19:29 Blandtankar
Undrar hur man som tidning gör för att ha fel namn, person, adress och telefonnummer till sina prenumeranter. Det ringde just en Östgötacorrespondent från anonymt nummer; hon hade nog försökt redan igår morse. Hon hade rätt stad och förnamn, men där tog det slut.
Det här kommer för övrigt bli ett sammelsurium av små tankar som vill ta sig ut och legat och småputtrat litet ett tag. Någon gång ska jag skaffa mig ett medium som förpackar små tankar bra i fristående form. Sen får vi se om jag inte börjar knyta ihop ostrukturen i små pärlband i vilket fall. Men idag blir det mest lösryckta funderingar.
"Lugnt" är ett ord som borde eroderas. Smaka på det. Hur långt har det kommit för dig?
Jag har sedan i tisdags längre skägg än hår. Jag ser fram emot att så småningom göra mig av med det, men har en fix idé om att se vart det tar vägen, så länge jag i alla fall inte har bättre saker för mig involverandes flickeflarn.
I söndags fiskade min gamle vän HG ut mig på Snoddas-lunch, följt av långpromenad i snö, skog och mark. Pär Stormare hade gjort ett nästan lika bra jobb som syster Gudrun på sina håll, och den där mysiga doften av färskt timmer hängde kvar här och var. Jag skulle gilla en portion skogsarbete insmuget i mitt liv på något hörn, även om industriell skala kanske inte riktigt ligger för mig. Till motorsåg kan jag nog sträcka mig.
På vägen till honom, slogs jag av att det vore väldigt trevligt att baka pepparkakor. Det var eoner sedan jag bakade några pepparkakor, och det är ju tråkigt. Inte riktigt säsong för att hitta färdiga degar att köpa på sig och bara börja leka, men vi satte en deg framåt kvällskvisten, och kom på att den skulle härdas i kylen ett dygn, så långt komna i receptet. Lätt snopet.
Att det var söndag och vi bor i Linköping gjorde nästa impuls en smula svårrealiserad, som klockan var rätt mörk på dygnet så dags -- det fanns inga restauranger av rang att dinera på, så när vi misslyckats färdigt med att ta in på en sådan köpte vi på oss allt som behövdes till en spaghetti carbonara av världsklass på Konsum i stan (som har bra grönsaksdisk och öppet till 22), gick hem och tillagade den. Jag måste köpa sockerärtor oftare.
Men i tisdags blev det bakat av, efter att han åter lurat med mig till snabbmatshak -- det näst närmast min bostad, närmare bestämt, Adriatic. Det slog mig, efter litet överslag, att jag har ätit pizza därifrån, för sisådär tio år sedan. De specialiserar sig på enorma pizzor, och hade inte ändrat på den egenskapen nu heller. Vad jag inte visste var att de dessutom hade riktigt bra italienska pizzor, vilket är sällsynt. Jag högg en med en hel del proscuitto crudo och blev synnerligen nöjd. Tydligen var det min tur att bli bjuden; jag hade ju haft den avsikten i söndags, men bara nästan lyckats.
Jag hade skämtat litet om hur bekväm situationen var, med avseende på att han i egenskap av karl näppeligen skulle känna sig obekväm inför mina eventuella dolda avsikter och agendor med att bjuda på middag, men så här i efterhand slår det mig att det är knivigt att få bjuda på saker utan att folk lägger på minnet och håller räkningen; vem har bjudit mest? Det knyter tillbaka till en hel massa diskussioner man för under det första året på lärarprogrammet; hur mäter man rättvisa?
Det finns massor av sätt, och inget är givet mer rätt än något annat. Lika för alla; samma resurstilldelning (av alla de slag, från ekonomiska medel till uppmärksamhet, kärlek, respekt, beröm, och så vidare) åt alla? Fördelningspolitik efter behov; större del av kakan åt de med störst behov, och mindre till de som är mer självgående, står stadigare, har lättare för sig? Mer prestationsorienterat; belöning av resultat, där det kan mätas? Eller lön för mödan, att belöna strävan; att den som gör sitt bästa, kämpar och sliter hårdare, kompenseras för det? (En populär tanke som jag förstår, men för egen del är benägen att se som en belöning av att göra fel, och att dunka huvudet ännu hårdare och envetnare i väggen, när det inte fungerar. Det kan ofta handla om att behöva hitta ett annat angreppssätt, perspektiv, inse att man gett sig på fel problem eller att det är någonting man behöver hjälp med, snarare än göra helt själv.)
Det finns fler, men jag tappade visst sammanhanget. Vi är rätt hårt programmerade i termer av öga för öga, tacksamhetsskuld och ekonomi som mått på värde, framgång i livet, och kanske framförallt stram ekonomi som mått på misslyckanden eller en brist på framgång, eget värde och så vidare. Även när vi själva inte resonerar utifrån samma skala kring vad vi tycker om vart vi själva går i livet och hur det står till med oss. Jag är långt mycket mer intresserad av emotionellt än materiellt välstånd, och HG är inte så jättelångt från mig på den skalan, vad jag vet och förstår.
Men i ingenmanslandet som uppstår i ett socialt sammanhang -- även mellan parter som var och en för sig har den åskådningen -- bryter bränningarna in från de där stenåldersnormerna, som om de hade något där att göra. Och det är genast inte helt okej att jag bjuder litet frikostigare om jag har litet mindre anledning att hålla reda på hur mycket pengar jag har att röra mig med. Blä. :-/
Vi språkade litet om CV:ar på vår promenad, och kom in på vad det finns för saker som är bra meriter. Inte bara, som oftast, saker man läst, gjort, sett, erfarenheter man har med sig och, utan mer attityder; saker man är, gör och dylikt; attityder till problem, sociala roller, drivkraft och så vidare. En bit in i det samtalet kom vi in på rollspelsnörderi, och vips dök ordet "alignment" upp som en punkt att ange i sin CV.
Det kom upp a propos hur man typiskt går till väga i sitt syssel och pyssel, och vi är båda litet så där att vi inte riktigt finner oss i att ha det dåligt när det är inom räckhåll för oss att göra det bättre, i någon mån som känns angelägen för oss, vilket är en ständig källa till pyssel som från högre ort inte ser ut att ta en närmare något konkret övergripande mål, men som ibland ger stor bestående positiv effekt, ibland bara är harmlöst och knycker fokus, och ibland kanske är direkt skadligt på något vis -- men på det stora hela typiskt ger någon slags bra utdelning. "Chaotic good", kort och gott.
Många av de jag ser upp till mest och trivts bäst med att arbeta med har en stark dragning åt chaotic good, liksom jag själv. De flesta av mina bästa stigbeträdanden brukar på ett eller annat sätt stamma från dessa kaotiska övertramp på andra marker än mina egna, och det gör mig förmodligen till ett rätt svårstyrt högprecisionsverktyg av kirurgiskt stål. Högprecision för mig, amoklöpt galen vetenskapsman för någon annan. Just precis nu går jag litet på tomgång och gör roliga vansinnigheter i mina halvhemliga laboratorier på webben, sedan ett par månader, och arbetar på pappret för amerikanska intressen. Vilket just nu ger rätt kaotisk output till gagn för mänsklighetens bästa.
Hoho.
Det här kommer för övrigt bli ett sammelsurium av små tankar som vill ta sig ut och legat och småputtrat litet ett tag. Någon gång ska jag skaffa mig ett medium som förpackar små tankar bra i fristående form. Sen får vi se om jag inte börjar knyta ihop ostrukturen i små pärlband i vilket fall. Men idag blir det mest lösryckta funderingar.
"Lugnt" är ett ord som borde eroderas. Smaka på det. Hur långt har det kommit för dig?
Jag har sedan i tisdags längre skägg än hår. Jag ser fram emot att så småningom göra mig av med det, men har en fix idé om att se vart det tar vägen, så länge jag i alla fall inte har bättre saker för mig involverandes flickeflarn.
I söndags fiskade min gamle vän HG ut mig på Snoddas-lunch, följt av långpromenad i snö, skog och mark. Pär Stormare hade gjort ett nästan lika bra jobb som syster Gudrun på sina håll, och den där mysiga doften av färskt timmer hängde kvar här och var. Jag skulle gilla en portion skogsarbete insmuget i mitt liv på något hörn, även om industriell skala kanske inte riktigt ligger för mig. Till motorsåg kan jag nog sträcka mig.
På vägen till honom, slogs jag av att det vore väldigt trevligt att baka pepparkakor. Det var eoner sedan jag bakade några pepparkakor, och det är ju tråkigt. Inte riktigt säsong för att hitta färdiga degar att köpa på sig och bara börja leka, men vi satte en deg framåt kvällskvisten, och kom på att den skulle härdas i kylen ett dygn, så långt komna i receptet. Lätt snopet.
Att det var söndag och vi bor i Linköping gjorde nästa impuls en smula svårrealiserad, som klockan var rätt mörk på dygnet så dags -- det fanns inga restauranger av rang att dinera på, så när vi misslyckats färdigt med att ta in på en sådan köpte vi på oss allt som behövdes till en spaghetti carbonara av världsklass på Konsum i stan (som har bra grönsaksdisk och öppet till 22), gick hem och tillagade den. Jag måste köpa sockerärtor oftare.
Men i tisdags blev det bakat av, efter att han åter lurat med mig till snabbmatshak -- det näst närmast min bostad, närmare bestämt, Adriatic. Det slog mig, efter litet överslag, att jag har ätit pizza därifrån, för sisådär tio år sedan. De specialiserar sig på enorma pizzor, och hade inte ändrat på den egenskapen nu heller. Vad jag inte visste var att de dessutom hade riktigt bra italienska pizzor, vilket är sällsynt. Jag högg en med en hel del proscuitto crudo och blev synnerligen nöjd. Tydligen var det min tur att bli bjuden; jag hade ju haft den avsikten i söndags, men bara nästan lyckats.
Jag hade skämtat litet om hur bekväm situationen var, med avseende på att han i egenskap av karl näppeligen skulle känna sig obekväm inför mina eventuella dolda avsikter och agendor med att bjuda på middag, men så här i efterhand slår det mig att det är knivigt att få bjuda på saker utan att folk lägger på minnet och håller räkningen; vem har bjudit mest? Det knyter tillbaka till en hel massa diskussioner man för under det första året på lärarprogrammet; hur mäter man rättvisa?
Det finns massor av sätt, och inget är givet mer rätt än något annat. Lika för alla; samma resurstilldelning (av alla de slag, från ekonomiska medel till uppmärksamhet, kärlek, respekt, beröm, och så vidare) åt alla? Fördelningspolitik efter behov; större del av kakan åt de med störst behov, och mindre till de som är mer självgående, står stadigare, har lättare för sig? Mer prestationsorienterat; belöning av resultat, där det kan mätas? Eller lön för mödan, att belöna strävan; att den som gör sitt bästa, kämpar och sliter hårdare, kompenseras för det? (En populär tanke som jag förstår, men för egen del är benägen att se som en belöning av att göra fel, och att dunka huvudet ännu hårdare och envetnare i väggen, när det inte fungerar. Det kan ofta handla om att behöva hitta ett annat angreppssätt, perspektiv, inse att man gett sig på fel problem eller att det är någonting man behöver hjälp med, snarare än göra helt själv.)
Det finns fler, men jag tappade visst sammanhanget. Vi är rätt hårt programmerade i termer av öga för öga, tacksamhetsskuld och ekonomi som mått på värde, framgång i livet, och kanske framförallt stram ekonomi som mått på misslyckanden eller en brist på framgång, eget värde och så vidare. Även när vi själva inte resonerar utifrån samma skala kring vad vi tycker om vart vi själva går i livet och hur det står till med oss. Jag är långt mycket mer intresserad av emotionellt än materiellt välstånd, och HG är inte så jättelångt från mig på den skalan, vad jag vet och förstår.
Men i ingenmanslandet som uppstår i ett socialt sammanhang -- även mellan parter som var och en för sig har den åskådningen -- bryter bränningarna in från de där stenåldersnormerna, som om de hade något där att göra. Och det är genast inte helt okej att jag bjuder litet frikostigare om jag har litet mindre anledning att hålla reda på hur mycket pengar jag har att röra mig med. Blä. :-/
Vi språkade litet om CV:ar på vår promenad, och kom in på vad det finns för saker som är bra meriter. Inte bara, som oftast, saker man läst, gjort, sett, erfarenheter man har med sig och, utan mer attityder; saker man är, gör och dylikt; attityder till problem, sociala roller, drivkraft och så vidare. En bit in i det samtalet kom vi in på rollspelsnörderi, och vips dök ordet "alignment" upp som en punkt att ange i sin CV.
Det kom upp a propos hur man typiskt går till väga i sitt syssel och pyssel, och vi är båda litet så där att vi inte riktigt finner oss i att ha det dåligt när det är inom räckhåll för oss att göra det bättre, i någon mån som känns angelägen för oss, vilket är en ständig källa till pyssel som från högre ort inte ser ut att ta en närmare något konkret övergripande mål, men som ibland ger stor bestående positiv effekt, ibland bara är harmlöst och knycker fokus, och ibland kanske är direkt skadligt på något vis -- men på det stora hela typiskt ger någon slags bra utdelning. "Chaotic good", kort och gott.
Många av de jag ser upp till mest och trivts bäst med att arbeta med har en stark dragning åt chaotic good, liksom jag själv. De flesta av mina bästa stigbeträdanden brukar på ett eller annat sätt stamma från dessa kaotiska övertramp på andra marker än mina egna, och det gör mig förmodligen till ett rätt svårstyrt högprecisionsverktyg av kirurgiskt stål. Högprecision för mig, amoklöpt galen vetenskapsman för någon annan. Just precis nu går jag litet på tomgång och gör roliga vansinnigheter i mina halvhemliga laboratorier på webben, sedan ett par månader, och arbetar på pappret för amerikanska intressen. Vilket just nu ger rätt kaotisk output till gagn för mänsklighetens bästa.
Hoho.
postad 19:29 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar