02:56 Tillbaka till vattenhålet!
Å!
Å!
Å!
Såja.
Nej, förresten.
Å!
Nu. Mmm. Nu är balansen nästan återställd.
Jag ska detfinitivt gå (om) nybörjarkursen i Lindyhop igen, även den här terminen. Det kvittar lika att fortsättningskursen går på torsdagar och jag sjunger på torsdagar; det viktiga är att få dansa, och peppig skojig rytmisk göra-en-hopp-och-studsig swing-musik. Å!
Dessutom mindre press, vilket inte skadar; det rockar att hålla till i kicking-ass-delen av färdighetsskalan. (För den som inte läst någon Kathy Sierra om kreativitet och passionerade brukare, kan den sammanfattas litet grovt till "jag är värdelös", "okej, nu börjar jag fatta litet och fixar litet av grunderna", "du, det här var ju roligt; gimme more!", "kolla vad jag kan!", och så vidare upp mot skyarna). Och vad beträffar nivån på nybörjarkursen, som var inne på sitt andra tillfälle, kände jag mig jättehemma även att jag glömt bort förningen för alla turerna.
Jag har lärt mig TVÅ namn! I alla fall nästan; en Anja eller Vanja, som var söt, rolig och lättpratad, bums på stället när jag dök upp (jag droppade in kanske tre kvart efter att de börjat, eller så, och smög in i ringen och gjorde fåtalet övertaliga flickor en färre), och en Jessica, som var strålkastarmänniska och florist. (Inte fluorist. Finns det fluortanter än idag?)
Det började i alla fall trivsamt med att ranta fram och tillbaka litet och föra in och ut ur sluten position, via standardturer som har namn jag inte riktigt minns. Jag sneglade litet omkring mig och gissade ungefär rätt på vilka turer som hunnit hamna på kartan. Som bonus fick jag lära mig en grundtur jag helt glömt bort fanns av henne, och hur man förde den. Ungefär. Min hand ned mot höftan, och fånga in. Okej. Med litet repetition nästa gång, är den kanske på plats. Brett register bra. Jag känner mig litet som en plundrad ordlista, där alla de fina orden, som ömhjärtenhet, har pensionerats för att det flyttat in en massa nya utrikiska ord så att alla glömt bort de gamla fina. Jag har helt enkelt sysslat med en massa annat en tid och kände mig alldeles torr i dansmekabulären. (Det är ju inte någon särskilt vokal sport, men man har en massa armar och ben och flickor att hålla reda på och ratta. Okej, kanske inte flickorna. Men ändå! Mekabulär.)
Det kommer nog tillbaka, ska vi se.
Hela kvällen har alltså ägnats åt glädjepromiskuitet. Fartig musik, flickeflarn överallt, och fritt fram för att ösa glädjen över att dansa med just dig här och nu, och jag vill inte göra någonting annat hellre för närvarande, över folk, och så kul vi har! -- det där strålkastandet jag är så förtjust i. Det finns en massa sammanhang det inte får komma fram i, så det fåtal som kvarstår när man stryker dem, är mina vattenhål. Dans är ett av de största; det vinner rätt stadigt på kel, som jag gått ned på nödransonering av. Eller, nåja, ransonering är fel ord, men det är inget stående inslag i veckodieten, och jag har försonats litet med tanken -- känslan -- emotionellt, så det äter mig inte så hårt, men värmer gott när tillfället dyker upp, någon gång ibland.
Och tisdagar är strålkastardagar, och det hade som sagt till och med dykt upp en till, som tycktes se eller utleva i alla fall någon del av samma bild. Det var nog strax efter att det lektionspass som hållits övergick i fri socialdans för alla medlemmar, som Jessican dök upp i en flygig svart klänning med hög krage och kjol med bra rotation i. Jag bjöd upp strax efter att hon kommit innanför dörren, ochvi gisstaterade tillsammans att hon förmodligen var den dansantare av oss, vilket hon var trots fem års karantän från Lindy. Sen slog hon på sin strålkastare och dansade en massa skoj saker som gjorde att jag kom av mig hela tiden. Kul och lätt förbryllande. Vi knep sista dansen med, framåt efter tio någon gång, och det var hon som hade huvud med sig att presentera sig med namn och lyssna in mitt efteråt. Mitt sinne för ettikett har skrumpnat; beklagar.
Okej, tre namn; en Emma också, som en gång varit min fadder, 2004 eller så. På den tiden jag var nolla fast mer hemma i Linköping än mina faddrar, så jag inte riktigt behövde någon, och inte riktigt hittade mig själv i en riktig nolleroll. Lärisnolla som varit datateknik dito några år dessförinnan, jobbat några år och bootat om i en annan prova-på-studiekarriär jag inte tog på så stort allvar, vad beträffade att pricka av kurser och ta poäng; det var nog så mycket semester jag tagit på 2000-talet, i runda slängar, att läsa vad jag läste med det vaga målet att kvalificera mig till förskollärare i slutänden. Jag undrar om jag inte nästan ställt in mig på att i första hand leva ett rikt liv, just då, och mest troskyldigt tog pedagogik A för att det inte innebar några större uppoffringar i presterande för min del. Alla senare kurser med portfolio-examination, som var så gott som 100% av lärarprogrammets kursers examinationsform, bommade jag i alla fall; jag är dålig på att sopa ihop alster och rama in. Jag ville arbeta med barn, processer och kreativitet, i handling, häret och nuet, inte dra med mig cv:s ned i åldrarna till ensiffriga barns verklighet.
Det här är en drake, och den är fin, och den är till Pappa, inte nu ska vi katalogisera den och föra den till handlingarna. (Fast det finns en del bra sidor i sådant med, så jag ska inte raljera för mycket. Det här är mest mitt fria tänkande om vad jag själv ville fly från i några år. Och att jag inte gillar portfolios. Jag är mer för att bygga system som låter alla i hela världen få sina portfolios automatgenererade av vad de gör, liksom. Mer min nisch.)
Prunk, prunk. Vid mitt vattenhål får jag vatten på min kvarn.
Å!
Å!
Såja.
Nej, förresten.
Å!
Nu. Mmm. Nu är balansen nästan återställd.
Jag ska detfinitivt gå (om) nybörjarkursen i Lindyhop igen, även den här terminen. Det kvittar lika att fortsättningskursen går på torsdagar och jag sjunger på torsdagar; det viktiga är att få dansa, och peppig skojig rytmisk göra-en-hopp-och-studsig swing-musik. Å!
Dessutom mindre press, vilket inte skadar; det rockar att hålla till i kicking-ass-delen av färdighetsskalan. (För den som inte läst någon Kathy Sierra om kreativitet och passionerade brukare, kan den sammanfattas litet grovt till "jag är värdelös", "okej, nu börjar jag fatta litet och fixar litet av grunderna", "du, det här var ju roligt; gimme more!", "kolla vad jag kan!", och så vidare upp mot skyarna). Och vad beträffar nivån på nybörjarkursen, som var inne på sitt andra tillfälle, kände jag mig jättehemma även att jag glömt bort förningen för alla turerna.
Jag har lärt mig TVÅ namn! I alla fall nästan; en Anja eller Vanja, som var söt, rolig och lättpratad, bums på stället när jag dök upp (jag droppade in kanske tre kvart efter att de börjat, eller så, och smög in i ringen och gjorde fåtalet övertaliga flickor en färre), och en Jessica, som var strålkastarmänniska och florist. (Inte fluorist. Finns det fluortanter än idag?)
Det började i alla fall trivsamt med att ranta fram och tillbaka litet och föra in och ut ur sluten position, via standardturer som har namn jag inte riktigt minns. Jag sneglade litet omkring mig och gissade ungefär rätt på vilka turer som hunnit hamna på kartan. Som bonus fick jag lära mig en grundtur jag helt glömt bort fanns av henne, och hur man förde den. Ungefär. Min hand ned mot höftan, och fånga in. Okej. Med litet repetition nästa gång, är den kanske på plats. Brett register bra. Jag känner mig litet som en plundrad ordlista, där alla de fina orden, som ömhjärtenhet, har pensionerats för att det flyttat in en massa nya utrikiska ord så att alla glömt bort de gamla fina. Jag har helt enkelt sysslat med en massa annat en tid och kände mig alldeles torr i dansmekabulären. (Det är ju inte någon särskilt vokal sport, men man har en massa armar och ben och flickor att hålla reda på och ratta. Okej, kanske inte flickorna. Men ändå! Mekabulär.)
Det kommer nog tillbaka, ska vi se.
Hela kvällen har alltså ägnats åt glädjepromiskuitet. Fartig musik, flickeflarn överallt, och fritt fram för att ösa glädjen över att dansa med just dig här och nu, och jag vill inte göra någonting annat hellre för närvarande, över folk, och så kul vi har! -- det där strålkastandet jag är så förtjust i. Det finns en massa sammanhang det inte får komma fram i, så det fåtal som kvarstår när man stryker dem, är mina vattenhål. Dans är ett av de största; det vinner rätt stadigt på kel, som jag gått ned på nödransonering av. Eller, nåja, ransonering är fel ord, men det är inget stående inslag i veckodieten, och jag har försonats litet med tanken -- känslan -- emotionellt, så det äter mig inte så hårt, men värmer gott när tillfället dyker upp, någon gång ibland.
Och tisdagar är strålkastardagar, och det hade som sagt till och med dykt upp en till, som tycktes se eller utleva i alla fall någon del av samma bild. Det var nog strax efter att det lektionspass som hållits övergick i fri socialdans för alla medlemmar, som Jessican dök upp i en flygig svart klänning med hög krage och kjol med bra rotation i. Jag bjöd upp strax efter att hon kommit innanför dörren, ochvi gisstaterade tillsammans att hon förmodligen var den dansantare av oss, vilket hon var trots fem års karantän från Lindy. Sen slog hon på sin strålkastare och dansade en massa skoj saker som gjorde att jag kom av mig hela tiden. Kul och lätt förbryllande. Vi knep sista dansen med, framåt efter tio någon gång, och det var hon som hade huvud med sig att presentera sig med namn och lyssna in mitt efteråt. Mitt sinne för ettikett har skrumpnat; beklagar.
Okej, tre namn; en Emma också, som en gång varit min fadder, 2004 eller så. På den tiden jag var nolla fast mer hemma i Linköping än mina faddrar, så jag inte riktigt behövde någon, och inte riktigt hittade mig själv i en riktig nolleroll. Lärisnolla som varit datateknik dito några år dessförinnan, jobbat några år och bootat om i en annan prova-på-studiekarriär jag inte tog på så stort allvar, vad beträffade att pricka av kurser och ta poäng; det var nog så mycket semester jag tagit på 2000-talet, i runda slängar, att läsa vad jag läste med det vaga målet att kvalificera mig till förskollärare i slutänden. Jag undrar om jag inte nästan ställt in mig på att i första hand leva ett rikt liv, just då, och mest troskyldigt tog pedagogik A för att det inte innebar några större uppoffringar i presterande för min del. Alla senare kurser med portfolio-examination, som var så gott som 100% av lärarprogrammets kursers examinationsform, bommade jag i alla fall; jag är dålig på att sopa ihop alster och rama in. Jag ville arbeta med barn, processer och kreativitet, i handling, häret och nuet, inte dra med mig cv:s ned i åldrarna till ensiffriga barns verklighet.
Det här är en drake, och den är fin, och den är till Pappa, inte nu ska vi katalogisera den och föra den till handlingarna. (Fast det finns en del bra sidor i sådant med, så jag ska inte raljera för mycket. Det här är mest mitt fria tänkande om vad jag själv ville fly från i några år. Och att jag inte gillar portfolios. Jag är mer för att bygga system som låter alla i hela världen få sina portfolios automatgenererade av vad de gör, liksom. Mer min nisch.)
Prunk, prunk. Vid mitt vattenhål får jag vatten på min kvarn.
postad 02:56 |
Permanent länk |
|
2 kommentar
Oj, så mycket läsning jag hittade här . Så roligt att få låna insidan på någon annans huvud ett tag =)
Så är det; insidor är skojsigare än utsidor.