet tillåter, när allting kretsar kring en liten, väl avskild verklighet vi just har byggt åt oss att coccoona i och sen gå vidare från med mer än vi hade innan.
Så när Paul Graham skriver om klyftor och att skapa välstånd (http://www.paulgraham.com/gap.html), skapa och inte fördela, brinner en saknad och en längtan efter henne, som jag inte riktigt kan släppa eller bli fri från. Jag kan få en kort (kanske rentav lång) lunch med henne och kudden jag glömde kvar hos henne, mot åtta timmar bussresa, men man hinner inte upp i varv och stämning på mindre än en kväll så det kan aldrig gå djupare än ytskrapet på en fjärran vän man möter under klockans stränga visare, vår tids förkläde, som sätter gränser för hur involverat det får bli, men genom vår mänskliga tröghet för att per ställtid mjuka upp tillitsband och rinna till inspiration att låga med, snarare än genom intervention när känslorna tänder rosor i ansikte och handling. Känslor tar tid. Tillit tar tid. Samtal tar tid. Symbios tar tid.
Tid är allt vi har. Inte allt vi ger, må vara. Jag förstår flera anledningar till att hon nog inte ger mig mer än sin lunch, men jag kan fortfarande drömma. Eller hoppas att en dag finna någon som fyller alla luckorna i mig hon bosatte sig i. Jag skriver någon, efter att ha provat byta ut det mot folk, och inte fått det att gå ihop. Jag är visserligen vävare, men inte heller jag kan väva in vad som helst var och hur som helst i hjärtat. Det finns fortfarande en större kärlek man vill väva in i huvudtrådarna och vila mot, ta stöd mot med hela sin person.
Och hon fattas mig.
postad 07:05 |
Permanent länk |
|
1 kommentar
Linning är bandet som sitter högst uppe på byxorna. Gissar att du menar foder (tyg på insidan av exempelvis jackor).