05:05 Serier på nätet
När jag snavar in på bra serier på nätet, börjar jag beta av dem från första början när jag hittat ett par smakprov som sålt in mig. Ibland tar det flera månader att hinna ifatt till nytillkomstfronten sen, för att den hållit på några år redan när jag väl hittat in, och ofta har flera strippar i veckan, kanske rentav dagliga. Och som jag typiskt inte läser serier med någon direkt regelbundenhet, tar det ibland flera år.
Och jag är förstås precis samma Johan i serier som i allt annat; glömsk och disträ. Någon gång i tiden på nittiotalet tror jag att jag försökte använda bokmärken i min webläsare, för att hålla reda på var jag var i vilka serier, men det var rätt hopplöst, för det var ett jäkla meck, så det slutade jag med. Någon gång kring millennieskiftet, när jag via Per snubblat in på MegaTokyo, byggde jag mig en bookmarklet (ett programmerat bokmärke) som lagrade var jag var i en serie i en website-kaka eller hoppade dit, beroende på om jag svarade att jag ville gå till senaste eller spara var jag var. Men av någon anledning var det inte nog heller, för dels var det fortfarande obekvämt, och dels glömde jag fortfarande bort vilka serier jag försökte följa, mellan varven, och inte bara hur långt jag hade kommit i dem.
För någon månad sedan byggde jag mig nästa lilla innovation i glömskelandet; en liten seriering som följer med mig in på seriernas websiter och håller reda på var jag ligger i varje serie. Så fort jag går till MegaTokyo idag, eller Sinfest, Qwantz, Xkcd (anar någon en trend i att namnen blir märkligare?) eller någon av de andra serier jag följer, dyker det nu upp en liten länk överst på sidan som pekar till mitt läsbokmärke. Bokmärken på webben, med precis samma funktion som i riktiga böcker! Innovation! ;-)
Och när jag stegar fram från det bokmärket, en stripp och sida i taget, flyttas förstås bokmärket med mig allteftersom jag fortsätter läsandet. Återser jag litet gammalt, ligger det kvar där framme (och jag kan hoppa dit direkt varifrån som helst i seriearkivet), och skulle jag råka läsa någon framför mitt bokmärke, om någon vän skickat en länk till en särskilt kul stripp jag inte kommit till än, kanske, får jag en liten varning och en fråga om jag verkligen vill flytta fram bokmärket så långt, och hoppa över de 37 sidorna som ligger däremellan.
Det fungerar ganska fint, faktiskt, i synnerhet sedan jag kom på den finurliga idén att stoppa in en länk även på den sida som utgör min läsfront. Där är det ju ingen särskild mening med en "gå till min läsfront", men som scriptet håller reda på massor av olika siter, slog det mig att jag kunde låta den peka på bokmärket för nästa site, och kedja ihop alla serierna till en enda kedja. Eller ring, för den delen, så jag kan börja på vilken seriesite jag skulle råka komma ihåg, och kunna stega framåt tills jag var tillbaka på samma ställe.
Med den finessen, kan jag i godan ro plocka hur många senilitetspoäng jag vill; alltid kommer jag ihåg någon serie jag tycker om, och sen ger sig resten. Jag blir nästan till och med litet förvånad ibland över att den fortfarande kommer ihåg serier jag helt hade glömt (jätteglömt, kanske, som svenska Hokus Pokus), men det gör lyckligtvis aldrig den. Det finns plats för litet fler innovationer (jag vore inte jag annars -- jag har hemliga planer och fiffiga knep!), men huvudsakligen är jag helnöjd.
Senaste tillskottet i min seriering är PHD Comics, som halkade in någon gång efter att Drakona börjat referera dem. Det är en annan trend i mitt serieläsande, att nytillkomlingarna typiskt stammar från folk jag tycker mycket om. SinFest fick jag från Fredrik, Inverloch från Stephen, Xkcd från Henrik, om jag minns rätt.
Jag har c:a 800 olästa mellan mitt bokmärke och nutida strippar i PHD Comics, och det märks tydligt vilka tekniska landvinningar som skett sedan de här stripparna skrevs, framförallt i formatet. Monitorer var helt enkelt mycket mindre och hade mycket lägre upplösning på nittiotalet än de har idag. Det hade varit direkt svårt att läsa dem på min laptopskärm, om det inte vore för att moderna macar har en jättefiffig finess inbyggd som låter en hålla inne Control och zooma in skärmen kring muspekaren med musscrollhjulet (eller dra med två fingrar på dess sensoryta, om man så föredrar). Och med ens fyller serien skärmens bredd, i stället för blott en tredjedel, och allt annat blir JÄTTESTORT och oproportioneligt. :-)
Men det gör inte så mycket, och det är lika lätt att zooma ut igen.
För den som undrar hur man kör nämnda seriering, är svaret webläsaren Firefox, tillbehöret Greasemonkey och mitt userscript Automatic last read bookmark. Med dem installerade i varann i den ordningen, är det mest att tuffa omkring på sina serier sedan. Lycka till, om du blev sugen att prova!
Man behöver ju inte använda Firefox till annat än att läsa serier, om man skulle råka trivas bättre i någon annan webläsare till vardags. Jag tror jag börjat lura in Sigge på den Firefoxiga sidan med bland annat det här hacket nyligen, även om han nog knappast överger Opera i vardagen. :-) Någon gång de närmaste fem-tio åren tror jag att det tvärtom blir jag som går åt andra hållet. Men jag har ingen akut brådska. Jag gillar gradvisa övergångar från något till något annat. Och långa perspektiv tilltalar mig. Folk borde tänka litet längre.
I Qwantz (som jag tror jag blev pekad till av bekanta i The Kingdom of Loathing) fick jag just en hjärnlus jag levt hela mitt 29-åriga liv utan, på något vis, i form av Stereotypiska Manliga Fantasi Nummer Ett, som jag helt enkelt missat att fantisera om. Okej, visst har jag tänkt variationer på temat, men ändå! Att inte komma på tanken att pussa två flickor på samma gång; det borde väl ändå ligga rätt nära till hands, på något vis?
Fast det säger kanske mest att jag inte fantiserar så mycket kring kyssar.
När man väl släppt ut katten ur buren poppar det dock förtjust upp massor av andra intressanta förvecklingar, allteftersom grafalgebra och annat kul vill med i leken också. Pussa någon på kinden som pussar någon annan på kinden som pussar en själv på kinden? Induktionssteg: tillför en till i ringen. Iterera. :-) Fast variationer på det temat har jag också redan varit inne på.
Jag erkänner att det här är en extra navelskådande not filosiferandes kring serier, men har man nu väl börjat, så. Till mitt meta-försvar, kan nämnas att det som dök upp i den här serien var något jag reflekterade över så sent som igår, i en diskussion om livet i stort. Vem man är, hur man tänker, känner, vad man värderar och vad som är meningsfullt respektive meningslöst, är inte så sjusärdeles djupt rotat i ens personlighet som man kanske tror.
Det där är ganska konkret för mig, i att jag kan spåra min egen personlighetsförändring före och efter hormonutbrottet i tonåren, och hur det omformat samma kärna (i det som hela tiden gått under identiteten "jag"), mellan ytterligt olika människor, värderingsgrunder och baser, längs en skala mellan hjärna och hjärta. Från en rent analytisk känslosyn till en empatisk, från en bas i resonerande till en bas i kännande, med inslag av efterklokhetens sköna visdom, allteftersom perspektiven breddas när jag bryter nya vågfronter med stäven, och då och då tar mig en titt akterut i lugnet som breder ut sig mot horisonten.
Och insikten är att jag inte bara förändrats på vägen hit, allteftersom min inre kemiska balans skiftat fot, utan kommer göra det igen; sakta utvecklandes, med åldrande och andra faktorer invävda. Jag anar att jag kan tänkas bli lika begiven på tanken att ha egna barn som jag ser sveper med sig många flickor, även om det känns litet främmande just nu, och jag har på känn att min nuvarande passion för allt som hör närhet, fysisk och själslig, till, troligen inte kommer förbli en livslång drog jag har med mig i graven, utan någonting som klingar av och ger plats åt nya, allteftersom inre och yttre förutsättningar skiftar.
Men det är skönt att förändringarna går ganska långsamt, så man hinner lära känna sig själv och sina glädjeämnen väl nog att ha gott om tid att njuta dem, sedan man hittat vägen till dem och medan man har glädje av dem.
Och jag är förstås precis samma Johan i serier som i allt annat; glömsk och disträ. Någon gång i tiden på nittiotalet tror jag att jag försökte använda bokmärken i min webläsare, för att hålla reda på var jag var i vilka serier, men det var rätt hopplöst, för det var ett jäkla meck, så det slutade jag med. Någon gång kring millennieskiftet, när jag via Per snubblat in på MegaTokyo, byggde jag mig en bookmarklet (ett programmerat bokmärke) som lagrade var jag var i en serie i en website-kaka eller hoppade dit, beroende på om jag svarade att jag ville gå till senaste eller spara var jag var. Men av någon anledning var det inte nog heller, för dels var det fortfarande obekvämt, och dels glömde jag fortfarande bort vilka serier jag försökte följa, mellan varven, och inte bara hur långt jag hade kommit i dem.
För någon månad sedan byggde jag mig nästa lilla innovation i glömskelandet; en liten seriering som följer med mig in på seriernas websiter och håller reda på var jag ligger i varje serie. Så fort jag går till MegaTokyo idag, eller Sinfest, Qwantz, Xkcd (anar någon en trend i att namnen blir märkligare?) eller någon av de andra serier jag följer, dyker det nu upp en liten länk överst på sidan som pekar till mitt läsbokmärke. Bokmärken på webben, med precis samma funktion som i riktiga böcker! Innovation! ;-)
Och när jag stegar fram från det bokmärket, en stripp och sida i taget, flyttas förstås bokmärket med mig allteftersom jag fortsätter läsandet. Återser jag litet gammalt, ligger det kvar där framme (och jag kan hoppa dit direkt varifrån som helst i seriearkivet), och skulle jag råka läsa någon framför mitt bokmärke, om någon vän skickat en länk till en särskilt kul stripp jag inte kommit till än, kanske, får jag en liten varning och en fråga om jag verkligen vill flytta fram bokmärket så långt, och hoppa över de 37 sidorna som ligger däremellan.
Det fungerar ganska fint, faktiskt, i synnerhet sedan jag kom på den finurliga idén att stoppa in en länk även på den sida som utgör min läsfront. Där är det ju ingen särskild mening med en "gå till min läsfront", men som scriptet håller reda på massor av olika siter, slog det mig att jag kunde låta den peka på bokmärket för nästa site, och kedja ihop alla serierna till en enda kedja. Eller ring, för den delen, så jag kan börja på vilken seriesite jag skulle råka komma ihåg, och kunna stega framåt tills jag var tillbaka på samma ställe.
Med den finessen, kan jag i godan ro plocka hur många senilitetspoäng jag vill; alltid kommer jag ihåg någon serie jag tycker om, och sen ger sig resten. Jag blir nästan till och med litet förvånad ibland över att den fortfarande kommer ihåg serier jag helt hade glömt (jätteglömt, kanske, som svenska Hokus Pokus), men det gör lyckligtvis aldrig den. Det finns plats för litet fler innovationer (jag vore inte jag annars -- jag har hemliga planer och fiffiga knep!), men huvudsakligen är jag helnöjd.
Senaste tillskottet i min seriering är PHD Comics, som halkade in någon gång efter att Drakona börjat referera dem. Det är en annan trend i mitt serieläsande, att nytillkomlingarna typiskt stammar från folk jag tycker mycket om. SinFest fick jag från Fredrik, Inverloch från Stephen, Xkcd från Henrik, om jag minns rätt.
Jag har c:a 800 olästa mellan mitt bokmärke och nutida strippar i PHD Comics, och det märks tydligt vilka tekniska landvinningar som skett sedan de här stripparna skrevs, framförallt i formatet. Monitorer var helt enkelt mycket mindre och hade mycket lägre upplösning på nittiotalet än de har idag. Det hade varit direkt svårt att läsa dem på min laptopskärm, om det inte vore för att moderna macar har en jättefiffig finess inbyggd som låter en hålla inne Control och zooma in skärmen kring muspekaren med musscrollhjulet (eller dra med två fingrar på dess sensoryta, om man så föredrar). Och med ens fyller serien skärmens bredd, i stället för blott en tredjedel, och allt annat blir JÄTTESTORT och oproportioneligt. :-)
Men det gör inte så mycket, och det är lika lätt att zooma ut igen.
För den som undrar hur man kör nämnda seriering, är svaret webläsaren Firefox, tillbehöret Greasemonkey och mitt userscript Automatic last read bookmark. Med dem installerade i varann i den ordningen, är det mest att tuffa omkring på sina serier sedan. Lycka till, om du blev sugen att prova!
Man behöver ju inte använda Firefox till annat än att läsa serier, om man skulle råka trivas bättre i någon annan webläsare till vardags. Jag tror jag börjat lura in Sigge på den Firefoxiga sidan med bland annat det här hacket nyligen, även om han nog knappast överger Opera i vardagen. :-) Någon gång de närmaste fem-tio åren tror jag att det tvärtom blir jag som går åt andra hållet. Men jag har ingen akut brådska. Jag gillar gradvisa övergångar från något till något annat. Och långa perspektiv tilltalar mig. Folk borde tänka litet längre.
I Qwantz (som jag tror jag blev pekad till av bekanta i The Kingdom of Loathing) fick jag just en hjärnlus jag levt hela mitt 29-åriga liv utan, på något vis, i form av Stereotypiska Manliga Fantasi Nummer Ett, som jag helt enkelt missat att fantisera om. Okej, visst har jag tänkt variationer på temat, men ändå! Att inte komma på tanken att pussa två flickor på samma gång; det borde väl ändå ligga rätt nära till hands, på något vis?
Fast det säger kanske mest att jag inte fantiserar så mycket kring kyssar.
När man väl släppt ut katten ur buren poppar det dock förtjust upp massor av andra intressanta förvecklingar, allteftersom grafalgebra och annat kul vill med i leken också. Pussa någon på kinden som pussar någon annan på kinden som pussar en själv på kinden? Induktionssteg: tillför en till i ringen. Iterera. :-) Fast variationer på det temat har jag också redan varit inne på.
Jag erkänner att det här är en extra navelskådande not filosiferandes kring serier, men har man nu väl börjat, så. Till mitt meta-försvar, kan nämnas att det som dök upp i den här serien var något jag reflekterade över så sent som igår, i en diskussion om livet i stort. Vem man är, hur man tänker, känner, vad man värderar och vad som är meningsfullt respektive meningslöst, är inte så sjusärdeles djupt rotat i ens personlighet som man kanske tror.
Det där är ganska konkret för mig, i att jag kan spåra min egen personlighetsförändring före och efter hormonutbrottet i tonåren, och hur det omformat samma kärna (i det som hela tiden gått under identiteten "jag"), mellan ytterligt olika människor, värderingsgrunder och baser, längs en skala mellan hjärna och hjärta. Från en rent analytisk känslosyn till en empatisk, från en bas i resonerande till en bas i kännande, med inslag av efterklokhetens sköna visdom, allteftersom perspektiven breddas när jag bryter nya vågfronter med stäven, och då och då tar mig en titt akterut i lugnet som breder ut sig mot horisonten.
Och insikten är att jag inte bara förändrats på vägen hit, allteftersom min inre kemiska balans skiftat fot, utan kommer göra det igen; sakta utvecklandes, med åldrande och andra faktorer invävda. Jag anar att jag kan tänkas bli lika begiven på tanken att ha egna barn som jag ser sveper med sig många flickor, även om det känns litet främmande just nu, och jag har på känn att min nuvarande passion för allt som hör närhet, fysisk och själslig, till, troligen inte kommer förbli en livslång drog jag har med mig i graven, utan någonting som klingar av och ger plats åt nya, allteftersom inre och yttre förutsättningar skiftar.
Men det är skönt att förändringarna går ganska långsamt, så man hinner lära känna sig själv och sina glädjeämnen väl nog att ha gott om tid att njuta dem, sedan man hittat vägen till dem och medan man har glädje av dem.
postad 05:05 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar