01:43 Tankar när nätet faller bort
En känsla jag haft en tid och just uppgraderat till erkänsla: jag äter upp min tid med drönande på nätet. Skär loss mig ett slag, och all tid jag får med mig själv väcker en massa saker jag lurat mig att jag har, genom vad annat jag valt bort; teve, ett liv som har stora gränsytor mot omvärlden mobiltelefonledes, måsten i form av åtaganden eller större ansvarsroller. Men det läcker glatt ut genom nätet, i stället.
Insikten landade den här gången genom strul med Bredbandsbolaget, som för aftonen behagade haka upp sig så jag inte har någon nätkonnektivitet hemma. Ser man det som ett strömavbrott, är det genast mycket trevligare. Strömavbrott i ett mörklagt, nattligt Sverige tycker jag om, delvis för att de är så sällsynta att det är en välkommen omväxling och inte något enerverande återkommande störningsmoment, dels för att det är vad som krävs för att uppnå total tystnad i mina trakter, halvcentrala Linköping. Det är annars alltid något fläktsystem eller dylikt som för mikrobuller. Det ligger en hinna av vitt brus över vårt postmoderna samhälle.
Nå, jag hade bara någon timme tidigare under min körövning lovat att övningsmaterialet till Kristina från Duvemåla, som vi håller på att göra en liten miniuppsättning av, skulle komma upp på våra interna körwebsidor senare under kvällen, och nu ser det inte riktigt ut som att jag skulle kunna hålla det löftet, vilket i förstone kändes stressande, men vid närmare eftertanke degraderades till mest ett faktum, bland många andra. Stress över saker man inte kan göra så mycket åt är improduktiv stress.
Jag har nog inte nämnt vårt musikcafé, förresten; slarvigt av mig. Det är hög tid att boka biljett (till exempel genom mig), om man vill ha en; på nationaldagen (6 juni) klockan 18 håller vi i Tomaskören, samman med Tomaskyrkans ungdomskör Tomas Teen Angels, ett litet musikcafé. Någon form av tårtbuffé ingår, och förstås litet sång och musik, något mått skådespel och musikalande med godis ur Kristina från Duvemåla och The Phantom of the Opera. Biljett kostar 75:- och bokning (förslagsvis genom mig, men det går bra att hugga vår körledare Ulla med, vars kontaktuppgifter finns på hemsidan, om man vill dyka upp utan att jag vet om det :-) bör ske ganska omgående, för den som vill ha en plats. Fikat ingår, såvit jag förstår (jag kommer baka blåbärspaj; andra hoppar in med annat smått och gott).
Hm. Fast nu fick jag faktiskt en kul idé som dessutom torde göra att jag får upp övningsmaterialet i kväll, som bonus. I dessa tidevarv finns det ju nät litet varstans, även om mina grannar inte har några trådlösa öppna nätverk längre. Men en bit uppåt gatan till ska det finnas någon annan FON-medlem, som jag kan koppla mig vidare genom och på så vis komma åt att göra litet nytta från en parkbänk eller dylikt. Bohemiskt, udda och synnerligen nördigt. Och litet magiskt, tycker jag, trots (eller tack vare?) min ingenjörsförståelse för hur det går till i praktiken. På vissa heliga platser i världen, finns en osynlig portal som förbinder den som sitter där med sin lilla svarta magiska bok, med andra platser, människor och sammanhang runtom i hela världen. Levande science fiction. Mobiltelefoner är bara nästan lika häftiga, för de har täckning nästan överallt, vilket förtar mystiken markant.
Dessutom förmedlar de blott våra röster, inte i samma grad kommandot över skeenden på fjärran platser. Det är en smula magiskt, också att förflytta musik från mig till människor jag sjunger med en gång i veckan, som de kan nedkalla närhelst de vill, för att öva i egen takt och när det passar dem. Fast all tidsinvarians vi skaffat oss är inte av godo; vi har köpslagit bort mängder av sociala gränsytor. Det var också en detalj som kom upp på teaterpjäsen i onsdags; det finns en massa människor som är osynliga och försvunnit ur andras medvetande. Vi ser dem inte, och de syns inte. De är mycket, mycket ensamma. De blir oerhört isolerade och lever långt under existensminimum vad beträffar sociala behov. Vi ser dem kanske bara som tanten eller gubben som tar en ofantlig tid i kassan trots att en lång rad människor står i kö bakom dem, tittar på sina klockor och ser stressade, irriterade eller direkt arga ut. Men de ska prompt prata med kassörskan. I flera minuter. Gräva mycket länge efter exakt växel. Och så vidare.
Det finns ett annat fack som också ser dem disproportioneligt mer än vi andra. Sexarbetarna kommer också i kontakt med några av dessa osedda, halvt icke-existerande människor. De köper inte nödvändigtvis sex; såvitt jag förstod kanske det rentav hörde till undantagen, men någons uppmärksamhet, sällskap och att för ett slag bli sedd, hörd, samtala mellan fyra ögon.
Jag blåser ut mina ljus, packar min kappsäck, får något litet lätt melankoliskt finlandssvenskt i tonfallet i tanken och beger mig ut i natten. En varm filt under ena armen, kappsäcken i den andra, mörkret ovanför och inte en själ någonstans i övrigt. En liten rännil livskvalitet slinker genom systemet. Midnattståget far förbi en bit norrut. Det är kyligt.
Men en klart intressant upplevelse. Er utomhuskorrespondents småfrusna fingrar undrtecknar härmed denna not efter avslutat körsyssel, och traskar hemåt igen. Sköt om er!
Insikten landade den här gången genom strul med Bredbandsbolaget, som för aftonen behagade haka upp sig så jag inte har någon nätkonnektivitet hemma. Ser man det som ett strömavbrott, är det genast mycket trevligare. Strömavbrott i ett mörklagt, nattligt Sverige tycker jag om, delvis för att de är så sällsynta att det är en välkommen omväxling och inte något enerverande återkommande störningsmoment, dels för att det är vad som krävs för att uppnå total tystnad i mina trakter, halvcentrala Linköping. Det är annars alltid något fläktsystem eller dylikt som för mikrobuller. Det ligger en hinna av vitt brus över vårt postmoderna samhälle.
Nå, jag hade bara någon timme tidigare under min körövning lovat att övningsmaterialet till Kristina från Duvemåla, som vi håller på att göra en liten miniuppsättning av, skulle komma upp på våra interna körwebsidor senare under kvällen, och nu ser det inte riktigt ut som att jag skulle kunna hålla det löftet, vilket i förstone kändes stressande, men vid närmare eftertanke degraderades till mest ett faktum, bland många andra. Stress över saker man inte kan göra så mycket åt är improduktiv stress.
Jag har nog inte nämnt vårt musikcafé, förresten; slarvigt av mig. Det är hög tid att boka biljett (till exempel genom mig), om man vill ha en; på nationaldagen (6 juni) klockan 18 håller vi i Tomaskören, samman med Tomaskyrkans ungdomskör Tomas Teen Angels, ett litet musikcafé. Någon form av tårtbuffé ingår, och förstås litet sång och musik, något mått skådespel och musikalande med godis ur Kristina från Duvemåla och The Phantom of the Opera. Biljett kostar 75:- och bokning (förslagsvis genom mig, men det går bra att hugga vår körledare Ulla med, vars kontaktuppgifter finns på hemsidan, om man vill dyka upp utan att jag vet om det :-) bör ske ganska omgående, för den som vill ha en plats. Fikat ingår, såvit jag förstår (jag kommer baka blåbärspaj; andra hoppar in med annat smått och gott).
Hm. Fast nu fick jag faktiskt en kul idé som dessutom torde göra att jag får upp övningsmaterialet i kväll, som bonus. I dessa tidevarv finns det ju nät litet varstans, även om mina grannar inte har några trådlösa öppna nätverk längre. Men en bit uppåt gatan till ska det finnas någon annan FON-medlem, som jag kan koppla mig vidare genom och på så vis komma åt att göra litet nytta från en parkbänk eller dylikt. Bohemiskt, udda och synnerligen nördigt. Och litet magiskt, tycker jag, trots (eller tack vare?) min ingenjörsförståelse för hur det går till i praktiken. På vissa heliga platser i världen, finns en osynlig portal som förbinder den som sitter där med sin lilla svarta magiska bok, med andra platser, människor och sammanhang runtom i hela världen. Levande science fiction. Mobiltelefoner är bara nästan lika häftiga, för de har täckning nästan överallt, vilket förtar mystiken markant.
Dessutom förmedlar de blott våra röster, inte i samma grad kommandot över skeenden på fjärran platser. Det är en smula magiskt, också att förflytta musik från mig till människor jag sjunger med en gång i veckan, som de kan nedkalla närhelst de vill, för att öva i egen takt och när det passar dem. Fast all tidsinvarians vi skaffat oss är inte av godo; vi har köpslagit bort mängder av sociala gränsytor. Det var också en detalj som kom upp på teaterpjäsen i onsdags; det finns en massa människor som är osynliga och försvunnit ur andras medvetande. Vi ser dem inte, och de syns inte. De är mycket, mycket ensamma. De blir oerhört isolerade och lever långt under existensminimum vad beträffar sociala behov. Vi ser dem kanske bara som tanten eller gubben som tar en ofantlig tid i kassan trots att en lång rad människor står i kö bakom dem, tittar på sina klockor och ser stressade, irriterade eller direkt arga ut. Men de ska prompt prata med kassörskan. I flera minuter. Gräva mycket länge efter exakt växel. Och så vidare.
Det finns ett annat fack som också ser dem disproportioneligt mer än vi andra. Sexarbetarna kommer också i kontakt med några av dessa osedda, halvt icke-existerande människor. De köper inte nödvändigtvis sex; såvitt jag förstod kanske det rentav hörde till undantagen, men någons uppmärksamhet, sällskap och att för ett slag bli sedd, hörd, samtala mellan fyra ögon.
Jag blåser ut mina ljus, packar min kappsäck, får något litet lätt melankoliskt finlandssvenskt i tonfallet i tanken och beger mig ut i natten. En varm filt under ena armen, kappsäcken i den andra, mörkret ovanför och inte en själ någonstans i övrigt. En liten rännil livskvalitet slinker genom systemet. Midnattståget far förbi en bit norrut. Det är kyligt.
Men en klart intressant upplevelse. Er utomhuskorrespondents småfrusna fingrar undrtecknar härmed denna not efter avslutat körsyssel, och traskar hemåt igen. Sköt om er!
postad 01:43 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar