12:09 Förväntningar inför ett möte

Det är fullt krig mellan tankar som vill förtextas nu; jag har visst hållit mig litet för länge.

Våren strålar på fullt spjäll. Det är hög tid att gräva fram hängmattan jag fick av Jesse innan jag for hem från San Francisco förra sommaren. Jag längtar tillbaka litet och kan känna att jag saknar honom litet då och då, och han undrar litet då och då om jag vet något mer om när jag kommer tillbaka. Wish I did. Vore kul att träffa hans flickvän också, om hon inte rentav är fru.

Jag inser att hade jag varit någon av mina väninnor och delgett hur den senaste tiden sett ut, hade jag fått en litet förebrående blick och en mycket varm kram, innan jag blev lössläppt igen. Kan det förresten bli mer meta än att resonera om sig själv i tredje person och konstatera att jag hade förstått mig själv, och tröst/stödkramat ordentligt? Kanske. Det är väl lika gott jag lättar litet på lasten, även om ämnet traderas bäst mellan fyra ögon. Det ger mer så, helt enkelt.

Fast låt mig tassa sidledes litet först; jag är inte riktigt där en, och vill eventuellt få med litet andra funderingar jag språkade med någon obekant namnlösing härom sistens och sedan dess. Jag har fundrat litet på att byta format på mitt skrivande, för att det inte riktigt ger mig det jag tror jag vill ha ut av det. Det är inte längre så ofta det föder dialog och spinoffsamtal, och monologen som format är fattig för mig. Hålla låda helt kring egna tankar ger renkultur, och en fattigare sådan än när jag diskuterar med andra. Jag märker det väldigt tydligt själv; det halkar ur mig mycket mer klokskap när jag pratar med någon annan likaledes aktiv part, än här.

Det blir liksom jag, och en vägg av mina ord mellan mig och mina läsare. Och härom dagen var det en väninna som bekräftade en känsla som följt mig en tid, att mediet också saknar en rätt viktig komponent; att knutet till textens sammanhang diskutera ämnet med mig i enrum, och inte bara på öppet torg. Jag har inte riktigt kommit på hur jag bör tackla det, men tanken har i alla fall planterats, och sen brukar det bara fattas att rätt dag kommer, så löser jag det, i åtminstone dagboken som vetter mot öppna webben, snarare än mot någon mindre ankdamm. Öppna webben kan jag ju bygga om för vem som helst, till skillnad från de små ankdammarna jag bara kan bygga om för mig själv och dem jag har närmast mig eller som har tid, lust, ork, förmåga och anpassningsvilja att uttala vad trollformler jag förmedlar dem, för att ge ny skepnad åt en website.

Nå, samtidigt som jag inte skrivit någonting alls här på ett tag, har jag nog ändå skrivit lika mycket som vanligt, kanske mer, i tvårum i stället för enrum. I dialog med folk jag inte känner, så förutsättningarna är ändå delvis desamma, bara litet intressantare. För det har kännetecknats av att jag satt en ton som åsidosätter att vi inte känt varann, och börjat med alla skyl och skydd fällda, på ett ganska sårbart och naket sätt. Och jag har trivts, men saknat att ha det öppet där vi båda och ni andra kan komma tillbaka till det, som ändå är i det närmaste gratis när mötet sker i text, om jag vill. Och det jag själv skriver, delger och påtalar, kan jag ju komplikationsfritt dela med mig av hur jag vill.

Så kanske varvar jag med litet brev och dialoger här ibland, tror jag. Än har jag inte vägt av och an riktigt färdigt, så vi får se hur det utvecklas. Men tankarna om reglerna mellan man och kvinna, och om vad jag söker i och hur jag söker vänskaper nu, skulle vara så bra för att svepa upp den som följer mig till det sammanhang jag själv stakat ut nyligen. Jag känner det litet som att jag sprungit ifrån de som brukar följa med i mina tankar och känslor, och det är ingen skön känsla; jag tycker om att ha er med mig, även om jag inte hör er.

Nå, kontext eller inte, ska jag väl säga B, ändå, när jag sade A förut. Fast vid närmare påseende var visst mina summariska tankar om vänskap raskt avhandlade i tre stycken, så låt det bli ett litet smakprov, tills vidare (a propos att att hon, vem hon nu måne vara, mest snavat på killar som söker bekräftelse, är dryga, söker kk, inte kan bestämma sig för något, har kass uppfattning om sig själva, och så vidare:


Hihi; jag är precis tvärtom. Att bekräfta är en av mina varmare omhuldade hobbies; jag trivs vansinnigt bra med att helt enkelt vara öppen och rak med vad jag tycker om i människor, och visa det på ett kännbart och konkret sätt. Jag är litet av åsikten att vi är ett hämmat folk som behöver all värmestrålning vi kan få, och råkar jag trivas med att tina upp folk och själv mår bra av att se värmen gå in under huden och värma upp folk inifrån, så mycket bättre. Andras trivsel (med mig, eller gärna sig själva, för den delen) och andra former av positivt laddad återkoppling är stort för mig; jag är i mycket en ganska renodlad symbiot.

Vilket väl kanske är ett nog självpåhittat ord för att tarva ett par ytterligare ord att förklara det. Jag är i grund och botten något av en jämkare, och symbios, det vill säga ömsesidigt (men ofta inte symmetriskt) positiva utbyten ligger mig nära om hjärtat. Jag söker relationer inom andras ramar, drömmar, viljor, behov, och spinner i någon mening en nisch som passar mig själv, givet vilka förutsättningar varje annan människa jag vill umgås med erbjuder, i samklang med mina egna ramar, drömmar, viljor och behov dikterar, och sen växer och krymper varje relation med vidden av denna minsta gemensamma nämnare, allteftersom livet, vänskapen och andra förutsättningar runt omkring formar var och en. Ibland krymper den till noll, och då dör relationen ut helt, ibland kanske för att återupptas senare, ofta inte. Vad sådana relationer heter är det litet ont om namn på, men momentanmätpunkter på deras omfattning är väl typiskt vänner, friends with benefits, one night stand eller kk.

Det intresserar mig inte så mycket att vilja ha någon specifik umgängesform att förankra andra i; jag vill trivas inom förutsättningarna, och får jag leva ut mig själv och mina behov av att pyssla om, visa empati, vara nära och föra meningsfulla diskussioner, kunde jag inte bry mig mindre om huruvida relationen är ett one night stand eller en väninna jag äter glass med för att fira in vårens ankomst med en trevlig ritual. Benämningar på relationer är något som mest fyller funktionen att ge ett namn åt någon annan som inte är del i den ett namn på vilken omfattning den har för stunden, för min del, när man av någon anledning behöver kommunicera det.


Ja, ja, jag vet; B! B! B! :-)

Det var väl strax över en vecka sedan, jag tror i torsdags kväll, som jag språkade fatt på en trevlig Stockholmstös jag snart delade småtimmarna med per instant messaging. Ett så där extra avväpnat, långt, synnerligen lågmält myssamtal; det kändes mer ömsesidigt och balanserat än jag är van. Inte minst av att hon hade samma slags behov av att manifestera känslor fysiskt i omfamning om ämnet blev för svårt själsligen, för att liksom behålla den egna empatibalansen, även om jag själv redan tagit mig genom och förbi det svåra och inte direkt behövde tröst; ett sådant där drag som är väldigt starkt i mig men jag väldigt sällan stöter på i andra. Eller i alla fall för första gången hör någon själv ta upp, så här. Nå, kort sagt, en jättehärlig människa.

Vi kom att språkas om att råkas, och som vi slagit upp konversationen i förstone i ett typiskt datingsammanhang, kändes det som att det fanns en massa onödiga odefinierade förtecken som hängde i luften; vad hängde det för förväntningar kring mötet? Vi kände det visst båda två, och jag föreslog att jag helt enkelt skulle teckna mina förväntningar själv, så väl jag förstår dem. Det måtte ha varit bland det roligaste jag någonsin gjort i textumgänge -- rensade luften på ett fantastiskt härligt sätt, och var källa till än mer samförstånd. Litet som jag i allmänhet själv är väldigt trygg i tanken att det kommer bli ett mysigt samkväm, för att jag tycks bli nyfiken nästan enbart på människor jag skulle trivas kring, och trivas är ett recept som också brukar göra det lika lätt att trivas med mig. Den tryggheten kan jag ju ganska enkelt dela med mig av genom att teckna min sinnebild av en trevlig kvälls lära kännande.

För helgen hade jag redan blivit uppbokad för litet pikesamkväm och hack med kladdkaka och gamla vänner och tidigare arbetskamrater, och hälsa på redan dagen efter kändes som en sådan där sak man göre klokt i att inte göra slag i även om vi båda var lediga, så vi kom fram till att tisdag kunde bli bra.

Finge jag spola tillbaka litet, hade fredag varit alldeles utmärkt. Men det får jag inte, och nog grämt över det.

De där dagarna däremellan gick utan ett livstecken alls, och när vi fick fatt på varann igen på tisdag kväll, var hon mitt inne i den där känsliga perioden då man nosar på en potentiell partner och bör sätta sig i litet karantän, vad bekanta av motsatt kön beträffar, för att inte skärra vederbörande; åtminstone nybekanta keltroll man inte känner sedan länge.

Tämligen nedstämmande; inte så mycket av konkurrensskäl -- jag känner inte att jag direkt ämnar lägga vantarna på någon -- men jag hade sett fram emot att lära känna mer av henne, och nu rycktes den mattan plötsligt bort under mig, helt plötsligt. Man faller litet extra pladask när man pratats vid, och haft så litet skyddsrustning på sig som möjligt, tror jag, men samtidigt känner jag inte att jag vill vara i större beredskap att inte slå mig nästa gång jag kommer nära någon i samtal.

Snarare tvärtom.

Jag tycker så oerhört mycket om tillitsövningar, och det var så länge sedan jag tillät mig själv (eller snarare hade tillfälle till) att falla mot någon, snarare än bara själv fånga upp någon som faller mot mig, vilket också är trevligt, men på ett litet annat sätt. Det är så stort att få visa svaghet för andra, och jag längtar ännu mer efter det av att nästan ha haft det inom räckhåll ett tag och mista det helt tvärt innan jag ens känt smaken av det.

Jag tror jag avslutar med en liten runa över en bekantskap som inte blev eller minst blev uppskjuten på obestämd tid (jag bad henne tjoa till om hon toge sig ur den känsliga perioden eller ville ha någon att bolla intressanta kärlekskomplikationer och känslopjunk med, men har väl inte alltför stort hopp om att få dela det heller med henne), med ännu ett litet excerpt, ur dialogen om förväntningar, flicka kursiverad:


Om du inte har begravt den där dåliga dagen som sade att du inte var värd att tycka om vid det här laget, är det mycket hög tid att du säger farväl till den, för övrigt. :-)

:D Testade precis att hoppa på min säng och den tål t.o.m det.

*skratt*

Ja, jag har nog sagt farväl till den dagen. :)

Utmärkt!

Tack för att du har gjort mig gladare!

Idag är när allt kommer omkring en ny dag, där du råkar stå överst på önskelistan. ^_^

*s* I wish!

Varsågod, på båda punkterna. Wish granted.

Man tackar!

Jag ska bara hålla mig i skinnet några dagar så jag inte bubblar över av glädje. :)
Äsch, det där lät nästan sarkastiskt, och det var det inte. Jag menar mest att jag ju också har grottekvarnen, och har litet dåligt samvete för att jag inte uträttat mer den här veckan hittills. :-]

Och jag måste varna dig, om du märker att jag börjar bli osäker ju närmare vi kommer, så ska du veta att det är normalt så jag fungerar. :)

Tackar!
Jag ska försöka att inte vara för påträngande för fort, även om jag inte längtar efter annat än att prova hur du passar i famnen och känns under fingrarna. :-)

Nej, det är inte det som är problemet alls. Om du vill krama mig när vi träffas så får du hemskt gärna göra det med en gång. Jag är inte rädd för sådant.

Hurra, vad det är bra att vara kelnörd ibland! *trivs något alldeles oförskämt*
(Utbrottet en bit iväg längs en association.)
Det slog mig att det vore bekymmersamt om det jag i första hand var intresserad av dig för vore sexuellt; att det skulle vara svårt att inte visa sig besviken om du kände av läget som att det inte skulle kännas rätt -- men det jag är som allra mest sugen på är just att upptäcka dig med kelsinnet (och fortsätta med en massa härligt prat på upptrampat spår), och vad övrigt blir får falla precis hur det vill. Så oroa dig inte för mycket för att inte leva upp till eventuella förväntningar heller, tror jag att jag försöker säga.

:)
NU vet jag inte riktigt vad jag ska säga.

*skrattar och kramar om* Då behöver du nog inte säga just någonting alls. ^_^

Jag försöker klura ut hur dina förväntningar ändå ser ut...

Om du är orolig för att bli uppskattad för någonting du själv inte vill bli uppskattad för, kan det vara bra att påpeka det, eller undanröja möjligheten, om det till exempel skulle vara att känna att du absolut inte trivs med att ha mig i håret, om det skulle vara oduschat, eller något sådant.
Jag tecknar gärna mina förväntningar, så bra jag förstår dem, om du är nyfiken.

Tack gärna. :)

Först och främst hoppas jag träffa dig någonstans där du känner dig trygg och tillfreds, har handlingsfrihet och kontroll, inte har någon brådska eller något som vilar på dig och liksom gnager uppmärksamhet från dig.
Helt enkelt möjligheten att ha samma slags anspråkslöst trivsamma umgänge som nu, ungefär, fast plus möjligheten att ha ett rikare språk, känna, se och höra varann.
Förhoppningsvis göra någonting konkret och litet samarbetigt tillsammans, som att laga mat, eller kanske städa upp i köket; något litet lagom tvåsamt där man kan småprata under tiden man har något för händer, så det inte ställer så mycket krav på vare sig samtal eller koncentration, och man helt enkelt mjuknar upp litet kring varann om man skulle börja litet stelt och skrapandes med fötterna. :-)

:)

Jag förväntar mig / hoppas också att vi inte ska råka höja en massa murar för varann och va långt avlägsnare och mer distanserade eller avskärma oss när vi väl möts, men det är delvis något man inte kan råda över; kemi kan sätta stopp för allt möjligt.

Kemi, den jäkeln!

Mest hoppas jag egentligen på att själv få ha garden så sänkt det bara går utan att du känner att jag klär av mig för mycket för att du ska känna dig bekväm och i en situation där du inte har några krav eller förväntningar på dig att få ta del av det för att du skulle bli min, eller något snarlikt fånigt. Sänkt gard brukar kunna ge folk en massa sådana rädslor.
Jag vill helt enkelt få vara sårbar och öppen för dig och känna att det inte är svårt att placera den tilliten för dig i ditt knä, och braka vidare i allt konverserande, ungefär som vi har börjat. Om det i sin tur också leder till att du känner likadant: jättetrevligt. Om inte: fortfarande jättetrevligt, för det är sällsynt att man får låta andra komma så nära inpå en.
En av mina svaga sidor jag vill blotta ohämmat, är mitt behov av närhet och min längtan efter att få hålla i och upptäcka dig med känseln. Valda trygga delar, vilka de månde vara, och därifrån så långt jag upptäcker att dina trivselgränser säger. Kanske pyssla i ditt hår, nacke, axlar, rygg, ben; sådant ger sig alltid.

Du är ju så väldigt fin...

Jag vet vad jag tycker om.
Och lever för. Och vad kärlek är för mig.
Men låt mig fortsätta; jag har ju massor av förväntningar -- är det inte jobbigt? ;-)

Fortsätt du, det här är bara intressant. :)

O, ja; det tycker jag med. ^_^ Jag har aldrig försökt måla upp någonting så här konkret och detaljerat i ord; vetskapen är alltid med mig, men den ligger oftast bara bunden i drömmar, och blir så mycket mer påtaglig när man får kommunicera den.

(MSN-strul, tror jag.)
Verkar ha lagat sig, om du ser det här.

Jag ser dig. :)

Härligt. Jag tror jag var på pysslande och få visa att jag vill känna och lära känna dig som fysisk människa, va? Japp.

precis!

Ska jag stanna vid huvudförväntningarna eller gå in på stickspår på små förhoppningar som vore guld och godis värda? :-)

Stickspår är alltid roligt. :)

Gott. En förhoppning (som i likhet med de övriga inte kommer ruinera kvällen om den inte möts) är att den trivselzonen inte ska stå i vägen för att koppla din rygg i mina armar.
Säg, att sitta mitt emot dig eller ha dig grenslad över mig, och magkrama dig med armarna om din rygg under tröjan. Vilket helt enkelt är oerhört jättetokmysigt.
Ryggar har så mycket härlig muskulatur att känna genom huden också, och så är det en stor och ljuvlig kontaktyta med massor av trivsel i sig i sig.
Slut stickspår; tillbaka till huvudförväntningarna. ^_^

*s*

Hm. Nu måste jag tänka efter ett slag, tror jag; kel och pyssel och sådant där är liksom huvudmåltiden, i någon mening, så det känns som att ta ett jättekliv vidare och snabbspola en massa timmar att gräva vidare. :-)

:D Det här är underhållande.

Jag tror jag hoppade över detaljer som att det vore kul om vi båda tyckte middagen blev bra, men det rör egentligen inte någon förväntning på kvällen som är livsviktig; mest trivsam.

Onekligen! :D

En annan stickspårsförväntning vore att du kände dig tillfreds med att jag pysslar om dig med mer än händer och armar, och att vi hamnar i en soffa eller så där vi sitter eller ligger tätt nog för att småvänslas med ansikte med. Specifikt är jag rätt sugen på ditt hår, hals, haka, kinder, panna, näsa, ögonlock; smeka konturer, kanske utforska med läppar, och trassla in mig i håret på dig. Det skulle nog bekymra mig en del om du hade frisyr eller makeup som sade ifrån på skarpen från sådant, tror jag.
En liten längtan är att jag inte är ensam upptäckare i kel och ompyssel, men jag skulle inte sätta upp det på förväntanslistan, för det är såpass ovanligt att det inte är någonting jag blir sorgsen av att inte möta. (Däremot smälter jag lyckligt inombords när jag hittar någon som tar egna pysselinitiativ.)
Borde jag snabbspola litet så du får sova snart? :-) Klockan närmar sig fyra.

Kanske bara lite. :)
Lite!
pytte

Okej. :-) Slutförhoppningen, som jag vacklar litet mellan att kalla förväntan och förhoppning, just eftersom jag inte vill göra det svårt för dig att neka, är att till slut få somna intill dig, snarare än att åka hemåt. Och det inte för att ha sex med dig; det är somnandet, närheten och vaknandet tillsammans, kanske till någon del frukost tillsammans (kanske scones :-) som är kärnämnet i längtanen.
Skeda, eller bara somna i soffa med alla kläder på i varandras famn, på något vis, egentligen vilket som.

Nu hoppade du väldigt mycket känner jag. :)
Och jag tror nog att du ska få sova här.

O, ja. Klockan var ju mycket. :-)
Gärna med väldigt litet kläder mellan oss och väldigt mycket hudkontakt, men sova, och att sakta falla till sömns i närhetssfären som omsluter oss är det som emanerar längtanskänslan. :-)
Gärna somna ganska långsamt, och med blodomloppet fulltankat med trivselhormoner, som när man sömnigt hamnat i keltrance och knappt märker att man inte längre är vaken, så småningom.

:)

Nå, en stor övergripande förväntan är att få tycka om dig och visa det utan att den känslan i sig blir avvisad. Jag längtar efter att bara få tycka om, helt okomplicerat.

Jag hoppas och längtar till att det ska bli så som du beskriver.

Så mysigt. *trivs*

:D Jag är så himla ledsen över det här, men jag tror att jag måste sova ett par timmar. *kramar*

Det ska du inte vara; sömnen är välförtjänt. :-)
Och låter det som att jag har rätt blygsamma förväntningar på att du skulle vara annat än en livlös docka, så känn inte att det är en förväntning; jag vill bara inte räkna med mer.
(Många flickor uppfostras till det.)

Jag tycker att du har beskrivit det på ett sätt som gör mig ganska lugn. Så det är ingen fara. :)

*kram* och sov gott, kära du!

Tack för en fin natt och hoppas att du får sova lite också. *kram*

Detsamma!