02:45 Glädjeexplosion

Men vafan! :-)

Jag tror jag lade mig kring 23, i blodsockerkölvattendippen efter en jättegod brakmiddag x²-gryta med blåbärspaj, och i förvånad förtjusning över att faktiskt känna mig jättetrött vid en så ypperligt väl lämpad timme, tog ett bra kramtag om den överflödigaste av kuddarna och somnade prompt så, i avsikt att hoppa ur sängen utvilad någon gång i morgon bitti. Nu, sisådär två timmar senare, vaknar jag igen, explosionsglad och med sockerkicken Max-Alfons, inutit sprängfullt av allmänt utåtstrålande kärlek och lycka över tingens ordning, dansvilja, kelmeksug, lycka över smått och stort, värme och en akut törst efter vatten. Ett glas vatten senare är jag dock inte alls stämd att koja vidare, utan behöver göra av med allt det här på något sätt och liksom bli litet mer lågstrålande igen. Hur fåglarna går det till klockan 01 en tisdag i en stum lägenhet, säg? :-)

Ja, jag provar att skriva litet om det; alltid ångar det av litet från toppen, och smittar någon annan bättre behövande i stället, som kanske väljer att läsa det vid något lämpligare tillfälle än så här också. Vem vet? :) Låt säga att vi betar av gårdagen, till exempel.

Marie, kärt älskad väninna, galen golfare och utmärkt klädshoppingkonsult, hade vägarna förbi byn, och som det alltid är tacksamt att råka henne för ett litet glädjedränk, en fika, ett småprat, hängmattskel, matlag eller vad man kan tänkas döda några timmar med, jag skrivit upp mig för att baka en blåbärspaj inför min körs nationaldagsevent i morgon, slog vi påsarna ihop om att baka blåbärspajer. Två stycken, närmare bestämt, så vi kunde provsmaka den ena med gott samvete och utan betänkligheter kring ett eventuellt sluttagande. Hur fåglarna säger man "with great abandon" på svenska? Ja, det må väl vara hänt att jag inte hittar orden jag vill annat än på fel språk.

Vi hade just förfärdigat handgreppen före ugn med den andra pajen med den första i ugnen sedan en tid, när jag insåg att jag var ruskigt hungrig, och föreslog att vi byggde litet middag med, vilket gick hem även om hon för egen del ämnade stå över själva ätandet av allting norr om frukt och grönska, och som det är väldigt kul att laga mat i sällskap, jag länge varit rätt sugen på x²-gryta (exets och exets exs ljuvliga sötsura kycklinggryta), och rentav i ett par omgångar handlat ingredienser till den och sett dem förfara av att själva lagandet inte blivit av, föll den på menyn. Det fattades bara litet shopping, för jag hade glömt köpa crème fraiche när vi någon timme tidigare kompletterade blåbärsbeståndet med en till dryg liter, höftad från syftvolymen av ett par-tre paket märkta "250g". Det blev allt som allt inte mindre än tre olika sorters blåbär i pajerna, för övrigt; tidigare havda paket var ett Eldorado och ett Konsum-märke, nu tillkomna var tre stycken av ICA:s. Jag kan varmt rekommendera de senare; ICAs blåbär är STORA, och har någon slags lyxkänsla över sig. De var dessutom inte en isklump fruset vatten med blåbär i, som Eldorados var i någon mening, något som inte är en bonus när man vill göra en hyfsat fast blåbärspaj som inte rinner till skogs.

Nå, vi tog oss en tur till närmaste ICA-butiken, i hopp om crème fraiche, och fann att den var tokstängd sedan fem minuter, för klockan hade just passerat åtta. Återvändo crème fraiche-lösa (alternativet promenad ned på sta'n föll inte i helt god jord, ety hon hade skaffat sig ett skoskav och dåliga skor). Vi beslöt oss för att chansa vilt på att det går lika bra med filmjölk. (Så här i efterhand skulle jag formulera det som att det går fint med filmjölk, men inte blir fullt så krämigt till konsistensen.) Hem igen, till ett lök-och-paprikahackande, kycklingskärande, stekande i olja, saltstänkande, drösande kockens chilliblandning, ipytsandes ketchup, sweet chilli, ett vitlökspressande, tomatfinslamsande och ihopputtrande i grytan, och rätt vad det var hade vi två pajer och en middag, två brinnande nyfikenheter på om det blev bra eller märkligt, och rätt snart två inåtvända korsögda leenden som sade att jovisst, det här var inte dumt alls (i pur nyfikenhet vanns även det vegetationsdietiska för idén att provsmaka ett par mikroportioner på en asiett, till församlingens samlade ömsesidiga glädje). Litet blåbärspaj senare (blåbär är frukt och grönt och alltså nyttigt och dietriktigt), hade besökstiden tagit slut, och bileskort hem väntade, så något gemensamt tittande i utomhustaket från min balkonghängmatta i den svalkande kvällsskuggan fick tyvärr inte plats på schemat den här gången. Fånigt, egentligen, men för att inte ha planerat tiden, blev det väl inte så tokigt slutresultat ändå.

Ni som hänger omkring mycket utomhus just nu, anmodas förresten ta på er rikligt med sololja, molnigt eller inte, annars brinner ni opp! Först Esset och nu även Marie, hade drabbats av hud som liksom glödde av egen överskottsvärme, litet så där som jag själv blir när jag satt i mig en stor middag och min kropp förtjust ger sig den på att förbränna alltsammans på stället, så den inte får för sig att ge mig litet mer välbehövt sittfläsk eller så (gudarna förbjude), fast mer fördelat över exponerad rödrosa hud än rundstrålande. Vilket för övrigt var ungefär hur jag vaknade nu, i avkänd saknad av en svalkande flickvän att normaltemperera sig med (ni med kalla fötter eller en allmän tendens till småfrusenhet anar inte vilken resurs ni är för kelnördar med hög ämnesomsättning!). Det där solglödgade var så fascinerande ovant att känna på för min del (jag har undvikit bränna mig, på senare år, delvis för den nedsatta kelfunktionen, delvis som bieffekt av att inte röra mig så fasligt mycket utomhus i solsken) att jag var ännu mycket mer fysisk än jag brukar. Inte helt ovälkommet, i synnerhet som jag, min växelvarma natur trogen, själv var ganska svalkande före matens energitillskott. Sval hand plus solglödd hud är lika med ömsesidigt trivselputter inuti.

Men på sätt och vis gjorde det nog inte så mycket att det inte hanns med något hängmattsmasserande; jag tror inte den där huden hade varit lika lycklig över att bli mjukad och knådad, vilket innefattar ett större mått värme utöver all den redan själv alstrar. Snopet icketillskott till min kelomsättning, må vara, men jag överlever nog det med.

Oj! Det kikar fram en jättevacker måne över hustaken på andra sidan mitt köksfönster. Synd att min kamera dog någonstans på vägen till Tyskland härom helgen. Kan en digitalkameras ljuskänsliga panel permanentexponeras av att utsättas för flygplatsröntgen, förresten? Det verkar litet skumt, men är precis den effekt man kan observera av vad den spottar ur sig nuförtiden; totalsvarta bilder med metadata om ljusförhållanden, tidsstämpel för när bilden knäpptes av, huruvida blixt utlöste eller ej för den svarta rutan, och annat värdelöst jams. Jag kan välja vilken upplösning jag vill ha min svärta i också, och förmodligen kan jag zooma i svärtan med kamerans inbyggda funktioner; det är bara litet svårt att se någon skillnad. :-) Troligen dags att köpa mig en ny; utbudet med GPS och accelerometer för att känna av kameraorientering börjar bli litet mindre nollskilt nu än senast jag var i köpsugen. Köptagen. Whatever.

Härom dagen tittade jag in på biblioteket, två dagar i rad. Första vändan för att låna Powerbook (Jeanette Winterson) igen, för några nya kapitel jag inte hunnit med senaste lånet, andra gången för litet kul litteraturtips jag snappat upp i lyskom kring intressant levnadsperspektivslitteratur -- däribland en eventuell öppning för att plöja genom The Game (Neil Strauss), som det var ett sådant hallå om ett tag. Ont om exemplar på originalspråk i den lokala katalogen, tyvärr, men jag lyckades nästan hitta en översättning av "The way of the superior man" (David Deida), som dock inte stod i utsatt hylla eller intilliggande återlämnat-hylla. Där föll dock min blick på en ledsen tjock lunta i trött paketering med den aptitretande titeln Popper (i något slags urval av Miller). Så jag knep den i stället, med en stark maggropskänsla av att jag kommer bli stormförtjust i den, efter allmän Popper-förtjusning Martin Björnsson spillt på mig och vem som velat höra på förr om åren, medan han ibland kunde siktas i mina nätliga nejder under namnet Herakleitos. Det kan han inte längre, men han är alltid härlig att snava på varhelst och närhelst man råkas, och landar jag på Opera Software i jobbet någon gång, är det inte direkt osannolikt att han är en lockande faktor i ekvationen; mer klurinspirerande manliga vänner har jag ont om. :-)

Och Popper är precis lika ljuv för tanken att gräva sig in i; verkar vara klokskap från pärm till pärm.

På fredag håller Linköping Rhythm and Swing en ny prova-på-kväll Lindy hop på L'Orient här i Linköping med början klockan 18(-19, därpå fridans till 22). Är du det minsta sugen på att se eller känna på, dyk upp! Är du långväga utomsocknes och behöver eller i alla fall gärna lånar husrum för övernattning, kan det ordnas; jag har en eller rentav två sovplatser över (dubbelsäng respektive bäddsoffa; jag kan ta den senare om ni är två). Riktigt jättekul utlovas, och Sophie och Martin är såväl roliga, trevliga och duktiga lärare. 50 kronor inträde, eller en hundring om man är hungrig och vill prova på Samis expertis i köket också (vilket jag också varmt rekommenderar; jag ämnar sikta ditåt själv).

De värsta miljöskadorna efter Boogie-Bären börjar lägga sig; jag har nästan lyckats få ur det metasyntaktiska "Shoop, shoop, shoobe-di-boop" Hasse (den skäggigaste hälften av Hasse-och-Marie) använde stup i kvarten för att visa saker, i stället för "ett, tu, tre" eller dylikt, och det är ganska skönt. Egentligen borde jag inte skriva det, för det populerar säkert minnescachen ännu någon tid innan det faller i glömska. ;-) Idag gästande, alldeles orelaterade Marie utsatte mig för en del precis lika nördig golfhumor, för övrigt. Roligt, på ett mer gulligt än egentligen roligt sätt, som nördhumor är mest. :-)

Jag tror jag ska skriva upp mig för litet alla möjliga sorters småkurser att dryga ut kvällsaktiviteter och sociala umgängen med till hösten, när sådant där sätter igång igen; någon matlagningskurs och en massagekurs kunde bli bra. Det är ett rätt kul sätt att göra saker man trivs med, och sannolikt i någon slags grupp (annars får det vara). Nog är väl typiska matlagningskurser typiskt mer eller mindre samarbetsövning, som matlagning blir en social aktivitet när man suger tag i en skock go'vänner för att bygga något stort? Det ger sig nog.

Sådär ja. Nu är jag rätt nöjd och sockerkurvan börjar lägga sig igen; strax dags att följa efter, även om gladtjatterämnena inte direkt tryter. Men jag behöver ju inte direkt dränka den här noten ytterligare bara för att jag varit tillknäppt några dagar. Sov gott, ni som är på nedgående dygnsflank!