09:07 Annars brinner du ut
Stryk min gårdags stora förvåning över att jag intresserat mig för utbrändhet på förhand, snarare än reaktivt när den börjat skörda mina närastående. Det gick upp för mig, när jag noterade nästa fall i vardande, hur självklart det hänger ihop. Den demografiska grupp som intresserar mina känslor mest är högutbildade flickor i kreativa, gärna språkliga, yrken, och ungefär min egen ålder. Vid årtusendeskiftet jobbade jag sida vid sida med just en sådan, på ett litet IT-företag i Linköping, och såg på nära håll hennes liv gå rakt in i väggen, vad det gjorde med henne, och hur fantastiskt svårt det var att komma tillbaka från det. Klart som sjutton att jag vill förstå mekanismerna. Klart som sjutton att jag vill kunna hjälpa till att dra i nödbromsen innan fler jag bryr mig om följer i hennes fotspår. Klart som sjutton jag läser in mig på Bodil Jönsson, som jag vet har stor visdom och erfarenhet i ämnet, och dessutom skriver bra (och talar trevlig akademilundensiska).
Det annalkas som ett gradvis upptrappat krig, när kroppen försöker hitta vägar att få dig att reagera på att den har behov som man konsekvent berövar den. Behov av nedtrappning, att släppa fokus, koppla av, av fridfullhet, vila, ro. Ställtid. Dagar med grottekvarnen, deadlines, stress, måsten, borden, dåliga samveten och utom synhåll. Fria dagar. Inte dagar allokerade som töjmån för projektet som ska vara klart men kanske inte riktigt hinner. Heliga dagar du helt enkelt är uppbokad för att hinna ifatt dig själv. Bli ompysslad av någon annan. Vad sjutton som helst, som inte ställer krav på dig, ditt fokus, presterande och saltar dina stressnivåer. Dagar som enkom syftar till att dränera dina stressansamlingar du bygger upp precis överallt i kroppen, i allt hårdare åtdragna axelmuskelfiolsträngar i granitomslag, med mycket mera. Införandet av marginaler du optimerat bort i jakten på aktivitet, liv och rörelse så gott som jämt.
Ett skifte i livsattityd, en förståelse för och ett erkännande av din kropp som biologisk varelse och vad det medför i behov av mänsklig natur. Du kanske har en förförståelse för orsak och verkan av levnadsvillkor i kontexten skönhet och utseende, och hur till exempel sömn, kost och stress ger återverkningar och efterbehandlingsrecept för att kunna skita i att göra rätt, men i termer av vad kroppen behöver för att kunna andas och inte över en period av fem eller tio år knäckas som en sticka? Troligen inte. Livet vandrar in i ekkorhjulsbanor fulla av fusk i smått och stort, och lappar på lappar för att hantera en alltmer ohållbar livsförings efterverkningar. Det kanske verkar som att det där med att kroppen inte riktigt hänger med är åldern som börjar ge med sig, men egentligen handlar det kanske snarare om att du lever en maskins liv och behöver mer mänsklighet än mekaniker i egenskötseln.
Troligen inser du då och då att det är för mycket stress, och lägger tillbaka insikten i korgen för synder du har litet dåligt samvete gentemot sig själv för igen. Inte just nu. Aldrig just nu. Du måste ta tag i det någon gång, definitivt, men du har litet mycket att stå i nu, och det får helt enkelt vänta.
Tills du gått av.
Innan dess kommer du alltid hitta ett sätt att skjuta det framför dig. Du har mönstret i ryggmärgen sedan flera år, och du har ju klarat dig hittills. Kan själv. Wonder woman. Odödlig.
Men det är litet otäckt när det börjar ta sig direkt kroppsliga symptom. Så här har det aldrig varit förut. Det har väl inte ens hänt något utöver det vanliga på sistone; vad kommer det här från? Domningar i kroppen. Sinnen som börjar spöka. Nedsatt syn, hörsel, talsvårigheter, oförmåga att röra på sig, plötsliga akuta smärtor utan synbar anledning.
Din kropp ropar på hjälp till dig, för du lyssnar inte till vad den försöker säga dig. Den börjar få din uppmärksamhet, men du förstår inte vad den säger, och med största sannolikhet tänker du mer på hur sjutton du ska få tyst på den igen än vad den har att säga om hur den inte kan ställa upp på att leva ett liv på dina villkor. Eftersom en sådan utsaga inte är tillåten i din egen kroppssjälvcensur (du har inte sådana behov; du vet bäst hur din kropp ska skötas; det finns inga behov litet kaffe inte får bukt med), tänds inte ens tanken.
Så kroppen måste trappa upp sitt självförsvar och skicka allt starkare signaler. Svimma i trappan. Vakna blind. Inte kunna röra dig ur fläcken över huvud taget. Tvinga ned dig i ett läge oförmögen till annat än att fundera över hur du lever ditt liv; metoderna kommer bli mer och mer påfallande, otäcka och frekventa, så länge du hittar på nya sätt att ducka, väja och på andra sätt undvika att ta tag i problemkärnan. Tvinga genom att rycka bort möjligheten att springa vidare i ekkorhjulet, ett varv till. Och ett till. Och ett till.
Och sätter du envist åsnan till intill bristningsgränsen och förbi, kommer du till slut tvinga ned dig i popsjukdomen utbrändhet, från vilken det tar oändliga ansträngningar att återhämta sig och ta sig ut på andra sidan som någon helt annan människa, oförmögen att leva det liv du oreflekterat håller kvar om.
Man måste inte tvinga sig gå av först, för att få byta kurs. Det är inte coolt att ta reda på sina gränser, genom att överskrida dem och sedan stå över hundra kast på livets absoluta botten.
Fundera litet på dina och andras förväntningar på dig själv, och vad som är regenerativt för dig. Halvera dosen av de första och dubblera dosen av de senare. Börja reformera ditt liv inifrån, små bitar i taget. Börja nu. Tag hjälp av alla du kan få med dig på den sidan, och undvik de som låser fast dig i dina befintliga mönster.
Det annalkas som ett gradvis upptrappat krig, när kroppen försöker hitta vägar att få dig att reagera på att den har behov som man konsekvent berövar den. Behov av nedtrappning, att släppa fokus, koppla av, av fridfullhet, vila, ro. Ställtid. Dagar med grottekvarnen, deadlines, stress, måsten, borden, dåliga samveten och utom synhåll. Fria dagar. Inte dagar allokerade som töjmån för projektet som ska vara klart men kanske inte riktigt hinner. Heliga dagar du helt enkelt är uppbokad för att hinna ifatt dig själv. Bli ompysslad av någon annan. Vad sjutton som helst, som inte ställer krav på dig, ditt fokus, presterande och saltar dina stressnivåer. Dagar som enkom syftar till att dränera dina stressansamlingar du bygger upp precis överallt i kroppen, i allt hårdare åtdragna axelmuskelfiolsträngar i granitomslag, med mycket mera. Införandet av marginaler du optimerat bort i jakten på aktivitet, liv och rörelse så gott som jämt.
Ett skifte i livsattityd, en förståelse för och ett erkännande av din kropp som biologisk varelse och vad det medför i behov av mänsklig natur. Du kanske har en förförståelse för orsak och verkan av levnadsvillkor i kontexten skönhet och utseende, och hur till exempel sömn, kost och stress ger återverkningar och efterbehandlingsrecept för att kunna skita i att göra rätt, men i termer av vad kroppen behöver för att kunna andas och inte över en period av fem eller tio år knäckas som en sticka? Troligen inte. Livet vandrar in i ekkorhjulsbanor fulla av fusk i smått och stort, och lappar på lappar för att hantera en alltmer ohållbar livsförings efterverkningar. Det kanske verkar som att det där med att kroppen inte riktigt hänger med är åldern som börjar ge med sig, men egentligen handlar det kanske snarare om att du lever en maskins liv och behöver mer mänsklighet än mekaniker i egenskötseln.
Troligen inser du då och då att det är för mycket stress, och lägger tillbaka insikten i korgen för synder du har litet dåligt samvete gentemot sig själv för igen. Inte just nu. Aldrig just nu. Du måste ta tag i det någon gång, definitivt, men du har litet mycket att stå i nu, och det får helt enkelt vänta.
Tills du gått av.
Innan dess kommer du alltid hitta ett sätt att skjuta det framför dig. Du har mönstret i ryggmärgen sedan flera år, och du har ju klarat dig hittills. Kan själv. Wonder woman. Odödlig.
Men det är litet otäckt när det börjar ta sig direkt kroppsliga symptom. Så här har det aldrig varit förut. Det har väl inte ens hänt något utöver det vanliga på sistone; vad kommer det här från? Domningar i kroppen. Sinnen som börjar spöka. Nedsatt syn, hörsel, talsvårigheter, oförmåga att röra på sig, plötsliga akuta smärtor utan synbar anledning.
Din kropp ropar på hjälp till dig, för du lyssnar inte till vad den försöker säga dig. Den börjar få din uppmärksamhet, men du förstår inte vad den säger, och med största sannolikhet tänker du mer på hur sjutton du ska få tyst på den igen än vad den har att säga om hur den inte kan ställa upp på att leva ett liv på dina villkor. Eftersom en sådan utsaga inte är tillåten i din egen kroppssjälvcensur (du har inte sådana behov; du vet bäst hur din kropp ska skötas; det finns inga behov litet kaffe inte får bukt med), tänds inte ens tanken.
Så kroppen måste trappa upp sitt självförsvar och skicka allt starkare signaler. Svimma i trappan. Vakna blind. Inte kunna röra dig ur fläcken över huvud taget. Tvinga ned dig i ett läge oförmögen till annat än att fundera över hur du lever ditt liv; metoderna kommer bli mer och mer påfallande, otäcka och frekventa, så länge du hittar på nya sätt att ducka, väja och på andra sätt undvika att ta tag i problemkärnan. Tvinga genom att rycka bort möjligheten att springa vidare i ekkorhjulet, ett varv till. Och ett till. Och ett till.
Och sätter du envist åsnan till intill bristningsgränsen och förbi, kommer du till slut tvinga ned dig i popsjukdomen utbrändhet, från vilken det tar oändliga ansträngningar att återhämta sig och ta sig ut på andra sidan som någon helt annan människa, oförmögen att leva det liv du oreflekterat håller kvar om.
Man måste inte tvinga sig gå av först, för att få byta kurs. Det är inte coolt att ta reda på sina gränser, genom att överskrida dem och sedan stå över hundra kast på livets absoluta botten.
Fundera litet på dina och andras förväntningar på dig själv, och vad som är regenerativt för dig. Halvera dosen av de första och dubblera dosen av de senare. Börja reformera ditt liv inifrån, små bitar i taget. Börja nu. Tag hjälp av alla du kan få med dig på den sidan, och undvik de som låser fast dig i dina befintliga mönster.
postad 09:07 |
Permanent länk |
|
1 kommentar
Du anar inte hur träffande det är. Men jag hade aldrig läst det för två månader sedan och kännt att det passa in på mig. Men nu. Varför är det så svårt att stoppa innan?