12:56 Ödmjukis, hemkomlingarna
Livet är utmärkt, men jag blir förmodligen litet skärrad när jag så småningom luskar ut vad semestern har kostat. Bilhyra kostar löjligt stora pengar om dagen, till exempel. (Jag är ännu mindre sugen på att ha bil än i vanliga fall, tror jag, även om jag inser att det då i stället tar formen av en ordentlig magsop vid inköp plus ett evigt träl skatt, underhåll och annat bjäfs.)
Vill man ringa i telefonautomat i USA och är lika världsvan som jag, får man ligga i ett tag. Jag hade i några dagar småsmusslat för medresenärer (far plus hans särbo), om den engelskamajor (alltid upprör oöversättningen någon kärt avhållen vän ;-) jag betuttat mig i, mailat och tjattrat i tid och otid närhelst det dykt upp ett litet maskhål mellan den realitet som varit en semester på landsbygden i nordamerikas nordvästra kvadrant, men beslöt mig för att fortsätta med öppen hand, sedan vi råkats och kemin inte alldeles exploderat i ansiktet på oss. I vanlig ordning kan man förstås inte så noga veta vart eller hur långt vägen bär, men jag känner att den i alla fall bär mig, och det räcker gott.
Vi överträffade allt jag varit med om i mys på en first date, vilket är rätt tokigt bra jobbat. En härlig känsla av att veta precis vem jag är och vad jag vill, och intensivt trivas med bådadera, följer tydligen med i magen numera. Kanske börjar jag också bli bättre på att inte stissa upp mig som jag brukat över flickor som är strålande även utanpå, vilket mest brukar ge effekten av något slags underläge som egentligen ingendera parten nödvändigtvis har någon fördel av. Vackra människor är trötta på att bedöva folk inifrån och ut, och är de något inuti, knappast intresserade av att festa på enbart resterna i det eventuellt fagra skalet heller. Lose-lose. Sen kan man spara att de är hisnande att skåda till någon lagom stund de behöver en stark kick ytlig självförtroende-boost, om någonsin alls, eller när man vill hjälpa dem bedöva en.
Precis efter att vi råkades kände jag mig en smula fumlig och tafatt i allmänt småsmek, flera gånger (kanske fem?), och hon var rätteligen arg som ett bi efter alla mina misslyckanden att få fatt på henne i utsatt tid (dålig idé att ens uttrycka förhoppning om vad tidsram man tror sig kapabel till). Samtidigt en ljuvlig visshet inuti om att tina förgrymmelsen efter en stund, en slags till mina händer och hur jag själv ger bekräftelse i att älska vad jag gör. Och de ger och gör vad de bör, molnen skingras, och trivseltrasslet blir allt följsammare, tvåsammare och naturligare ju mer tiden går.
Hon räds inte ta upp saker som kunde verka oartigt, och ju mindre hon på så sätt tränger undan dess mer vågar jag falla mot henne utan att själv lista ut vad hennes reaktioner på mig och vad jag eller inte gör, månde vara och hur jag införlivar det bra; jag kan slappna av och bara tycka om, visa, dela med mig av min egen trivsel och avslappning, närhet, nakna öppenhet, sårbar, direkt. Orädd. För att besvära, såra, skada; skärra, skrämma, förfära; jaga bort, mista, förlora. Små steg i taget, tuppfjät, tassar, lätta stråk och mjuka kyssar, inga onödiga överträdelser och övertramp tlli nästa sluss; ett sakta bearbetande, formande, rinnande vatten.
Det var så länge sedan jag kände mig så här fri, med himlar och framtider att öppna och uppptäcka med någon, världar att forma, hjärna och hjärta att bosätta sig i, njutningssystem att kartlägga, bemästra, komponera för och kanske understundom rentav själv stämma om, och att själv bli bearbetad, bråkad, dragen i tangentens riktning utpekad av ibland henne, ibland mig, ibland någonting vi samtalat om. Samtänkt. Samvarit.
Jag är mer hemma i det skrivna. Hon drar ut mig i det talade. Jag är vilse i kläder. Hon lär klä mig. Kanske lära mig se själv i kläder, kanske bara finna garderob hon vill se mig i. Och hon har ett och annat att suga i sig om sin kropp och vad den är, kan och förtjänar, som av någon anledning det stora landet dolt för henne. Och hon en och annan fördämning att dra ur mig, till ett kreativt kaos där ungefär vad som helst kan hända.
Det är igen som att komma hem. Jag kan bo i USA under sådana här omständigheter.
Vill man ringa i telefonautomat i USA och är lika världsvan som jag, får man ligga i ett tag. Jag hade i några dagar småsmusslat för medresenärer (far plus hans särbo), om den engelskamajor (alltid upprör oöversättningen någon kärt avhållen vän ;-) jag betuttat mig i, mailat och tjattrat i tid och otid närhelst det dykt upp ett litet maskhål mellan den realitet som varit en semester på landsbygden i nordamerikas nordvästra kvadrant, men beslöt mig för att fortsätta med öppen hand, sedan vi råkats och kemin inte alldeles exploderat i ansiktet på oss. I vanlig ordning kan man förstås inte så noga veta vart eller hur långt vägen bär, men jag känner att den i alla fall bär mig, och det räcker gott.
Vi överträffade allt jag varit med om i mys på en first date, vilket är rätt tokigt bra jobbat. En härlig känsla av att veta precis vem jag är och vad jag vill, och intensivt trivas med bådadera, följer tydligen med i magen numera. Kanske börjar jag också bli bättre på att inte stissa upp mig som jag brukat över flickor som är strålande även utanpå, vilket mest brukar ge effekten av något slags underläge som egentligen ingendera parten nödvändigtvis har någon fördel av. Vackra människor är trötta på att bedöva folk inifrån och ut, och är de något inuti, knappast intresserade av att festa på enbart resterna i det eventuellt fagra skalet heller. Lose-lose. Sen kan man spara att de är hisnande att skåda till någon lagom stund de behöver en stark kick ytlig självförtroende-boost, om någonsin alls, eller när man vill hjälpa dem bedöva en.
Precis efter att vi råkades kände jag mig en smula fumlig och tafatt i allmänt småsmek, flera gånger (kanske fem?), och hon var rätteligen arg som ett bi efter alla mina misslyckanden att få fatt på henne i utsatt tid (dålig idé att ens uttrycka förhoppning om vad tidsram man tror sig kapabel till). Samtidigt en ljuvlig visshet inuti om att tina förgrymmelsen efter en stund, en slags till mina händer och hur jag själv ger bekräftelse i att älska vad jag gör. Och de ger och gör vad de bör, molnen skingras, och trivseltrasslet blir allt följsammare, tvåsammare och naturligare ju mer tiden går.
Hon räds inte ta upp saker som kunde verka oartigt, och ju mindre hon på så sätt tränger undan dess mer vågar jag falla mot henne utan att själv lista ut vad hennes reaktioner på mig och vad jag eller inte gör, månde vara och hur jag införlivar det bra; jag kan slappna av och bara tycka om, visa, dela med mig av min egen trivsel och avslappning, närhet, nakna öppenhet, sårbar, direkt. Orädd. För att besvära, såra, skada; skärra, skrämma, förfära; jaga bort, mista, förlora. Små steg i taget, tuppfjät, tassar, lätta stråk och mjuka kyssar, inga onödiga överträdelser och övertramp tlli nästa sluss; ett sakta bearbetande, formande, rinnande vatten.
Det var så länge sedan jag kände mig så här fri, med himlar och framtider att öppna och uppptäcka med någon, världar att forma, hjärna och hjärta att bosätta sig i, njutningssystem att kartlägga, bemästra, komponera för och kanske understundom rentav själv stämma om, och att själv bli bearbetad, bråkad, dragen i tangentens riktning utpekad av ibland henne, ibland mig, ibland någonting vi samtalat om. Samtänkt. Samvarit.
Jag är mer hemma i det skrivna. Hon drar ut mig i det talade. Jag är vilse i kläder. Hon lär klä mig. Kanske lära mig se själv i kläder, kanske bara finna garderob hon vill se mig i. Och hon har ett och annat att suga i sig om sin kropp och vad den är, kan och förtjänar, som av någon anledning det stora landet dolt för henne. Och hon en och annan fördämning att dra ur mig, till ett kreativt kaos där ungefär vad som helst kan hända.
Det är igen som att komma hem. Jag kan bo i USA under sådana här omständigheter.
postad 12:56 |
Permanent länk |
|
2 kommentar
Intressant och snudd på poetiskt skrivet! Fortsättning följer hoppas jag?
Det vågar jag nog lova, ja. :-) Månne efter ett språkskifte, men sannolikt inte. Sporadiska nedslag med skraltig och opålitlig uppdateringsfrekvens, i vanlig ordning.