03:50 Lära känna
Får jag inte skriva snart tror jag att jag imploderar.
Om yra höns irrar, har jag nog bjudit in halva hönsgården i mitt styrprogram. Ändå tror jag inte det riktigt skiner genom upp till ytan. Det känns som att jag går upp i varje riktning och flackande med inlevelsefulla raka steg, utan hafs och slarv, även att jag går åt tusen håll. Och samtidigt ligger kärnan kvar i mitten vid dagens slut; det är bara min yttre omkrets som expanderat. Och expanderat. Mitt universum växer så det knakar på alla möjliga ledder och i jag vet inte hur många dimensioner.
Och genom all utåtriktad rörelse sipprar det samtidigt in människor mot kärnan. Den öppna famnens jag välkomnar dem. Alla har så mycket att lära mig. Om sig själva, om mig och om livet i allmänhet. Idag, igår och alltid.
Jag lyfte på hatten, nickade och sade att det där var ett fascinerande hus. Frågade var det höll hus. Hon svarade att det stod vid Porte de Bagnolet, sist hon såg det, och föreslog att det nog stod kvar ännu. Det föreföll troligt, menade jag, och infogade att det gav en mysigt nätt känsla, på något vis. Frigolit. Eller något smäckert. Sen flanerade jag vidare.
Långt senare, skickade hon ett brev. Fast det var tydligen inte långt senare; det var rentav dagen därpå. Vi utväxlade några brev. Hon förvånades över att jag konverserade med någon som inte serverat sin själ på dignande silverfat av ord, något all utstrålning av mig där sade att jag inte gör. Hon stavade fel utan att jag märkte det. Hon märkte det, och grämde sig, precis som jag skulle ha gjort. Det var korta brev, troligen inte tio in alles. Jag skriver sällan korta brev.
Det hade börjat ett par dagar före årsskiftet, och vi bytte medium ett par dagar efter det, nu MSN, som flertalet nyttjar idag. Hon var, precis som jag, oförtjust i all karantänstid de flesta påtvingar varann för varje gradvis närmande och varje nytt medium på skalan närmare varann. En trevlig egenhet, även om vissa signaler jag plockade upp övertoner av gav känslan av DAMP eller någon annan bokstavsdiagnos; mycket direktbelöning, föga tålamod, absolut inte läsa.
Kombinationen är ruskigt osannolik kandidat till att intressera mig det minsta, men jag har svårt för att inte bli nyfiken på någon som blivit nyfiken på mig och för sig väl nog att inte trigga märren i mig som sparkar bakut när någon sätter mig i sitsen att driva ett samtal jag inte initierat och inte har något intresse av. (Läget? Händer i helgen? Och vem är du då?) Det fanns någon till bild i närheten av det intressanta huset, förresten, där hon syntes och såg ut som en liten tant, i mitt tycke. Minsann, tanter börjar förekomma i mina år, tänkte jag litet disträtt.
Vi språkade litet om att råkas, och om vilka känslor som lägger hinder i vägen, och klockan var sen och jag kände hålet mellan mina händer och att hon hellre fått finnas där så jag kunde ägna mer av min fokalenergi åt samtalet och henne än att motarbeta abstinensen att inte ha hud under händerna att bearbeta, och jag delgav att det enda jag egentligen kände hindrade mig från att tåga norröver och hälsa på var att det skulle kännas kallt att inte somna i sked, som jag längtade efter just då, om kemin inte föll sig så. Jag lovade att fundra vidare på saken innan vi sade god natt. Men det var allt min tillit hängde på. Att falla mot henne och hoppas landa mjukt tog sig an formen av att känna mig trygg i vetskapen att inte bara få pyssla om henne, vilket redan väger tungt, utan få somna strax intill också, med armen om. Sex kvittar lika.
Det blev fredag, och under eftermiddagen undrade hon om jag fundrat klart. Jag kikade efter om några tåg gick, och en halvtimme senare gick ett. Jag hann packa och komma med på det, med någon minuts marginal. Det har aldrig gått så fort att åka till Stockholm. Vi var MSN-förbundna hela vägen tack vare en gnutta tur, de ljuvliga dubbeldäcksregionaltågen, wifi och medhavd laptop.
17:05:48 Tillrätta.
17:06:10 Avfärd.
17:30:16 Norrköping.
17:41:45 Villa Fridhem.
17:47:31 Kolmården.
18:11:56 Nyköping.
18:36:30 Vagnhärad.
18:51:18 Södertälje.
19:02:22 Flemingsberg.
19:10:16 Stockholm Södra.
19:13:07 Stockholm Central.
Jag vet ju egentligen att det inte går att lova sådant där. Eller, tja, jag vet att det går och jag är rätt säker på att jag kan, men vi är få. Jag krävde inga löften; det var min chansning likaväl som hennes, och jag bestämde mig på stället att det var värt fallhöjden att prova, och även om jag föll den, har jag inte bytt åsikt om att det var värt att prova. Det var en rik, intressant och annorlunda kväll, ackompagnerades mycket elektronisk jazz av namn jag aldrig hört och inte fann i mig att memorera trots att allt tilltalade; det fick bli små privata facetter Henne, tillsammans med den varma lägenheten, ljusslingor på toaletten, en frodig lurvmatta under vardagsrumsbordet, gasspisen, hennes rika ögon och benägenheten att ta mycket god tid på sig att tänka, allt som oftast.
Jag var faktiskt så nära oskuld man kommer på att lära känna en annan människa genom att mötas i enbart tal och ord bytta i nuet, helt utan att spåra varandra bakåt och inåt i ord. Jag räknar med flit bort de människor vi mals mot av yttre omständigheter i grottekvarnen nu; alla lär nog känna en (stor eller liten) klick människor runt omkring sig genom all tid man spenderar tillsammans och alla belysande situationer och aktiviteter som lyfter fram små delar av människorna omkring sig, allteftersom tiden går.
Men det senaste decenniet, ungefär, har jag bara lärt känna människor på det här sättet. Helt uteslutande. Det här var ett första avsteg från den trenden för mig. Och jag finner, litet till min egen förvåning, att jag tycker om det också. Jag hittar inte det minsta, men jag tycker om tillitslekar och närhet, och har jag bara rimlig chans att få behålla något av dem jag investerar mina känslor, mitt engagemang och min tid i, så gärna för mig.
Den lilla tant jag föreställt mig var mindre lik henne än Natalie Portman är. Det förvånade mig litet, men var inte direkt oangenämt; jag fick byta skal på den människa jag smakat på så sparsamt under våra utbyten hittills, och det nya skalet var någonstans högt upp på vår samtids skalor för skönhet, utan att ha några läskiga anorektiska tendenser. Jag tror håret får räknas som kortklippt, men jättetjockt; en rik kalufs, framförallt i nacken, som bjöd in händerna att fortsätta in i det, liksom fylla handflatorna och plöja det, om och om igen.
Och de senaste dagarna har jag börjat göra det på nytt. Ännu en begynnande väninna eller närmre, som jag inte möter ur en verbalt inlyssnad förförståelse ur det färdigskrivna ordet. Eller i alla fall ur ett mycket mindre vatten än jag är van att ösa mig med någons värld och jag. Av ett lyckligt sammanträffande bor hon inte mycket längre från mig än min väninna i Stockholm gjorde den plats jag övernattade, när hon inte fångade det jag lagt min tillit i. Än en gång finns alla förutsättningar att prova ett kliv ut i tomma luften, utan att landa hårt. Hon tycks ha umgåtts mycket under sin egen intelligens, eller kanske i alla fall inte ha uppvaktats av kavaljerer som fröjdats över den. Jag har ledsagat henne runt ett antal kulturellt nedärvda postulat om spelregler och postulat om finns, går och får, och hon har vattnat min aptit på rätt mycket ur hennes fält, som jag vill möta i direktsamtal hellre än försöka tillägna mig i text.
Jag är nyfiken på hur hon förklarar någonting jag inte vet, kan eller kanske förstår för mig.
Om yra höns irrar, har jag nog bjudit in halva hönsgården i mitt styrprogram. Ändå tror jag inte det riktigt skiner genom upp till ytan. Det känns som att jag går upp i varje riktning och flackande med inlevelsefulla raka steg, utan hafs och slarv, även att jag går åt tusen håll. Och samtidigt ligger kärnan kvar i mitten vid dagens slut; det är bara min yttre omkrets som expanderat. Och expanderat. Mitt universum växer så det knakar på alla möjliga ledder och i jag vet inte hur många dimensioner.
Och genom all utåtriktad rörelse sipprar det samtidigt in människor mot kärnan. Den öppna famnens jag välkomnar dem. Alla har så mycket att lära mig. Om sig själva, om mig och om livet i allmänhet. Idag, igår och alltid.
Jag lyfte på hatten, nickade och sade att det där var ett fascinerande hus. Frågade var det höll hus. Hon svarade att det stod vid Porte de Bagnolet, sist hon såg det, och föreslog att det nog stod kvar ännu. Det föreföll troligt, menade jag, och infogade att det gav en mysigt nätt känsla, på något vis. Frigolit. Eller något smäckert. Sen flanerade jag vidare.
Långt senare, skickade hon ett brev. Fast det var tydligen inte långt senare; det var rentav dagen därpå. Vi utväxlade några brev. Hon förvånades över att jag konverserade med någon som inte serverat sin själ på dignande silverfat av ord, något all utstrålning av mig där sade att jag inte gör. Hon stavade fel utan att jag märkte det. Hon märkte det, och grämde sig, precis som jag skulle ha gjort. Det var korta brev, troligen inte tio in alles. Jag skriver sällan korta brev.
Det hade börjat ett par dagar före årsskiftet, och vi bytte medium ett par dagar efter det, nu MSN, som flertalet nyttjar idag. Hon var, precis som jag, oförtjust i all karantänstid de flesta påtvingar varann för varje gradvis närmande och varje nytt medium på skalan närmare varann. En trevlig egenhet, även om vissa signaler jag plockade upp övertoner av gav känslan av DAMP eller någon annan bokstavsdiagnos; mycket direktbelöning, föga tålamod, absolut inte läsa.
Kombinationen är ruskigt osannolik kandidat till att intressera mig det minsta, men jag har svårt för att inte bli nyfiken på någon som blivit nyfiken på mig och för sig väl nog att inte trigga märren i mig som sparkar bakut när någon sätter mig i sitsen att driva ett samtal jag inte initierat och inte har något intresse av. (Läget? Händer i helgen? Och vem är du då?) Det fanns någon till bild i närheten av det intressanta huset, förresten, där hon syntes och såg ut som en liten tant, i mitt tycke. Minsann, tanter börjar förekomma i mina år, tänkte jag litet disträtt.
Vi språkade litet om att råkas, och om vilka känslor som lägger hinder i vägen, och klockan var sen och jag kände hålet mellan mina händer och att hon hellre fått finnas där så jag kunde ägna mer av min fokalenergi åt samtalet och henne än att motarbeta abstinensen att inte ha hud under händerna att bearbeta, och jag delgav att det enda jag egentligen kände hindrade mig från att tåga norröver och hälsa på var att det skulle kännas kallt att inte somna i sked, som jag längtade efter just då, om kemin inte föll sig så. Jag lovade att fundra vidare på saken innan vi sade god natt. Men det var allt min tillit hängde på. Att falla mot henne och hoppas landa mjukt tog sig an formen av att känna mig trygg i vetskapen att inte bara få pyssla om henne, vilket redan väger tungt, utan få somna strax intill också, med armen om. Sex kvittar lika.
Det blev fredag, och under eftermiddagen undrade hon om jag fundrat klart. Jag kikade efter om några tåg gick, och en halvtimme senare gick ett. Jag hann packa och komma med på det, med någon minuts marginal. Det har aldrig gått så fort att åka till Stockholm. Vi var MSN-förbundna hela vägen tack vare en gnutta tur, de ljuvliga dubbeldäcksregionaltågen, wifi och medhavd laptop.
17:05:48 Tillrätta.
17:06:10 Avfärd.
17:30:16 Norrköping.
17:41:45 Villa Fridhem.
17:47:31 Kolmården.
18:11:56 Nyköping.
18:36:30 Vagnhärad.
18:51:18 Södertälje.
19:02:22 Flemingsberg.
19:10:16 Stockholm Södra.
19:13:07 Stockholm Central.
Jag vet ju egentligen att det inte går att lova sådant där. Eller, tja, jag vet att det går och jag är rätt säker på att jag kan, men vi är få. Jag krävde inga löften; det var min chansning likaväl som hennes, och jag bestämde mig på stället att det var värt fallhöjden att prova, och även om jag föll den, har jag inte bytt åsikt om att det var värt att prova. Det var en rik, intressant och annorlunda kväll, ackompagnerades mycket elektronisk jazz av namn jag aldrig hört och inte fann i mig att memorera trots att allt tilltalade; det fick bli små privata facetter Henne, tillsammans med den varma lägenheten, ljusslingor på toaletten, en frodig lurvmatta under vardagsrumsbordet, gasspisen, hennes rika ögon och benägenheten att ta mycket god tid på sig att tänka, allt som oftast.
Jag var faktiskt så nära oskuld man kommer på att lära känna en annan människa genom att mötas i enbart tal och ord bytta i nuet, helt utan att spåra varandra bakåt och inåt i ord. Jag räknar med flit bort de människor vi mals mot av yttre omständigheter i grottekvarnen nu; alla lär nog känna en (stor eller liten) klick människor runt omkring sig genom all tid man spenderar tillsammans och alla belysande situationer och aktiviteter som lyfter fram små delar av människorna omkring sig, allteftersom tiden går.
Men det senaste decenniet, ungefär, har jag bara lärt känna människor på det här sättet. Helt uteslutande. Det här var ett första avsteg från den trenden för mig. Och jag finner, litet till min egen förvåning, att jag tycker om det också. Jag hittar inte det minsta, men jag tycker om tillitslekar och närhet, och har jag bara rimlig chans att få behålla något av dem jag investerar mina känslor, mitt engagemang och min tid i, så gärna för mig.
Den lilla tant jag föreställt mig var mindre lik henne än Natalie Portman är. Det förvånade mig litet, men var inte direkt oangenämt; jag fick byta skal på den människa jag smakat på så sparsamt under våra utbyten hittills, och det nya skalet var någonstans högt upp på vår samtids skalor för skönhet, utan att ha några läskiga anorektiska tendenser. Jag tror håret får räknas som kortklippt, men jättetjockt; en rik kalufs, framförallt i nacken, som bjöd in händerna att fortsätta in i det, liksom fylla handflatorna och plöja det, om och om igen.
Och de senaste dagarna har jag börjat göra det på nytt. Ännu en begynnande väninna eller närmre, som jag inte möter ur en verbalt inlyssnad förförståelse ur det färdigskrivna ordet. Eller i alla fall ur ett mycket mindre vatten än jag är van att ösa mig med någons värld och jag. Av ett lyckligt sammanträffande bor hon inte mycket längre från mig än min väninna i Stockholm gjorde den plats jag övernattade, när hon inte fångade det jag lagt min tillit i. Än en gång finns alla förutsättningar att prova ett kliv ut i tomma luften, utan att landa hårt. Hon tycks ha umgåtts mycket under sin egen intelligens, eller kanske i alla fall inte ha uppvaktats av kavaljerer som fröjdats över den. Jag har ledsagat henne runt ett antal kulturellt nedärvda postulat om spelregler och postulat om finns, går och får, och hon har vattnat min aptit på rätt mycket ur hennes fält, som jag vill möta i direktsamtal hellre än försöka tillägna mig i text.
Jag är nyfiken på hur hon förklarar någonting jag inte vet, kan eller kanske förstår för mig.
postad 03:50 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar