06:52 Lagstifta bort privatliv
När Tage Danielsson 1964 tillägnade Sagor för barn över 18 år till farbror kungen, som genom sin blotta existens bevisar att vi lever i ett sagoland, var det ganska trevligt att leva i ett sagoland. Farbror kungen är precis lika kunglig idag som någonsin då, men det finns ett antal betydligt mer tongivande och mindre trevliga indikationer på att vi lever i ett sagoland idag, för kungariket har anrikat en hel del ondska sedan dess. Ondska hör också sagovärlden till, men vill vi ha den inpå bara livet?
Inför valet hade Pakt Röd förberett en hel del utredningar och lagförslag om att införa diverse inskränkningar i den ack så besvärliga rättssäkerheten, som ligger i vägen för polisiärt arbete. Rätten till ett privatliv och personlig integritet får ju inte kompromissa med en effektiv brottsbekämpning, hette det. Och Försvarets Radioanstalt, som lyssnar i etern efter andra nationers hemligheter, skulle få rätten att lyssna på all kommunikation även över sladd, som passerar landets gränser. Den politiska debatten kom inte att handla så värst mycket om någotdera, även om Piratpartiet gjorde rätt stora ansträngningar för att ropa hallå! och peka på vad som höll på att hända. Pakt Blå vann valet, och somliga andades ut -- så var de bekymren begravna.
Så icke.
Stafettpinnen gick vidare, och nu är det plötsligt inte bara FRA som ska få lyssna; alla myndigheter ska få sin del av kakan nu. Och den som idag lutar sig bekvämt tillbaka och känner sig oberörd, känner kanske inte till att koppling av mobiltelefonsamtal och skyffling av trafik på internet inte tar geografiskt närmsta väg mellan sändare och mottagare för att koppla samman dig och dina närmaste. IP-trafik och mobiltelefoni ser inga landsgränser, och passerar lätt minst en landsgräns innan budskapet hittar fram till dig. De här orden har passerat Sveriges gräns på vägen mellan dig och mig, och vi sitter förmodligen båda i Sverige; i alla fall gör jag det. Dagstidningar har nyligen börjat få vittring på att det här förslaget underminerar meddelarskyddet deras källor idag åtnjuter, om de vill vara anonyma mot våra myndigheter.
Sådant är en viktig förutsättning för demokrati. Riksdagen fattar beslut i frågan nästa torsdag, det vill säga den 8:e mars. Det har startats namninsamling mot påfundet, i hopp om att i demokratisk anda visa att det är ganska gott om folk som gärna åtnjuter ett privat privatliv. Skriv gärna på, du med. Säger vi ifrån, kan vi kanske rentav driva frågan att få lagstiftad rätt till ett privatliv i stället, på litet sikt.
Demokrati är väldigt besvärligt, särskilt när man sitter vid makten. Den är bra att ha för att komma till makten, men väl där, är den mest i vägen. Man bekämpar brottslighet mycket lättare om man får ta sig vilka friheter man vill utan att behöva visa så mycket respekt för nästan, till exempel. Än bättre och effektivare blir det om man kan dubba privata intresseorganisationer till poliser, och låta dem bedriva egen polisverksamhet i sina hjärtefrågor om copyright. Den fiffiga idén är inte bara kläckt, den håller på att drivas genom; IPRED1, som utredningen kallas, ska drivas genom i april. April, april! Kan de lura oss vart de vill?
Kanske det, kanske.
Jag tycker Sverige börjar bli ganska kusligt. Folkhemmet förföll först till en saga som vi inte lyckades göra verklig längre, och sen till en legend om någonting som var en gång, eller i alla fall kanske. Kring årsskiftet hade vi EU:s näst sämsta integritetsskydd (Storbrittannien knep sistaplatsen), och vi har inte direkt gått åt rätt håll sedan dess.
Hur jag fått näsan i allt det här? Tja, jag följer sagan från första parkett i Ricks måndagsbrev. Ibland är det trevlig läsning, men ofta inte. Men det känns litet som ens medborgerliga plikt att inte blunda i frågor som berör en. Det finns ju så många andra som gör det, redan, annars skulle inte våra lagstiftande och -genomdrivande organ kunna hålla på så här. Det minsta man kan göra är att prata om det. Det näst minsta kanske att skriva på protestlistor?
Inför valet hade Pakt Röd förberett en hel del utredningar och lagförslag om att införa diverse inskränkningar i den ack så besvärliga rättssäkerheten, som ligger i vägen för polisiärt arbete. Rätten till ett privatliv och personlig integritet får ju inte kompromissa med en effektiv brottsbekämpning, hette det. Och Försvarets Radioanstalt, som lyssnar i etern efter andra nationers hemligheter, skulle få rätten att lyssna på all kommunikation även över sladd, som passerar landets gränser. Den politiska debatten kom inte att handla så värst mycket om någotdera, även om Piratpartiet gjorde rätt stora ansträngningar för att ropa hallå! och peka på vad som höll på att hända. Pakt Blå vann valet, och somliga andades ut -- så var de bekymren begravna.
Så icke.
Stafettpinnen gick vidare, och nu är det plötsligt inte bara FRA som ska få lyssna; alla myndigheter ska få sin del av kakan nu. Och den som idag lutar sig bekvämt tillbaka och känner sig oberörd, känner kanske inte till att koppling av mobiltelefonsamtal och skyffling av trafik på internet inte tar geografiskt närmsta väg mellan sändare och mottagare för att koppla samman dig och dina närmaste. IP-trafik och mobiltelefoni ser inga landsgränser, och passerar lätt minst en landsgräns innan budskapet hittar fram till dig. De här orden har passerat Sveriges gräns på vägen mellan dig och mig, och vi sitter förmodligen båda i Sverige; i alla fall gör jag det. Dagstidningar har nyligen börjat få vittring på att det här förslaget underminerar meddelarskyddet deras källor idag åtnjuter, om de vill vara anonyma mot våra myndigheter.
Sådant är en viktig förutsättning för demokrati. Riksdagen fattar beslut i frågan nästa torsdag, det vill säga den 8:e mars. Det har startats namninsamling mot påfundet, i hopp om att i demokratisk anda visa att det är ganska gott om folk som gärna åtnjuter ett privat privatliv. Skriv gärna på, du med. Säger vi ifrån, kan vi kanske rentav driva frågan att få lagstiftad rätt till ett privatliv i stället, på litet sikt.
Demokrati är väldigt besvärligt, särskilt när man sitter vid makten. Den är bra att ha för att komma till makten, men väl där, är den mest i vägen. Man bekämpar brottslighet mycket lättare om man får ta sig vilka friheter man vill utan att behöva visa så mycket respekt för nästan, till exempel. Än bättre och effektivare blir det om man kan dubba privata intresseorganisationer till poliser, och låta dem bedriva egen polisverksamhet i sina hjärtefrågor om copyright. Den fiffiga idén är inte bara kläckt, den håller på att drivas genom; IPRED1, som utredningen kallas, ska drivas genom i april. April, april! Kan de lura oss vart de vill?
Kanske det, kanske.
Jag tycker Sverige börjar bli ganska kusligt. Folkhemmet förföll först till en saga som vi inte lyckades göra verklig längre, och sen till en legend om någonting som var en gång, eller i alla fall kanske. Kring årsskiftet hade vi EU:s näst sämsta integritetsskydd (Storbrittannien knep sistaplatsen), och vi har inte direkt gått åt rätt håll sedan dess.
Hur jag fått näsan i allt det här? Tja, jag följer sagan från första parkett i Ricks måndagsbrev. Ibland är det trevlig läsning, men ofta inte. Men det känns litet som ens medborgerliga plikt att inte blunda i frågor som berör en. Det finns ju så många andra som gör det, redan, annars skulle inte våra lagstiftande och -genomdrivande organ kunna hålla på så här. Det minsta man kan göra är att prata om det. Det näst minsta kanske att skriva på protestlistor?
postad 06:52 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar