14:42 Öppna sig
Jag skulle behöva uppfinna en hel taxonomi för relationer, för att omfatta och ge namn åt alla de vänskaper jag knyter åt olika håll och kanter. Inte minst på känsloplanet; hur jag förhåller mig känslomässigt till någon jag kanske bara mött en enda gång kan vara mycket nära det andra känner för sina närmaste vänner först efter många långa år tillsammans, av prövning, naturlig belysning i otal situationer, sammanhang, roller, umgängen, och så vidare.
Så det är föga förvånande att jag sällan har ett ord för en relation som jag kan kommunicera hela sammanhanget med, och teckna både vad vi är för varann och hur vi ser ut för omvärlden, hur länge vi känt varann, och vilka andra förutsättningar som gäller. Det finns aldrig några färdiga ord, och jag vill så gärna dela med mig av just mina känslor för människor, teckna litet av det inre sammanhang i mig, och vilka rum, de bebor. Göra det tydligt och begripligt hur det kommer sig att jag vet, sett, fått höra och känt saker i dem som deras närmaste kanske inte fått dela efter många, många års umgänge. Få ting gör mig så lycklig som att hälsa på precis inpå hjärtat, nära kärnan, på tämligen helig känslomark, och förmodligen är det också därför jag så många gånger får hälsa på där. Det känns att jag älskar, respekterar, förvaltar förtroendet och, kanske mer än någonting, trivs och känner mig hemma där. Har värdefull återkoppling att ge.
Men jag har så få ord för det, och för det nakna ögat skär det sig, om jag bara ger ett par korta; det berövas all trovärdighet om jag skriver som jag känner. "Jag har en nära väninna, Emma. Vi har råkat varann en enda gång, pratat nätligen kanske tio." (Riight.) Eller ta Marie, som jag återförenades med några timmar över lunch och fika i tisdags eftermiddag i Stockholm, efter på tok för länge; jag hade inte sett henne sedan blåbärssäsongen. Jag tror vi träffats kanske på sin höjd fyra gånger, sannolikt bara tre. En våg av uppdämd saknad och glädjen att återse sköljde över mig på centralen när hon dök upp igen, och känslan är förankrat i, ja, hur mycket gemensamt bagage då; något dussin nätliga språkanden ovanpå litet blåbärsplockning, pajlagande, stickning, hängmattsmys och ha somnat tillsammans i min soffa? Det ger inte alls min känslobild av vad människor är och betyder och vilken färg och smak kärleken till dem har.
Jag känner tydligt hur jag öppnar mig själv mer mot de som släpper mig nära inpå, både vad beträffar själsliv och att visa tillit till. Vet jag att jag kan krama om, allra helst inpå blotta huden, och är jag fri att själv pyssla med händerna i håret på, famnkramsmassera rygg, och så vidare, öppnas massor av portar in i mig som annars hålls stängda, eller mycket försiktigt på glänt, på sin höjd. Kring Marie är jag fri. Det är en ljuvlig känsla.
Friheten att visa kärlek fysiskt är viktig för mig, och utan den kommer man inte så nära mig. Blir jag i min tur ompysslad på ungefär samma sätt, rasar ytterligare några lager distansering, och jag spinner lyckligt inombords. Och synligt, när jag vet, eller inte räds att chansa på, att det inte skrämmer bort vem som nu hade så god hand med mig.
För tjejer skolas ju till att inte visa pojkar kärlek öppet; de skulle ju kunna råka tolka det fel, blåsa upp det över alla proportioner och bli efterhängsna och jobbiga, när det inte var menat som ett "jag älskar dig, befrukta mig här och nu!" eller så. Litet grovt och överdrivet, men ungefär så går farhågan; det är inte riktigt lika fritt fram för tjejer att ha och bejaka mjuka sidor som det är för män, som kan göra precis vad de vill utan att frukta för mycket för vilka signaler det sänder, och hur de kan tänkas tolkas. Så en tjej som vågar visa värme, även när hon inte vill inhösta mig som pojkvän, vinner massa mark gentemot en som vågar ta emot men inte reflektera värme.
Nå, jag kom att språka med Emma om först bekymmer med förgiftad företagskultur (en arbetsplats som växt för fort, med för hög belastning och utan andrum, tid till tanke, reflexion, känsla, handling, självläkning, eller ens att lyfta näsan ur en osinlig ström nu!, nu!, nu!), och så småningom om kring vem samtalen brukar kretsa när jag umgås med mina emotionellt närmre. Är det bara jag som stödjer, eller blottar jag mig med, och söker vila, stöd, hjälp, förståelse och bekräftelse hos dem?
Hon anade rätt. Jag ger mångfaldigt mer än jag stödjer mig för egen del när jag behöver det. Söker långt oftare möjligheten att själv få stödja än bli stödd. I mina egna dippar sträcker jag mig inte efter någon, annat än då jag har någon som själv sökt den rollen för mig. Samtidigt räds jag dock inte att blotta mig. Tvärtom tycker jag om det, och gör det ganska gärna, när väl klimat och stämning inbjuder till det. Det är lasta någon annan jag undviker mest, för det säger så mycket av min erfarenhet att det stöter bort människor, om de inte sökt det själva. Men ju mer ömsesidig öppenheten, dess fler vinklar och vrår lyser solen in i i min enkla boning. Jag har delat väldigt mycket som bor oerhört nära själsroten med flickor jag i ansiktstid mätt spenderat mycket små tidsrymder med. Närhet räds jag inte, och min egen person bor inte bakom lås och bom.
Men jag behåller masscentrum över egen basyta när inte kärlek flödar åt båda håll och av samma slag.
Åtminstone tror jag att det kan tumreglas ungefär så enkelt. Jag har aldrig mött någon som fungerar mer som jag, för att kunna prova om jag skulle luta mig mer mot en sådan människa -- fast jag tror mig veta i alla fall en flicka som förefaller vara sådan.
Samtidigt tycker jag om att själv luta mig mot. Mot människor som tycker om banden, tilliten och närheten det ger. Det jag inte tycker om är mer att luta mig mot någon som inte delger mig hur hon känner kring det. Se, höra, känna och förstå är så stort och så viktigt för mig. Andras känslor och mina egna. Så oerhört värdefullt.
Jag minns att hon hälsade på här, någon dag, det kanske var i april, eller troligare ett halvår senare, att döma av sådant vi pratade om när vi spankulerade hem från fjärrbussterminalen hon kommit till -- jag hade varit sen från ett oändligt och inte så värst intressant jobbmöte, och gjort en halsbrytande cyklats från Mjärdevi över halva stan så fågelvägen det bara gick. Det var nog sensommar men före september, om jag triangulerar i tiden en smula. Men strunt i tiden; den går så fort ändå.
Vi promenerade hem därifrån, jag med cykel lastad med hennes laptop, hon sin väska, sol och vind och hennes röst, mimik och hela lilla underbara person jag just fått krama hej och återseende, och vi kom hem, lade av oss allting ett slag, innan hon skulle vidare till en väninna. Jag lyfte upp henne och kramade om riktigt ordentligt igen och hon vägde precis ingenting, som vanligt, men utan att förfära en att hon inte fick mat i sig, som så många andra flickor. Det var en smula overkligt; vi var ju inte ett vi längre, uppbrutna men nära, tillsammans igen, men inte, och mest av allt var jag så glad över att träffa henne igen, se, känna, dra in doften av, kupa hennes rygg i mina händer under tröjan.
Men det var inte återseendet som fastnade mest och närmast hjärtat, även om det är ljuvligt att dra sig till minnes. Det var först långt senare, under kvällen, med alla skan, tider att passa och andra distraktioner bakom oss. Vi sitter i soffan, jag håller om henne och frågar hur livet egentligen lever med henne, om hur relationer utvecklas eller inte, hur hon mår, kärleken äter, komplicerar eller berikar hennes liv, och så vidare. Och hon klyvs, i en halva som öppnar sig och berättar ur hjärtat och har mig så nära jag någonsin fått komma henne, snörvlar, tårar och snorar ned min tröja, och en annan halva som förvägrar henne att öppna sig för mig igen, för att det är fel, hon inte har eller vill ha den relationen till mig, för att hon ska hålla sin distans, stå på egna ben och allt sådant där jag aldrig tyckt eller känt själv.
Och jag själv klyvs, om inte fullt så mycket, i sidan som älskar henne för de delar av henne som mig så nära och milt vänligt uppmuntrade av mig fortsätter att snörvla mot min tröja även när hon insisterat på att få (och fått) hushållspapper att snyta sig i, och sidan som ledset ser hennes andra halva kväsa min så högt älskade öppenhet och känslonärhet. Det sorgar mer än sargar och sårar mig, men jag släpper bara fram och tar hand om hennes andra halva, den som hennes överjag inte vill släppa ifrån sig, inte vill dela omvårdnaden av med någon annan och rakt inte stödja på någon, kanske allra minst någon hon själv har lämnat. Jag vet inte om det är prestige, rädslan för sin egen sårbarhet eller att blotta den för någon som älskar henne inte bara trots den, som hon själv, utan för den, som jag, eller något annat.
Kanske var det kampen om att bara vara öppen mot en endaste människa i taget. Jag får nog inte veta; hon är envis som få när hennes vilja vill något, även om inte känslorna helt böjt sig under den. Eller sträng. Jag hade nog sagt stark, om jag fått se och förstå mer av varför hon styr som hon gör, men min insyn rann ut, och det jag inte förstår kan jag vare sig bedöma eller berömma.
Hon saknar någon, läste jag nyss. Jag saknar henne. Men inte som man saknar någon man mist; mer som någon man saknar för att man älskar henne och hon känns så långt bort i tid och rum. En annan tid, en annan stad, ett annat liv, som man hade tillsammans. Som man saknar viktiga människor och underbara gåvor och gengåvor som någon gång var självklara.
Det vore härligt att träffa henne igen. Eller... ...vore det egentligen det, om det bara är ett hej, och tryggskrap på ytan? Ju mer jag tänker på det, desto mer tror jag inte det. Vad är glädjen i ett distanserat möte med någon man tycker mycket om? En del gillar strama lägen, litet uppförslut och få streta för att ta sig någon vart, men det är bestämt inte min modell. Och jag åker bestämt nästan ingenstans längre utan att känna mig rätt säker på förhand på att jag har någonstans att sova i trivsel -- om det så också är den enda trygghet jag känner att jag vill och behöver ha med mig på resan. Resten får utveckla sig hur det vill.
Så det är föga förvånande att jag sällan har ett ord för en relation som jag kan kommunicera hela sammanhanget med, och teckna både vad vi är för varann och hur vi ser ut för omvärlden, hur länge vi känt varann, och vilka andra förutsättningar som gäller. Det finns aldrig några färdiga ord, och jag vill så gärna dela med mig av just mina känslor för människor, teckna litet av det inre sammanhang i mig, och vilka rum, de bebor. Göra det tydligt och begripligt hur det kommer sig att jag vet, sett, fått höra och känt saker i dem som deras närmaste kanske inte fått dela efter många, många års umgänge. Få ting gör mig så lycklig som att hälsa på precis inpå hjärtat, nära kärnan, på tämligen helig känslomark, och förmodligen är det också därför jag så många gånger får hälsa på där. Det känns att jag älskar, respekterar, förvaltar förtroendet och, kanske mer än någonting, trivs och känner mig hemma där. Har värdefull återkoppling att ge.
Men jag har så få ord för det, och för det nakna ögat skär det sig, om jag bara ger ett par korta; det berövas all trovärdighet om jag skriver som jag känner. "Jag har en nära väninna, Emma. Vi har råkat varann en enda gång, pratat nätligen kanske tio." (Riight.) Eller ta Marie, som jag återförenades med några timmar över lunch och fika i tisdags eftermiddag i Stockholm, efter på tok för länge; jag hade inte sett henne sedan blåbärssäsongen. Jag tror vi träffats kanske på sin höjd fyra gånger, sannolikt bara tre. En våg av uppdämd saknad och glädjen att återse sköljde över mig på centralen när hon dök upp igen, och känslan är förankrat i, ja, hur mycket gemensamt bagage då; något dussin nätliga språkanden ovanpå litet blåbärsplockning, pajlagande, stickning, hängmattsmys och ha somnat tillsammans i min soffa? Det ger inte alls min känslobild av vad människor är och betyder och vilken färg och smak kärleken till dem har.
Jag känner tydligt hur jag öppnar mig själv mer mot de som släpper mig nära inpå, både vad beträffar själsliv och att visa tillit till. Vet jag att jag kan krama om, allra helst inpå blotta huden, och är jag fri att själv pyssla med händerna i håret på, famnkramsmassera rygg, och så vidare, öppnas massor av portar in i mig som annars hålls stängda, eller mycket försiktigt på glänt, på sin höjd. Kring Marie är jag fri. Det är en ljuvlig känsla.
Friheten att visa kärlek fysiskt är viktig för mig, och utan den kommer man inte så nära mig. Blir jag i min tur ompysslad på ungefär samma sätt, rasar ytterligare några lager distansering, och jag spinner lyckligt inombords. Och synligt, när jag vet, eller inte räds att chansa på, att det inte skrämmer bort vem som nu hade så god hand med mig.
För tjejer skolas ju till att inte visa pojkar kärlek öppet; de skulle ju kunna råka tolka det fel, blåsa upp det över alla proportioner och bli efterhängsna och jobbiga, när det inte var menat som ett "jag älskar dig, befrukta mig här och nu!" eller så. Litet grovt och överdrivet, men ungefär så går farhågan; det är inte riktigt lika fritt fram för tjejer att ha och bejaka mjuka sidor som det är för män, som kan göra precis vad de vill utan att frukta för mycket för vilka signaler det sänder, och hur de kan tänkas tolkas. Så en tjej som vågar visa värme, även när hon inte vill inhösta mig som pojkvän, vinner massa mark gentemot en som vågar ta emot men inte reflektera värme.
Nå, jag kom att språka med Emma om först bekymmer med förgiftad företagskultur (en arbetsplats som växt för fort, med för hög belastning och utan andrum, tid till tanke, reflexion, känsla, handling, självläkning, eller ens att lyfta näsan ur en osinlig ström nu!, nu!, nu!), och så småningom om kring vem samtalen brukar kretsa när jag umgås med mina emotionellt närmre. Är det bara jag som stödjer, eller blottar jag mig med, och söker vila, stöd, hjälp, förståelse och bekräftelse hos dem?
Hon anade rätt. Jag ger mångfaldigt mer än jag stödjer mig för egen del när jag behöver det. Söker långt oftare möjligheten att själv få stödja än bli stödd. I mina egna dippar sträcker jag mig inte efter någon, annat än då jag har någon som själv sökt den rollen för mig. Samtidigt räds jag dock inte att blotta mig. Tvärtom tycker jag om det, och gör det ganska gärna, när väl klimat och stämning inbjuder till det. Det är lasta någon annan jag undviker mest, för det säger så mycket av min erfarenhet att det stöter bort människor, om de inte sökt det själva. Men ju mer ömsesidig öppenheten, dess fler vinklar och vrår lyser solen in i i min enkla boning. Jag har delat väldigt mycket som bor oerhört nära själsroten med flickor jag i ansiktstid mätt spenderat mycket små tidsrymder med. Närhet räds jag inte, och min egen person bor inte bakom lås och bom.
Men jag behåller masscentrum över egen basyta när inte kärlek flödar åt båda håll och av samma slag.
Åtminstone tror jag att det kan tumreglas ungefär så enkelt. Jag har aldrig mött någon som fungerar mer som jag, för att kunna prova om jag skulle luta mig mer mot en sådan människa -- fast jag tror mig veta i alla fall en flicka som förefaller vara sådan.
Samtidigt tycker jag om att själv luta mig mot. Mot människor som tycker om banden, tilliten och närheten det ger. Det jag inte tycker om är mer att luta mig mot någon som inte delger mig hur hon känner kring det. Se, höra, känna och förstå är så stort och så viktigt för mig. Andras känslor och mina egna. Så oerhört värdefullt.
Jag minns att hon hälsade på här, någon dag, det kanske var i april, eller troligare ett halvår senare, att döma av sådant vi pratade om när vi spankulerade hem från fjärrbussterminalen hon kommit till -- jag hade varit sen från ett oändligt och inte så värst intressant jobbmöte, och gjort en halsbrytande cyklats från Mjärdevi över halva stan så fågelvägen det bara gick. Det var nog sensommar men före september, om jag triangulerar i tiden en smula. Men strunt i tiden; den går så fort ändå.
Vi promenerade hem därifrån, jag med cykel lastad med hennes laptop, hon sin väska, sol och vind och hennes röst, mimik och hela lilla underbara person jag just fått krama hej och återseende, och vi kom hem, lade av oss allting ett slag, innan hon skulle vidare till en väninna. Jag lyfte upp henne och kramade om riktigt ordentligt igen och hon vägde precis ingenting, som vanligt, men utan att förfära en att hon inte fick mat i sig, som så många andra flickor. Det var en smula overkligt; vi var ju inte ett vi längre, uppbrutna men nära, tillsammans igen, men inte, och mest av allt var jag så glad över att träffa henne igen, se, känna, dra in doften av, kupa hennes rygg i mina händer under tröjan.
Men det var inte återseendet som fastnade mest och närmast hjärtat, även om det är ljuvligt att dra sig till minnes. Det var först långt senare, under kvällen, med alla skan, tider att passa och andra distraktioner bakom oss. Vi sitter i soffan, jag håller om henne och frågar hur livet egentligen lever med henne, om hur relationer utvecklas eller inte, hur hon mår, kärleken äter, komplicerar eller berikar hennes liv, och så vidare. Och hon klyvs, i en halva som öppnar sig och berättar ur hjärtat och har mig så nära jag någonsin fått komma henne, snörvlar, tårar och snorar ned min tröja, och en annan halva som förvägrar henne att öppna sig för mig igen, för att det är fel, hon inte har eller vill ha den relationen till mig, för att hon ska hålla sin distans, stå på egna ben och allt sådant där jag aldrig tyckt eller känt själv.
Och jag själv klyvs, om inte fullt så mycket, i sidan som älskar henne för de delar av henne som mig så nära och milt vänligt uppmuntrade av mig fortsätter att snörvla mot min tröja även när hon insisterat på att få (och fått) hushållspapper att snyta sig i, och sidan som ledset ser hennes andra halva kväsa min så högt älskade öppenhet och känslonärhet. Det sorgar mer än sargar och sårar mig, men jag släpper bara fram och tar hand om hennes andra halva, den som hennes överjag inte vill släppa ifrån sig, inte vill dela omvårdnaden av med någon annan och rakt inte stödja på någon, kanske allra minst någon hon själv har lämnat. Jag vet inte om det är prestige, rädslan för sin egen sårbarhet eller att blotta den för någon som älskar henne inte bara trots den, som hon själv, utan för den, som jag, eller något annat.
Kanske var det kampen om att bara vara öppen mot en endaste människa i taget. Jag får nog inte veta; hon är envis som få när hennes vilja vill något, även om inte känslorna helt böjt sig under den. Eller sträng. Jag hade nog sagt stark, om jag fått se och förstå mer av varför hon styr som hon gör, men min insyn rann ut, och det jag inte förstår kan jag vare sig bedöma eller berömma.
Hon saknar någon, läste jag nyss. Jag saknar henne. Men inte som man saknar någon man mist; mer som någon man saknar för att man älskar henne och hon känns så långt bort i tid och rum. En annan tid, en annan stad, ett annat liv, som man hade tillsammans. Som man saknar viktiga människor och underbara gåvor och gengåvor som någon gång var självklara.
Det vore härligt att träffa henne igen. Eller... ...vore det egentligen det, om det bara är ett hej, och tryggskrap på ytan? Ju mer jag tänker på det, desto mer tror jag inte det. Vad är glädjen i ett distanserat möte med någon man tycker mycket om? En del gillar strama lägen, litet uppförslut och få streta för att ta sig någon vart, men det är bestämt inte min modell. Och jag åker bestämt nästan ingenstans längre utan att känna mig rätt säker på förhand på att jag har någonstans att sova i trivsel -- om det så också är den enda trygghet jag känner att jag vill och behöver ha med mig på resan. Resten får utveckla sig hur det vill.
postad 14:42 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar