05:38 Brain Food

Plötsligt insåg jag att jag redan borde ha öppnat läsfönstret för större och intressantare tankar. Igår. Ja, helst ännu tidigare, så det inte var så barskrapat i skafferiet när man med ens befinner sig inbjuden som sällskap under en sen middag på stan efter på tok för mycket och stressigt jobb. Men i stället för att sträcka ut armen och gripa tag i ett helt lass kul tankar, insikter eller idéer att tillsammans kalasa på och samtidigt slå lös henne från allt det som kretsar kring hennes förvisso mycket intressanta jobb, fick jag inte fatt i just någonting alls.

Litet snopet. Men hellre sen insikt än ingen insikt alls. Och det är rätt illa skönt att våga sig på världens alla rikedomar intressanta tankar, medveten om att det finns någon där jag vill, kan och får diskutera dem med. Redan det är stort.

Jag läste just en (för mig) rätt kul artikel av Alan Key om datavetenskap och bristen på utveckling där sedan sextio-sjuttiotalet. Han har rätt; det har inte hänt så mycket alls; vi har mest ökat på siffrorna. Men det var inte så mycket artikelns huvudfåra jag fastnade för.

Det jag fann roligast var det han visade om hur en massa just utexaminerade Harvardstudenter försökte förklara vad som ger upphov till årstiderna, och mestadels saluförde idén att det var en följd av jordens elliptiska bana runt solen. Detta ställt mot att de också vet att årstiderna är motsatta på andra halvklotet. Idén låter bra det första ögonblicket, innan man börjat väga in fakta man känner till. Det var en kul nöt att klura på, som jag inte själv mindes någon förklaring. (Och nej, jag ämnar inte förstöra nöjet för någon annan här, men fråga per annan kanal om du vill bolla egna tankar med mina.)

Att öva upp förmågan till att väga in fakta och komma till goda slutsatser är någonting jag tror utbildning lätt tappar, när man rör sig mot genomströmning. Det mesta jag mötte i fysik och matematik hela vägen upp till studenten på gymnasiet var mer direkt kopplat till mekanisk räkning och att följa väl upplöjda mönster, hitta rätt formel och sätta i alla givna siffror. Något elakt svepande generaliserat, men rätt nära i alla fall. En del äldre läroböcker från, säg, min fars tid, hade rätt mycket mer hjärnaktiverande uppgifter, fulla av irrelevanta detaljer, eller ibland kontradiktoriska uppgifter.

Nu har jag just kopplat av tre kvart med någon amerikansk dokumentär där man via datorstödd läppläsning (finns säkert fler svenska ord jag inte kommer på; inte mitt expertområde) och proffsdubbare rekonstruerat dialoger från ett gediget material av tredje rikets Adolfs samling vardagsfilmer. Ljudlösa original inspelade av Ewa med videokameran hon fick på sin födelsedag någon gång.

En i vanlig ordning ganska propagandaspäckad dokumentär, om än för en gångs skull rätt befriad från det stortyska, och alltså bara med en amerikansk synvinkel. I likhet med så många andra avrundar den med hans död och nöter in att det bör gå kalla kårar när man hör den icke spelade rösten han hade på sig i officiella sammanhang, och vad man förväntas känna när man konfronteras med att alla arkitekter och drivkrafter i det maskineriet var människor med andra sidor än död och förintelse.

Budskapen man vill smeta på blir lätt litet matta, men det dök upp ett par pärlor bland tankarna som fick vädras, bland annat i form av någon historiker som konstaterar att all historia har sina rötter i trivia på precis den där vardagliga nivån, där folks liv utspelar sig. Sen ger de ramar åt livet i stort runt omkring, och någonstans i slutändan formas världen av var och ens egen hävstång att påverka den med. Vi har (och till viss del väljer) alla litet olika utväxling i skedena; flertalet, som väljer att tro (om du tillhör dem, protesterar du här och säger att du minsann vet att det är så -- och får därigenom också rätt i sak) sig om att inte ha någon effekt, har ingen effekt.

För egen del är jag rätt nöjd med en god positiv utväxling i de känsloliv som kommer mig nära, och en väl tilltagen murbräcka i de fält jag engagerar mig i vad webben beträffar. Därtill att kunna påverka omständigheterna, bekvämligheterna och de nöjen och umgängen jag fyller min vardag med. Det går nog rätt bra på i alla fall de senare fronterna också, med en något sämre hjärtväderprognos.

Det vore kul att höra alla ens vänners överlagda tankar om vad de har för agenda med sina liv. Direkta frågor ekar bara ut ett oreflekterat tabelluppslag i hjärnan, som i Alans exempel med Harvardstudenterna, så jag vill inte direkt peka frågan på någon rakt ut. Egentligen är nog inte min egen utsaga heller riktigt färdigruvad, men jag tror den är i rätt härad. Och sen rubbar man typiskt alltid sina mål när man väl fyllt sin kostym.

Där snubblade jag nog på ett sådant där exempel som klyver världen över en genusgräns, i glaset halvfullt eller halvtomt. På samma sätt som media är tredje stadsmakten, tycker jag att all hysteri kring form, figur och skönhetsideal är ett slags tredje skattskrivningen. Med skillnaden att du bötar i såväl tid, plats i din världsbild, uppmärksamhet och eget välmående (all press och stress inför att leva upp till ideal du svalt) utöver pengar. Där alla de tidigare uppräknade är långt värre på min skala. Är jag fånig om jag kallar det ett tortyrmedberoende?

Jag förespråkar en mer pragmatiskt hållen livsattityd. Hugs for all who showered!