18:28 Reductio ad infinitessimum

Idag har jag burit åt en närastående. Just nu vill jag helst vara ganska liten, hos någon annan. Inte för att jag akut behöver det; jag har inte riktigt dragits med ned i mörkret, men var gång munnen öppnas och häver ur sig något mörkt, längtar jag bort. Långt bort. Min mun säger inte sådana där saker. Men jag vägrar också låta mig fångas av negativa affirmationer. Och kan jag mota iväg andra från den rävsaxen försöker jag. Men det är förbanne mig inte lätt. Det är inte depressioner heller. De gör folk så oändligt små. De gör sig själva så små. Trycker ned sig i ett litet mörkt hål, eller en liten burk med tättslutande lock.

Jag hyrde en bil, och vi for den sista färden med Malte till Jägarvallens smådjursklinik. Sexton år blev han. Jag minns när han var en liten pigg kattkrabat, när vi köpte honom. Den gången var jag passagerare. Idag var det jag som var myndig. Jag ska nog hälsa på storasyster i helgen med. Jag tror hon var med den gången. Minnet är litet dimmigt, men vi åkte nog vår blå saab.

Veterinärer är bra människor. De kan heta Anna, vara små och bildsöta, och hjälper gamla katter till himlen. Det var inte läge att gå av just då. I morgon åker jag till Stockholm för att vila ut. I kväll ska jag sjunga. I förrgår var det mer dans. Jag behöver mina vattenhål mer än på länge. Kanske blir det litet Barbershop med Sigge efter körpasset också.

De sunda tågen med nät är slut; folk vil visst åka till Stockholm på fredagar. Jag velar mellan buss på förmiddagen och vänta till kvällståget efter 19, framme efter 21. Fast egentligen står jag inte ut en hel dag till här. Eller så gör jag det, när jag fått sjunga litet. Sen ska jag andas. Helgen lång. Umgås med vänner, nära, kära. Kanske vara med på något jippo Erikas simskola skulle arrangera, men mer prata med syster, tror jag.

Vi brukar inte prata så värst mycket i familjen. Jag lutar mig själv hellre åt andra håll. Det är nog sammalunda för flertalet av de andra med. Så brister det för någon, är det säkert mycket svårare än annars. Knivigt, det här; jag vill inte spilla någon annans blod men vill heller inte försöka kapsla något jag behöver prata om.

Det blir kanske bra fikastoff. Frågan är kanske mest vem jag vill prata med. Jag vet inte riktigt. Jag brukar veta. Jag känner väl mest att jag inte riktigt har någon hemmahamn nu.

Kategorier:

• depression
• avlivning