09:38 Djupfokus och körsidor
Jag gick in i kod-mod för några dagar sedan, kanske i torsdags, och har misskött ungefär allting annat under samma period. Det är den där sortens saker det står en fritt att göra utan att inverka menligt på någon annans trivsel som ungkarl eller singel, om man så föredrar, och även om det är en frihet som väger rätt lätt mot myset att ha någon att somna intill, är det i alla fall någon liten feature med det, när hack-inspirationen glöder till ordentligt.
Jag kom just ut ur den igen, med ett rätt trivsamt resultat för händer, en mycket nöjd glimt i ögat och den ofelbara air av stolthet som bara en katt som släpat in en riktigt vidrig råtta kan reproducera. Alstret är ett levande arkiv över min körs publika framträdanden, här och var, sedan sisådär hösten 2004, då jag gissningsvis tog över administrationen av körens websidor, eller i alla fall började sätta min egen prägel på dem. Det är litet som en miniversion av när Sverige kristnades och det dök upp munkar, som började nedteckna en massa saker som rätt vad det var fanns kvar för eftervärlden. Från vår körresa till Verbania i norditalien och fram till i sommar finns det noterat när våra nästa framträdanden går av stapeln.
Det började förmodligen med att vår charmanta körledare Ulla undrade om inte jag kunde skriva vårt program på websidorna, någon gång, vilket jag gärna gjorde. Som bonus fick jag ju reda på den informationen själv, och en plats att uppsöka när jag glömt bort det, vilket ligger nära till hands för mig. Att glömma bort, då. Och webben, för den delen. Torsdagsövningar är tillräckligt regelbundna för att inte vara något problem; man ger sig av dit strax efter 19, och kommer hem till cirka 22, och så är saken biff, men när det är mässor på söndagmorgnar eller någon gång Taizémys på måndagkvällar inslumpade i programmet, litet här och var, blir det genast mycket lurigare. Men det passade mig alldeles finfint att bli mailad varje termin så fort programmet var lagt eller blivit uppdaterat, som sagt, och så hamnade det där.
Ulla såg förstås ingen mening i att ha annat än det kommande programmet där, och faktiskt tyckte jag väl också att det var en vettig avgränsning i ambitionsnivå, men att städa skulle ju innebära en massa merjobb, kanske så mycket som varje gång vi gjort något, om det skukle se riktigt snyggt ut, och det lät inte alls som min melodi. Dessutom får jag starka olustkänslor inför att förstöra eller radera information jag väl katalogiserat någon gång; det går tvärs emot mina innersta känslor och drifter som metadataninja, så de första gångerna jag var där och redigerade in nytt och pensionerade gammalt, gömde jag bara det gamla i HTML-kommentarer. Texten kvar, bara inte synlig.
Sedan slog det mig att det var rätt fånigt att jag skulle göra för hand; det kunde ju sidan göra så bra själv, och det prompt på slaget när något evenemang var över. Det var ju bara att läsa tidtabellen, så att säga, och låta websidan gömma det som var gammalt när någon kikade på den. Jag byggde ett litet minimalt light-garbtroll, som gömde snarare än åt upp gamla framträdanden. Han vakar fortfarande över våra evenemang än idag.
Slår man av javascript i sin webläsare, ger man honom semester ett slag och får en en faslig massa framträdanden som anrikats där genom åren. 42 stycken, närmare bestämt, och det är ju en rund och fin siffra. :-) En trivsam sidofiness med att ha kvar allt sådant där på websidan men låta webläsaren gömma det inaktuella, är att all informationen även förblev hittbar från Google. Och sådant är ju bra. Letar man efter någonting om Brokindskapellet, ser man minsann att vi brukar ha några tappra själar där som sjunger i julottan. Och det är ju livat. Vore synd att bara kasta bort informationen för att säsongen inte är inne just nu.
När Google Maps dök upp på världskartan (eller om det var tvärtom?), berikade jag den där listan med länkar till var respektive evenemang gick av stapeln med, funderandes som så att om inte jag, som själv är med i kören, visste var Brokindskapellet låg, kan väl inte sjutton någon annan heller göra det? Det kan ju inte sjutton hålla reda på var alla galningar i kyrkvärlden bygger sina kapell, heller.
Men i och med det där, blev det plötsligt en hel rälig massa meck med att slabba med att kopiera länkar inför varje nytt evenemang, och meck tycker jag inte om. Hu. Information är ju bara ny en gång; sen finns den ju där. Och när den väl är där en gång, borde den ju vara tillgänglig för automatisk databehandling. (ADB var årtiondets hippa buzzword, en bit in på förra seklet. It is still the shit, I say.) Min mamma brukade förresten svänga sig med den termen i bisatser då och då när jag var liten pilt. Hon jobbade på kommunen. Idag vill hon inte vara med i telefonkatalogen. (Men hon har lika litet till övers för byråkratier hon inte har tumme med som jag, så när såväl hitta.se som Eniro skiter blankt i att hon begärt hemligt telefonnummer från Telia och publicerar henne ändå, gräver hon ned stridsyxan och nöjer sig med att gnälla över det så fort någondera kommer på tal. Jag har nog en del påbrå från mödernet, vad beträffar attityder till oformliga alienerade byråkratiska organ.)
Nåja, här är det reklam för vår kör och inte personuppgifter det rör sig om, och synlighet är enkom bra och kul. Ungefär där var händelsefronten för några veckor sedan, när jag blev förtjust i en ny kul leksak, som bland annat går ut på att inte skriva samma sak på mer än ett ställe, för att man råkar vilja kunna visa det på mer än ett sätt. En rolig leksak för en Johan; jag har nog umgåtts med den i snart en vecka, effektiv tid, om inte mer redan. Och för någon timme sedan, kom jag ut ur hacktöcknet med ett ganska putsat alster från den.
Ett skepp kommer lastat, fullt av allt möjligt, liksom. Vi hade nyss årsmöte i kören, som formellt entledigade mig från alla mina körrelaterade sysslor, och det tycks vara det allra bästa sättet att inspirera min hackglädje till att göra saker bara för att de är kul och vill bli gjorda. Jag tycker om att jobba så. Att borda, ha på sin agenda att göra saker och så att säga äga och förvalta ett ansvarsområde är egentligen inte alls min melodi, riktigt. Det tar kål på mycket av glädjen. Det är definitivt roligare att göra något bra man inte förväntades åstadkomma. Och det binder en heller inte nödvändigtvis till att göra om det nästa dag; en stor och fin engångsinsats är inte att sätta tröskeln för att förväntas fortsätta göra om något i morgon och i övermorgon.
Över huvud taget handlar det mesta jag bygger om att göra någonting riktigt bra en enda gång, och sen leva livets glada dagar med problemet löst, eller reducerat till sekundgöra.
En del brister i mitt datamaterial uppdagades, när jag pysslade om mitt alster mot någon slags perfektion; jag hade inte riktigt alla datum, namn, platser och tider för våra bravader utomlands (för dem hade vi inte annonserat på våra websidor, kanske för att vi inte trodde att några utrikingar skulle uppmärkssamma dem), men sådant har man arkiv för körens interna elpostlista till, och google och en gnutta research till att konvertera från namn till plats till allsköns kul detaljer.
Givetvis en massa strulförluster med trilskande webläsare, men till slut fungerade det bra nog i alla de stora att jag gitte tjoa till om det på körlistan och ägna mig åt något annat. Så långt kommen hade jag rentav dristat mig ägna en stund åt grafisk framställning, vilket jag hellre överlåter åt riktiga grafiker. Fast jag blev rätt nöjd med en gammal bild av kör och körledare, där den senare efter litet retusch (jag behövde tona ut nedre delen av bilden i svart för att passa godtyckligt stora fönster fint) ser ut en smula som en svart hattifnatt. Eller möjligen en filifjonka. Endera gör hon i vilket fall inte så ofta, och det var roligt nog att påpeka i min påannonsering. (Hon brukar roas ungefär lika mycket som jag av just den formen av glättiga konstateranden, så inga ömma tår är i farozonen.) Ni ser den genom att byta stilmall med länken i hörnet, eller gå direkt på den litet grafiskt tyngre versionen av sidan direkt. Tydligen segade den ned Sigges datan något rejält; kanske är min laptop helt enkelt ett väldigt kralligt litet kraftpaket.
Kort tur tillbaka in i hackdimman, medan jag ägnar fem minuter åt att utrusta alla datum nu och i framtiden med korrekt uträknad veckodag, och låter folk filtrera vyn per dylika (det är sådant här ommixande Exhibit är så bra på). Trivsamt; den förbättringen spar vi nog. Oförvånande nog är söndagar överrepresenterade i statistiken. Tisdagar och onsdagar aldrig någonsin. (Det är bra. Tisdagar ska man ju dansa lindy hop!)
Kanske litet mer mat och sömn på schemat de nästföljande dygnen. Och umgänge. Och så måste jag grädda resten av pepparkakorna innan degen torkar ut. Bara roligheter, ju! ^_^
Jag kom just ut ur den igen, med ett rätt trivsamt resultat för händer, en mycket nöjd glimt i ögat och den ofelbara air av stolthet som bara en katt som släpat in en riktigt vidrig råtta kan reproducera. Alstret är ett levande arkiv över min körs publika framträdanden, här och var, sedan sisådär hösten 2004, då jag gissningsvis tog över administrationen av körens websidor, eller i alla fall började sätta min egen prägel på dem. Det är litet som en miniversion av när Sverige kristnades och det dök upp munkar, som började nedteckna en massa saker som rätt vad det var fanns kvar för eftervärlden. Från vår körresa till Verbania i norditalien och fram till i sommar finns det noterat när våra nästa framträdanden går av stapeln.
Det började förmodligen med att vår charmanta körledare Ulla undrade om inte jag kunde skriva vårt program på websidorna, någon gång, vilket jag gärna gjorde. Som bonus fick jag ju reda på den informationen själv, och en plats att uppsöka när jag glömt bort det, vilket ligger nära till hands för mig. Att glömma bort, då. Och webben, för den delen. Torsdagsövningar är tillräckligt regelbundna för att inte vara något problem; man ger sig av dit strax efter 19, och kommer hem till cirka 22, och så är saken biff, men när det är mässor på söndagmorgnar eller någon gång Taizémys på måndagkvällar inslumpade i programmet, litet här och var, blir det genast mycket lurigare. Men det passade mig alldeles finfint att bli mailad varje termin så fort programmet var lagt eller blivit uppdaterat, som sagt, och så hamnade det där.
Ulla såg förstås ingen mening i att ha annat än det kommande programmet där, och faktiskt tyckte jag väl också att det var en vettig avgränsning i ambitionsnivå, men att städa skulle ju innebära en massa merjobb, kanske så mycket som varje gång vi gjort något, om det skukle se riktigt snyggt ut, och det lät inte alls som min melodi. Dessutom får jag starka olustkänslor inför att förstöra eller radera information jag väl katalogiserat någon gång; det går tvärs emot mina innersta känslor och drifter som metadataninja, så de första gångerna jag var där och redigerade in nytt och pensionerade gammalt, gömde jag bara det gamla i HTML-kommentarer. Texten kvar, bara inte synlig.
Sedan slog det mig att det var rätt fånigt att jag skulle göra för hand; det kunde ju sidan göra så bra själv, och det prompt på slaget när något evenemang var över. Det var ju bara att läsa tidtabellen, så att säga, och låta websidan gömma det som var gammalt när någon kikade på den. Jag byggde ett litet minimalt light-garbtroll, som gömde snarare än åt upp gamla framträdanden. Han vakar fortfarande över våra evenemang än idag.
Slår man av javascript i sin webläsare, ger man honom semester ett slag och får en en faslig massa framträdanden som anrikats där genom åren. 42 stycken, närmare bestämt, och det är ju en rund och fin siffra. :-) En trivsam sidofiness med att ha kvar allt sådant där på websidan men låta webläsaren gömma det inaktuella, är att all informationen även förblev hittbar från Google. Och sådant är ju bra. Letar man efter någonting om Brokindskapellet, ser man minsann att vi brukar ha några tappra själar där som sjunger i julottan. Och det är ju livat. Vore synd att bara kasta bort informationen för att säsongen inte är inne just nu.
När Google Maps dök upp på världskartan (eller om det var tvärtom?), berikade jag den där listan med länkar till var respektive evenemang gick av stapeln med, funderandes som så att om inte jag, som själv är med i kören, visste var Brokindskapellet låg, kan väl inte sjutton någon annan heller göra det? Det kan ju inte sjutton hålla reda på var alla galningar i kyrkvärlden bygger sina kapell, heller.
Men i och med det där, blev det plötsligt en hel rälig massa meck med att slabba med att kopiera länkar inför varje nytt evenemang, och meck tycker jag inte om. Hu. Information är ju bara ny en gång; sen finns den ju där. Och när den väl är där en gång, borde den ju vara tillgänglig för automatisk databehandling. (ADB var årtiondets hippa buzzword, en bit in på förra seklet. It is still the shit, I say.) Min mamma brukade förresten svänga sig med den termen i bisatser då och då när jag var liten pilt. Hon jobbade på kommunen. Idag vill hon inte vara med i telefonkatalogen. (Men hon har lika litet till övers för byråkratier hon inte har tumme med som jag, så när såväl hitta.se som Eniro skiter blankt i att hon begärt hemligt telefonnummer från Telia och publicerar henne ändå, gräver hon ned stridsyxan och nöjer sig med att gnälla över det så fort någondera kommer på tal. Jag har nog en del påbrå från mödernet, vad beträffar attityder till oformliga alienerade byråkratiska organ.)
Nåja, här är det reklam för vår kör och inte personuppgifter det rör sig om, och synlighet är enkom bra och kul. Ungefär där var händelsefronten för några veckor sedan, när jag blev förtjust i en ny kul leksak, som bland annat går ut på att inte skriva samma sak på mer än ett ställe, för att man råkar vilja kunna visa det på mer än ett sätt. En rolig leksak för en Johan; jag har nog umgåtts med den i snart en vecka, effektiv tid, om inte mer redan. Och för någon timme sedan, kom jag ut ur hacktöcknet med ett ganska putsat alster från den.
Ett skepp kommer lastat, fullt av allt möjligt, liksom. Vi hade nyss årsmöte i kören, som formellt entledigade mig från alla mina körrelaterade sysslor, och det tycks vara det allra bästa sättet att inspirera min hackglädje till att göra saker bara för att de är kul och vill bli gjorda. Jag tycker om att jobba så. Att borda, ha på sin agenda att göra saker och så att säga äga och förvalta ett ansvarsområde är egentligen inte alls min melodi, riktigt. Det tar kål på mycket av glädjen. Det är definitivt roligare att göra något bra man inte förväntades åstadkomma. Och det binder en heller inte nödvändigtvis till att göra om det nästa dag; en stor och fin engångsinsats är inte att sätta tröskeln för att förväntas fortsätta göra om något i morgon och i övermorgon.
Över huvud taget handlar det mesta jag bygger om att göra någonting riktigt bra en enda gång, och sen leva livets glada dagar med problemet löst, eller reducerat till sekundgöra.
En del brister i mitt datamaterial uppdagades, när jag pysslade om mitt alster mot någon slags perfektion; jag hade inte riktigt alla datum, namn, platser och tider för våra bravader utomlands (för dem hade vi inte annonserat på våra websidor, kanske för att vi inte trodde att några utrikingar skulle uppmärkssamma dem), men sådant har man arkiv för körens interna elpostlista till, och google och en gnutta research till att konvertera från namn till plats till allsköns kul detaljer.
Givetvis en massa strulförluster med trilskande webläsare, men till slut fungerade det bra nog i alla de stora att jag gitte tjoa till om det på körlistan och ägna mig åt något annat. Så långt kommen hade jag rentav dristat mig ägna en stund åt grafisk framställning, vilket jag hellre överlåter åt riktiga grafiker. Fast jag blev rätt nöjd med en gammal bild av kör och körledare, där den senare efter litet retusch (jag behövde tona ut nedre delen av bilden i svart för att passa godtyckligt stora fönster fint) ser ut en smula som en svart hattifnatt. Eller möjligen en filifjonka. Endera gör hon i vilket fall inte så ofta, och det var roligt nog att påpeka i min påannonsering. (Hon brukar roas ungefär lika mycket som jag av just den formen av glättiga konstateranden, så inga ömma tår är i farozonen.) Ni ser den genom att byta stilmall med länken i hörnet, eller gå direkt på den litet grafiskt tyngre versionen av sidan direkt. Tydligen segade den ned Sigges datan något rejält; kanske är min laptop helt enkelt ett väldigt kralligt litet kraftpaket.
Kort tur tillbaka in i hackdimman, medan jag ägnar fem minuter åt att utrusta alla datum nu och i framtiden med korrekt uträknad veckodag, och låter folk filtrera vyn per dylika (det är sådant här ommixande Exhibit är så bra på). Trivsamt; den förbättringen spar vi nog. Oförvånande nog är söndagar överrepresenterade i statistiken. Tisdagar och onsdagar aldrig någonsin. (Det är bra. Tisdagar ska man ju dansa lindy hop!)
Kanske litet mer mat och sömn på schemat de nästföljande dygnen. Och umgänge. Och så måste jag grädda resten av pepparkakorna innan degen torkar ut. Bara roligheter, ju! ^_^
postad 09:38 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar