15:53 Överkurs som inkörsport
Jag lever en återkommande refräng i att bemästra överkursen långt innan jag kan grundkursen. Det svåra, stora, vidlyftande, är en så mycket större lockelse än grunderna, och i min fascination av det dyker jag ned på djupet innan jag känner mig helt hemmastadd i det grundläggande. Inte alltid, men ofta nog för att känna att det är ett mönster jag gärna upprepar. Gymnasiekemi. Svenska, engelska.
Och, inte minst, relationer. Vilket är upprinnelsen till den här funderingen. En lätt språklig observation av den här texten som sådan, ger vid handen att orden antar en trögflytande, högt abstraherad form, långt upp i de språkliga krumbukternas land, som ytterligare stöd till hypotesen. Tänk, den som behärskade grundkursen.
Jag känner mig oerhört hemma i och utmärkt redo att möta alla svåra prövningar i en relation; snudd på ju svårare dess bättre. Det är när det börjar bli riktigt svårt, snårigt och komplicerat man närmat sig allt som verkligen betyder någonting, och med stigande vikt och betydelse växer min känsla av meningsfullhet, och därmed mitt intresse för att göra något riktigt bra av situationen, samt min förmåga, mina erfarenheter av, och hur helhjärtat jag gått in för att förstå, handla och verka i situationen. Jag kraftsamlar på djupet och växer sakta uppåt mot ytan, genom sjunkande koncentrationer emotionell tonvikt.
Det är betydligt lättare för mig att börja en relation på emotionellt avstånd noll komma epsilon, än med ett hej på stan. Att från gemensamma djup växa uppåt tillsammans, mot att lättsamt skratta åt alla små världsliga ting man råkar på, någonstans, helt a propos. En existensiell kris är en typisk första kontaktyta mot mig, långt mer sannolik än en via första flirt på ett café. Eller för den delen en ömsesidig djupdykning i varann, genom vad tjocka volymer tankestoff var och en byggt upp omkring sig nätligen, för att, någon lång tid senare, finna varandra skamset förtjusta i levande charader, eller något annat världsligt som andra människor skulle upptäcka långt tidigare.
I enorma rikedomar tankegemenskap och känslomässig närhet finner jag djupet som intresserar och berikar mig, och det finns inget bete jag nappar så bra på som en blottad spricka eller skreva genom vilka man skönjar tankar eller känslor av djupare betydelse för den spruckna eller gläntande. Där jag skönjar en längtan som ser ut att trassla in sig i min egen längtan, fastnar jag direkt, och så mycket mer, om det finns möjlighet att kritsa litet för att vidga titthålet in i vem det nu månde varas värld.
Jag älskar att ta ett riktigt djupt andetag i en annan människa och uppfyllas av allt jag ser och känner ur hennes värld, direkt börja känna hur hon kopplat den och vart hon riktar sina egna blickar, vilka ting som har stor och liten betydelse och forma en egen liten version av henne inom mig själv, som växer, ju mer solen gassar, och ju närmare varann vi eventuellt kommer.
Men mycket av det här är överkursen vanliga människor når först långt, långt senare i en relation, sedan de sten för sten och millimeter för millimeter byggt vägar in i varann genom stötande och nötande, bearbetande från ytan och nedåt, sakta luckrandes jorden för att till slut kanske börja nå varann även på djupet, där allt skört bor, och där elefanter icke göre sig besvär, för att det är dyrt att vända sig oförsiktigt i porslinsbutiken.
De där förbjudna zonerna jag känner som mitt hemland och där jag rör mig med diplomatvisum, strängt införstådd med att jag finns enkom av anledningen att jag beter mig oklanderligt, gör nytta men aldrig skada på möblemanget, och att vad som helst annat ger utvisning på livstid och är för dyrbart för att jag ens ska komma på tanken att äventyra det.
Sådant där vanliga människor behöver slita en livstid för att uppnå och där veta med sig av sitt slits vedermödor vilket värde tillträdet i sig betingar, så de inte förbryter sig av den anledningen, investeringar i tid och inte bara i djup känsla, kärlek och respekt. En väl genomförd grundkurs ger en inre stabilitet, och är den grund varpå relationen vilar, så att säga, i det generella fallet jag så gott som aldrig följt.
Så jag vet hur man omfamnar sköra ting som visas mig, och jag vet hur jag själv kan hjälpa den som vill öppna sig mot värme och stöd, mot närhet och kramar, kel, tillit, förtrolighet, cocooning och att dela hjärtinnerligheter med varann. Det flyter i mitt blod och är så djupt inetsat i vem jag är och hur jag tänker och för mig, att jag aldrig riktigt tänker på vad det är jag gör och hur jag gör det; de där mjuka kunskaperna det är svårt att fomalisera, utan att se det från sidan -- men som jag gärna skulle dela med mig, i hopp om att bjuda in fler i mina egna mönster och göra världen rätt mycket mjukare att leva för ganska många.
Men jag är förbålt dålig på grundkursen. Hur man trasslar in sig i andra människor efter att ha knackat på på ytterdörren, och hinderbanan genom alla fältarbeten, sållningsprocesser och de tusen relationstrappsteg jag knappt beträtt. Det är mycket bättre när man är två, och vandrar nedför trappstegen. Tänker jag. Eller möjligen då man blir ledd under armen uppför dem. Men gå själv vete fåglarna om jag har någon aning om hur man gör. Vi får väl se.
Och, inte minst, relationer. Vilket är upprinnelsen till den här funderingen. En lätt språklig observation av den här texten som sådan, ger vid handen att orden antar en trögflytande, högt abstraherad form, långt upp i de språkliga krumbukternas land, som ytterligare stöd till hypotesen. Tänk, den som behärskade grundkursen.
Jag känner mig oerhört hemma i och utmärkt redo att möta alla svåra prövningar i en relation; snudd på ju svårare dess bättre. Det är när det börjar bli riktigt svårt, snårigt och komplicerat man närmat sig allt som verkligen betyder någonting, och med stigande vikt och betydelse växer min känsla av meningsfullhet, och därmed mitt intresse för att göra något riktigt bra av situationen, samt min förmåga, mina erfarenheter av, och hur helhjärtat jag gått in för att förstå, handla och verka i situationen. Jag kraftsamlar på djupet och växer sakta uppåt mot ytan, genom sjunkande koncentrationer emotionell tonvikt.
Det är betydligt lättare för mig att börja en relation på emotionellt avstånd noll komma epsilon, än med ett hej på stan. Att från gemensamma djup växa uppåt tillsammans, mot att lättsamt skratta åt alla små världsliga ting man råkar på, någonstans, helt a propos. En existensiell kris är en typisk första kontaktyta mot mig, långt mer sannolik än en via första flirt på ett café. Eller för den delen en ömsesidig djupdykning i varann, genom vad tjocka volymer tankestoff var och en byggt upp omkring sig nätligen, för att, någon lång tid senare, finna varandra skamset förtjusta i levande charader, eller något annat världsligt som andra människor skulle upptäcka långt tidigare.
I enorma rikedomar tankegemenskap och känslomässig närhet finner jag djupet som intresserar och berikar mig, och det finns inget bete jag nappar så bra på som en blottad spricka eller skreva genom vilka man skönjar tankar eller känslor av djupare betydelse för den spruckna eller gläntande. Där jag skönjar en längtan som ser ut att trassla in sig i min egen längtan, fastnar jag direkt, och så mycket mer, om det finns möjlighet att kritsa litet för att vidga titthålet in i vem det nu månde varas värld.
Jag älskar att ta ett riktigt djupt andetag i en annan människa och uppfyllas av allt jag ser och känner ur hennes värld, direkt börja känna hur hon kopplat den och vart hon riktar sina egna blickar, vilka ting som har stor och liten betydelse och forma en egen liten version av henne inom mig själv, som växer, ju mer solen gassar, och ju närmare varann vi eventuellt kommer.
Men mycket av det här är överkursen vanliga människor når först långt, långt senare i en relation, sedan de sten för sten och millimeter för millimeter byggt vägar in i varann genom stötande och nötande, bearbetande från ytan och nedåt, sakta luckrandes jorden för att till slut kanske börja nå varann även på djupet, där allt skört bor, och där elefanter icke göre sig besvär, för att det är dyrt att vända sig oförsiktigt i porslinsbutiken.
De där förbjudna zonerna jag känner som mitt hemland och där jag rör mig med diplomatvisum, strängt införstådd med att jag finns enkom av anledningen att jag beter mig oklanderligt, gör nytta men aldrig skada på möblemanget, och att vad som helst annat ger utvisning på livstid och är för dyrbart för att jag ens ska komma på tanken att äventyra det.
Sådant där vanliga människor behöver slita en livstid för att uppnå och där veta med sig av sitt slits vedermödor vilket värde tillträdet i sig betingar, så de inte förbryter sig av den anledningen, investeringar i tid och inte bara i djup känsla, kärlek och respekt. En väl genomförd grundkurs ger en inre stabilitet, och är den grund varpå relationen vilar, så att säga, i det generella fallet jag så gott som aldrig följt.
Så jag vet hur man omfamnar sköra ting som visas mig, och jag vet hur jag själv kan hjälpa den som vill öppna sig mot värme och stöd, mot närhet och kramar, kel, tillit, förtrolighet, cocooning och att dela hjärtinnerligheter med varann. Det flyter i mitt blod och är så djupt inetsat i vem jag är och hur jag tänker och för mig, att jag aldrig riktigt tänker på vad det är jag gör och hur jag gör det; de där mjuka kunskaperna det är svårt att fomalisera, utan att se det från sidan -- men som jag gärna skulle dela med mig, i hopp om att bjuda in fler i mina egna mönster och göra världen rätt mycket mjukare att leva för ganska många.
Men jag är förbålt dålig på grundkursen. Hur man trasslar in sig i andra människor efter att ha knackat på på ytterdörren, och hinderbanan genom alla fältarbeten, sållningsprocesser och de tusen relationstrappsteg jag knappt beträtt. Det är mycket bättre när man är två, och vandrar nedför trappstegen. Tänker jag. Eller möjligen då man blir ledd under armen uppför dem. Men gå själv vete fåglarna om jag har någon aning om hur man gör. Vi får väl se.
postad 15:53 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar