09:59 Välkommen hem!

Det var jätteskönt att ta sjumilaklivet över månadens post innanför dörren när jag kom hem, in i köket, dumpa min ännu odöpta (men inspiration från nära & kära antyder ett visst hål att fylla här) ryggsäck med Allt Viktigt i på köksbordet, och känna sig Hemma igen, njuta extra av känslan av att ha städat precis innan jag for, hälsa på och stormtrivas med mitt älskade varmt färgade och fräscha badrum, kasta av mig de 22 timmar reseäckligaste kläderna från kroppen, och sedan luffa runt i lägenheten i underkläder, blott och bart, under tiden jag packade upp de få men kritiska effekter jag packat med mig i väskan som inte lämnat mitt hököga på 10 225 km resa per bil, flyg, buss och apostlahästar.

Sen grovsållade jag berget i skräp jag inte ens ämnar kika på (pappersspam à la tidningarna med lokalreklam man tydligen inte kan undanbeda sig), och brev adresserade till mig, och vips var det knappt tio artiklar kvar, varav bara ett såg litet tråkig ut, skickat av min (med mina mått oerhört ambitiöst) anlitade amerikanske advokat, vilket strängt taget bara såg så där trist ut för att han antytt att ärendet tog sig upp litet över prisestimatet han gav mig. Jag öppnade det och konstaterade att han ändrat sig eller jag missförstått honom; det var något småbelopp som betalats tillbaka på min förskottsbetalning.

Reflekterade ett slag över det han berättat (och jag för övrigt redan dessförinnan gissat mig till) om sin synlighet på nätet och hur mycket klienter desamma landade honom; undrade för ett slag igen om Johanna inte skulle kunna göra mer eller mindre detsamma och skjuta upp i samma slags fantasiomsättning. Sannolikt delvis; det är ont om lagmänniskor idag som begriper sig på nätet, men samtidigt inte -- svenska är alls inte en lika stor potentiell kundbas som den engelska (språkligt synlighetsmässigt), och likaså är lokal expertis på Sverige inte heller fullt så eftertraktad som dito Silicon Valley. Fast det skadar knappast att prova.

Litet räkningar från Tekniska Verken och Stångåstaden hamnade på högen för färdigögnade autogiroärenden (tänk, den dag man kan få rutinbekräftelser av det slaget per miljövänlig och icke-skrymmande epost i stället!), ett kluckande skratt på något tiotal inklirrande dollar från Barnes and Noble för kunder jag visst gett dem nyligen, ett hej, du blir trettio strax! från Corren, som fiskade annonspengar för att basunera till omvärlden via dem hur jag ämnar fira eller inte detta, och sen ett par märkliga brev om en fordonsskatt, det ena med en återbetalning från PlusGirot, det andra från Östgöta Brandstodsbolag med en äskan om ett (mindre) belopp, troligen för densamma. Jag har ingen bil -- eller är det här någon slags läckage om en ambitiös, välvillig men helt uppåt väggarna missriktad och överilad present? Jag konsulterar bilregistret om den, och får reda på att det är en röd Zetor 12011 -- höh? Aldrig hört talas om märket -- i sig inte förvånande, men som strax får sin förklaring.

Jag kikar litet närmare på papprena. Brevet från Östgöta Brandstods är faktiskt inte ens adresserat till mig, utan till en namne i stan, Jag är nämligen allra minst dussinmänniska -- LinkedIn, som jag nog kommer jobba litet mer med, framöver, känner till hela tolv Johan Sundström, av vilka jag själv mest snubblat på ett par av de mest skriande hej-här-är-jag på nätet förr, och det här är alltså en till, som har en röd traktor. Jaha. Jag får nog skicka litet brev till karln, som säkert blir glad, och be honom läxa upp försäkringsbolaget, som inte ens adresserat sin utbetalning till rätt person. Men inte har jag för avsikt att beråna karln sina surt förvärvade hundringar,

Och nu har visst mitt bagage dykt upp också, att levereras hit i kväll någon gång. Hoppas det dyker upp innan utfärden till Per i Mantorp med de andra rävarna från Roxen; det vore trist att bomma den och komplicera resan mer än nödvändigt.

Strax ska jag ut och jaga frukost i regnet, men en fråga till mina kära läsare -- är det någon som vill äta blåbärspaj och socialisera litet den sjätte? Jag har inte klurat så mycket på vad jag månde hitta på till den där dagen då man blir gubbe på riktigt, eller hur det nu fungerar, men som det visst ska vara något alldeles särskilt, i alla fall om man är tjej, tänkte jag att jag i alla fall är skyldig det en riktigt juste paj i år, för alla smärre födelsedagar jag stått över. Våndas helst inte alls över presenter; jag blir ju gladare för att jag gillar er i vilket fall. Den som ändå vill hitta på något och undrar vad fåglarna jag inte har men borde, kan nog fantisera litet på temat grönska; mina blommor har (eller borde ha) avlidit och vräkts. Saker som inte sticks, helst hanterar mitt disträa sinnelag (fixar både perioder av över- och undervattning) och trivs i sydfönster, på sydbalkong eller i badrum utan sol torde ha bäst chans att klara biotopen. Solskenslampa vore i och för sig också kul. Men noll presenter och en massa bryderier över att få baka fler blåbärspajer än jag trott är faktiskt roligare. :-)