07:23 Åsiktspersona

Jag har traditionellt haft mycket begränsat intresse för (och bevakning av) klassiska medias nyhetsrapportering, vilket förmodligen förklarar att den här insikten aldrig varit så fasligt relevant för mig, och följaktligen också kommit ganska sent. Idag, närmare bestämt.

För varje grovsållat ämnesområde för en nyhet finns ett ofta litet antal redan på förhand nominerade parter som bereds en röst i ärendet, så snart det slussats in genom journalismens prioritetskö*, skickas ärendet till denna eller dessa instanser för en reaktion eller kommentar, som sedan trycks, i ett eventuellt extra skal av lättare utfyllnad, måhända kontrasterat mot något annat som stod att finna någonstans.

En sådan åsiktspersona, eller ett sådant kompetenscentrum, är Piratpartiet, vilka numera som regel tydligen brukar få belysa frågor i, vad jag förstår, immaterialrätt, fildelning, personlig integritet, och dess motsats storebrorssamhället; sannolikt fler ämnen därtill. Det är jag inte ledsen eller bekymrad över. Jag förmodar att även copyrightindustrifinansierade röster på Antipiratbyrån ofta får komma till tals på samma sätt. Att multinationell industri också skaffat sig en nästan lika självskriven plats i åsiktspersonaregistret är jag kanske mindre förtjust i, men samtidigt känns det sunt att det förs fram en bredd i budskapen som ger folk tillfälle att själva tänka efter och bilda sig en uppfattning, om inte genom helt fritt tänkande, så i alla fall genom att väga åsikter och argument mot varann. Det spelar inte ens någon större roll om ena parten aktivt spelar falskspel och vilseleder vid varje tillfälle som ges.

En annan åsiktspersona, som kontaktas i fall som rör prostitution, är Stockholms prostitutions- och trafficing-grupp. Det finns förstås ett otal sådana här kopplingar, och det slog mig att det är intressant att fundera över vilken fin plattform det måste vara att ha arbetat sig upp i en dylik position, när man har en strömning av något slag man vill torgföra och göra gällande i en population. För egen del nås jag mer av nyheter som filtrerats genom mekanismer som mer liknar bloggvärldens, som i någon mening är en öppen meritokrati, snarare än en sluten dito, där nyhetsredaktioner väljer ut och väljer bort spelpjäser i debatten mer bakom slutna dörrar. DN är tydligen förtjusta i att skriva om sexarbetare i tredje person, men filtrerar deras möjligheter att bemöta artiklarna, med hänseende till att inte förmedla en väg för deras läsare från sin webtjänst till någon med branschanknytning, aktiv eller inte, förmodligen då som någon slags skydd för att anklagas för koppleri. Med den intressanta effekten att i stället skapa ett informationsmonopol, där insatta berörda parter konsekvent nekas en röst.

I diskussioner jag varit med i om ämnet, har det kommit upp tankar om att dessa (må vara marginaliserade) mediarösters eventuella representativitet för faktiska förhållanden kan ifrågasättas, och att det skulle finnas starka kommersiella intressen bakom att framhålla en (sken)bild av människor som inte far illa av (i kontrast till den stereotyp ROKS-vänstern vill saluföra, där ingen människa frivilligt arbetar i sexsektorn), vilket skulle gynna industriella intressen från (Onda) potentiella maffiahuvuden som tjänar stora pengar på sagda industri. Samma argument berövar inte copyrightindustrin, som i alla fall jag ser som precis samma makt-, korruptions- och lobbyism-attraktor, deras röst i deras frågor; antipiratbyrån får säga vad den vill utan att munkavlas. Oroande är att de budskap som inte når ut som censureras för att de kunde gynna eventuella syndikat bakom en sexindustri, om vi för ett ögonblick antar att det är resonemanget, inte heller ges chansen att företräda enskilda företagare som vill hävda sin rätt till självbestämmande över sin sexualitet, kropp, arbets- och livssituation. Att munkavla alla med en viss åsikt, för att denna åsikt företräder någon part man bestämt är ond, slår ju inte främst mot åsikten själv, utan mot den demokratiska friheten att ha och uttrycka sin åsikt, om man skulle råka tycka fel sak, enligt den lilla intressegrupp som bestämmer vilka åsikter som är korrekta.

Det sista jag vill är förresten att uppvigla till ramaskri mot någon part i målet; jag ogillar sensationalism, men är fasligt förtjust i att möta nya tankar, stöta och blöta dem med folk som helst har väldigt andra åsikter, känslor, förtecken och värdegrund än jag själv. Och jag vill allra helst göra det med folk jag kommit tillräckligt nära för att kunna prata med dem utifrån en djupare förståelse för hur de ser på saken, hur de tänker och känner, och just vad som ligger till grund för hela resonemangen. Jag vill inte utmana eller duellera med någons kanske identitetsgrundande åsikter; inte peka på något och döma ut det som fel. Får jag välja, vill jag prata om ämnen på alla djup och utan någon föreställning om att en åsikt eller ett trosresonemang är sant eller falskt, klokt eller dumt, mer spåra dem och se vilka konsekvenser de leder till, och i förekommande fall, varifrån de härletts. Allra helst för jag faktiskt samtal på ämnesbottnar jag inte står stadigt själv, och rubbas ur vad gammal bôs jag kanske hade till fördomar i saken innan samtalet började.

Titt som tätt pratar jag och Fredrik om allsköns liberala frågeställningar, men det har det litet ospännande elementet av att vi i princip alltid tycker samma sak eller nyanser av samma sak, då vi har väldigt snarlikt åsiktsgods och snarlika perspektiv. De intressantaste sådana här diskussioner jag haft har alltid varit med kärleksintressen, vilka uppvisat mycket större spännvidd i åsikter och bakgrund gentemot mig, och som allra intressantast var de få jag hade med mitt senaste ex, som hade riktigt illröda förtecken. Fördelen med att också ha dessa konversationer mellan fyra ögon över text är att det är lättare att ducka alla de där angripande tendenserna som lätt kommer upp när man uttrycker en komplikations alla detaljer. I samtal kan man alltid möta och omfamna vad känslor som råkar röras upp, så de inte kväver stoffet. Och så känns det mer att någon älskar dig och verkligen vill veta hur du tänker, och vad du menar, när ni sitter i samma rum.

Nå, idag saknar jag henne oftast när jag läser någonting som jag tror går på tvären eller på något sätt erbjuder en väldigt annorlunda infallsvinkel på saker, mot vad jag tror hennes filosofier och ideologier tar fasta på, och önskar att jag var litet närmare så jag kunde prata med henne om det och se ett större sammanhang, och se hur tankarna snöar ned och lägger sig till rätta i hennes eget tankelandskap. Jag känner så få vänstermänniskor, som jag i alla fall pratat sådant här med, och även om jag inte skulle beteckna mig själv som längst ute på högerflanken, känns det som att jag har få andra som hjälper mig se rikare.

Jag undrar hur mitt nuvarande kärleksintresse är orienterat. Kanske (men förmodligen inte) har hon litet för mycket gemensamt tankgods med mig för att erbjuda samma sak. Å andra sidan har hon nog avsevärt rikare botten i filosofi än jag, vilket vore ljuvligt. Jag tror jag snöat in ganska förtjust igen på en människa jag inte mött, och hittills bara utväxlat ett enda brev med, men inte mig emot. :-) Får jag föra prestigelösa filosofiska diskussioner om allt och ingenting med henne långt in på småtimmarna och somna intill varann efteråt, är jag lyckligare än på månader och år. (Jo, tiden går.)

Att bara läsa liberala tankar och känna gamla oreflekterade fördomar falla till marken som döda hudavlagringar och smuts är visserligen också trevligt, men det saknar tyvärr elementet av att samtidigt närma sig en individ man älskar i hennes eget universum av kunskap, åsikter och kärnvärden, och där står sig även Blogge slätt, i alla fall för mig som inte längtar in i hans värld utan bara berikar min egen (fast senaste noten som börjar i ett invektiv är bara polemik och Telia-ilska; läs någon tidigare, om någon alls).

Jag har börjat bli alltmer intresserad av frågor som demokrati, i takt med att jag börjar se och förstå vad mekanismer som underminerar den och förtjust strävar i andra riktningar, med tusen olika mål och medel, alla under en guise av folkets och de svagas väl, eftersom det är de medlen man har att locka en demokrati med för att utöva den slutgiltiga, och av en elegant händelse oåterkalleliga, demokratiska rättigheten, att upphäva sin egenskap av att vara en demokrati. Jag är troligen tillräckligt nära de trygga simfårorna för att kunna ta en sådan utveckling någorlunda med ro för egen del, även ganska långt gången, och med fascinationsblandad förfäran se hur vi upprättar en kinesisk mur runt vårt land på internet, med flera gradvisa demokratiska förluster under tidens gång, utan att rädas pikettrupper utanför min dörr.

Fast kommer det till kritan tror jag idag att den utvecklingen är fullt möjlig, vilket jag för tio år sedan var rörande övertygad om som en omöjlighet i Sverige. Har någon här ikring förresten en mobilofån jag kan låna ett slag för att förnya mitt piratpartimedlemskap från mitt SIM-kort? Min vill inte längre skicka några SMS.

* Jag var på vippen att skriva fifo, men först in kommer inte först ut; Paris Hiltons hund betingar förmodligen ett högre nyhetsvärde än något torrt som när europaparlamentet klubbar lagar som inskränker vår rätt att göra vad vi vill med saker vi köpt.