22:04 Schlagkraftigt

Säga vad man vill om schlagerfestivaler, men nog rör de upp känslor, alltid! I år har jag nöjt mig med en schlagerdiet enkom beståendes av övertonerna från spektaklet, intaget i efterhand genom hörsägen och lässägen från väninnor och andra på min aptitradar. Jag är helnöjd och har inte en susning om hur ett endaste bidrag till tävlingen lät.

Det har däremot en hjältinna till mig (ja, jag vet att väninna är den gängse termen, men den tecknar ju inte lika bra att jag förtjust peppar henne i sina bravader, från den personliga fanclubens åskådarbänk), som intet ont anande blev inbjuden på schlagerfest hos pojkvännen-to-be som inte riktigt fått in i huvudet än att hon är något av gräddan av det bästa som tillkommit det feminina genuset de senaste trettio åren. Övriga deltagare på festen var det hopskrap bekantskaper man lämnade bakom sig när man slutar högstadiet, när ingen extern kraft längre höll dem kvar i ens direkta omgivning. Det vill säga det bottenskrap han inte hade frigjort sig från, ur hennes perspektiv, utan tvärtom behagade festa tillsammans med. Låt litet försiktigt konstatera att läget var gillrat till hennes nackdel, med en egen musiksmak som främst omfattar musikaliskt intressant elektronisk jazz.

Jag följde med henne på promenad och frukost på stan i söndags, där jag fick ta del av några av de njutbaraste godbitarna av det händelseförloppet som följde på de förutsättningarna. Redogörelsen om hur hon hade planerat sin sorti i huvudet och hur den föll ut i stället var särskilt utsökt. Jag går fram till honom, tackar för festen, och ger mig av hemåt. (Det kan ha ingått en kram i manövern med, tror jag; åtminstone borde hon ha unnat sig en i den planen, tycker jag.) Något oförutsett händer mellan plan och fullbordan, dock; någon av alla dessa överflödiga obstruktioner mellan en bra kväll med hon, han, kramar, trivsel och bra musik som huvudingredienser, hugger henne i förbifarten och säger någonting som får händelserna att ta någon helt annan vändning. Det aldrig så fina uppsåtet avviker något från vad som kommer ut ur munnen, och när hennes cue för tack och adjö kommer, fyller i stället orden

- De här människorna förspiller mitt liv!

det lilla rummet fullt med folk. En av egenskaperna jag tycker om bäst hos henne är att hon har en sådan talang för en slags direkthet jag själv burade in en gång i tiden. Väl igång, råkar hon bestämt fortsätta litet på inkört spår med att lätta på hjärtat. Några minuter kunde det visst ha rört sig om. Hon är ganska verbal, när hon har något på hjärtat, och det lär inte ha tappat must efter upptakten heller, förklarade hon med just det litet skyldiga tonfall som förläner en en kram som det bevisligen enligt naturlagar är inte går att undvika. (-- IRL. Lyckas man förmedla samma emotiokontext över mer nätliga medier leder det i stället till fantastiska utslag på frustrationsskalan, för att det fattas en naturlagstadgad kram, precis där och då. Tursamt nog var dock förutsättningarna här bättre.)

Post faktum, lär hon sig intresserat hur pojken beter sig när han blir riktigt upprörd. Bland annat innefattar det att be henne gå hem.

Vi vände och vred litet på situationen under frukosten, jag läppjandes den bästa färskpressade apelsinjuice jag druckit sedan jag var i Kalifornien samt mumsandes på en fantastisk foccacia med mozarella, parmaskinka och oliver, hon sippjandes något kaffebaserat till något enormt fullkornsbröd fullt av solrosskott och en hel del annat godis. Frågan vi inte riktigt lyckades komma till klarhet i: är det alldeles kört för dem?