04:58 Sexualitet och mobbing

Det är inte så svårt att vara fem-tio år före sin tid, kanske femton, sociomentalt sett. I länder som USA eller Japan, kanske till och med femtio. Fast hur det blir med det kan man förstås inte veta förrän den där tiden gått, efter att något slags facit uppdagats. Jag är inte riktigt den personlighetstyp som känner ett behov av att hävda mig såsom varandes först med saker och ting, utan finner det snarare litet trist att behöva vänta in massan att hinna ifatt, eller i alla fall in på samma spår. Det senaste decenniets utveckling till att öppen dagbok blivit helt dagligdags är jag till exempel omåttligt förtjust i -- äntligen kan man med andras goda vilja se så långt in bland deras tankar, känslor och göromål de vill släppa en -- och, oavsett vad de skriver, pejla av någon slags aspekt på vem de är, vad som betyder någonting för dem eller präglar deras karaktär. Bara för att ta ett exempel.

Jag fundrar ibland över vad sexualitet kommer vara om en tio-tjugo år, sisådär. Det känns som att den sakta men säkert, i åtminstone Sverige, rör sig åt mitt håll, med jämlikhetstankar och likaberättigande, äktenskapsbalkar och stigman på tillbakamarsch, eller i alla fall nya upptåg och äventyr. Det ska bli intressant att se vart sådant rör sig också, och hur snart. På sätt och vis känns det synd att jag har så bristfällig insikt i hur skåpet -- och jag menar väl framför allt garderoben -- stod på 60- och 70-talet, men det får jag nog också perspektiv på, tids nog, för det är alltid litet lättare att ta ut vindriktningen när man sett hur vindarna blåst förr, så man får ett hum om huruvida det är vanligt med starka motreaktioner, även när man inte riktigt ser någonting att sätta sig våldsamt på tvären mot. Det skulle väl kanske vara feminismen, då, eller närmare bestämt de lagstadgade genusperspektiven våra universitet just förbränner en hel del tid och skattepengar på. Mycket faschionabelt, förhoppningsvis nobelt tänkt, kanske inte så väl genomfört. Men jag glider av ämnet igen.

Jag föreställer mig i alla fall ett samhälle med mer glidande gräns mellan sexualitet, närhet, kärlek, vänskap, partnerskap (och de ämnena i sig är stora nog för en gemensam egen fundering någon gång), och definitivt med mindre absolutism kring sexuell läggning. Det verkar fortfarande vara ett jäkla rabalder kring vilket eller vilka kön som intresserar en, i alla fall om det är ens eget; åtminstone betydligt större än, säg, vad man har för politisk, religiös, filosofisk eller emotionell läggning, vilka sorters handlingar som får en att känna sig älskad och gör en lycklig. Sådant är så långt från tapeten att de flesta inte ens hört talas om det, men homosexualitet och bisexualitet är så intressant att det viskas, ryktas, tassas försiktigt kring och folk sluter tätt om i blotta förskräckelsen att dömas eller utstirras, avvisas, distanseras, från människor de redan hittat umgängesformer och avstånd till som de trivs med. Alltså, de kommer inte äta upp dig. De har nästan garanterat bättre fingertoppskänsla än du. Rymligare referensramar, bredare perspektiv. Och troligen en hel del förståelse du också skulle må bra av.

Det känns som att det är ont om rationella argument för att det ska vara så här, och mer av ett kaotiskt hoppsan som kom till i skuggan av en massa hysch-pysch för att det fuskats och smugits med ämnet, som om det vore en het potatis man skulle bränna sig på om man höll i den i stället för att snabbt passa den till någon annan, och allt bestående av inlärningen från det där var att ämnet är laddat och att det är farligt att trampa fel. Men ska jag vara litet elak, vilket jag inte ogärna är, när det handlar om något slags korkat kommittéstyre snarare än individer att syndabockisera, fundrar jag på om inte det här med läggning blir än mer laddat för att det handlar om konkurrens, och om något främmande man inte själv förstår. Och starkt kopplat till tryggheten i sin könsidentitet.

Inte jätteplausibelt, jag vet, men jag tycker det är en litet underhållande vinkling på det, i alla fall. Känner heterosexuella kvinnor sig litet trängda i konkurrensen om homosexuella, och (-- mindre förnuftsutmanande --) bisexuella män, och män litet trängda om dito kvinnor -- som de nu kan ha oanade rivaler om i motsatta led? Och -- orättvist nog -- som också har fysiska attribut att erbjuda dessa, som de själva inte har eller någonsin kan få? Jag vet inte riktigt, men jag tycker som sagt att det är en väldigt roande tanke. Och ju mer jag tänker på den, desto mer känner jag att visst kan det väl vara så?

Den som sett några avsnitt, eller säsonger, Coupling, har förhoppningsvis inte gått miste om vad lesbiska eller bisexuella kan ge varann -- four breasts! Vi karlar har liksom ingenting att sätta emot det. Tycker jag, i alla fall, som anser att det ungefär sämsta med att vara karl (utöver, kanske, att bli ihopbuntad med alla andra karlar, i genussyndabockssammanhang), är att man har så ont om juste:a mjuka former, kurvor och fjädrande hudpartier. Jag gnölar massor om det här, jag vet. :-) Men det råkar enligt min skruvade handröntgensyn vara en av kvinnlighetens överlägsenheter som karlar i alla fall inte utan rätt mycket stödhormoner fixar att uppnå. Jag är förstås hårt färgad av mina egna preferenser här, men för en kvinna som hade samma smak på det som jag, skulle jag stå mig rätt slätt som partner, ställd mot en kurvig rival med mjukhet på de rätta ställena, åtminstone i det avseendet. Och massor av människor känner någon form av mindervärdeskomplex, när deras kärleksintresse väljer bort dem för någon annan.

Det går förstås lika bra att vända på exemplen, så en modemedveten karl med utsökt smak och hållning, kroppsvårdsmedvetenhet och vad andra goda företräden som hör stereotypen till, glider någon stackars kvinna ur händerna, för att hon inte var hård på rätta ställena, hade rätt tillyxade anletsdrag och skäggstubbighet under det, och vad det nu månde vara för suktbara attribut som gjorde henne utom tävlan i just det här fallet. Visst blir det rätt mycket mer fascinerande intrig, när hela världen är potentiella konkurrenter? Jätteläskigt! Brännmärk allihop! Stigmatisera mera! Vi kan ju inte släppa loss hela cirkusen, blaha blaha, och vad andra fega slag under bältet och dräpande, nedlåtande, avvisande dumheter som rädda människor slår ifrån sig mot sina dehumaniserade fiender med.

Jag tycker på sätt och vis att sexuell-läggning-stigmatisering, under vilka ord det än månde benämnas, orättvist får egna rubriker som för folk bakom ljuset. Om jag har det minsta rätt -- vilket jag börjar känna allt tydligare att jag har -- handlar det mer om mobbing. Det ser ut som samma mekanismer och effekter, samma slags offer, och samma slags lidande, fast i en troligen ännu mer koncentrerad attack på riktigt hjärtenära identitetsanknutna strängar än det generella mobbingfallet. Rasdiskriminering är fult och fel. Religiös diskriminering är fult och fel. Könsdiskriminering är fult och fel. Sexuell diskriminering börjar i alla fall delvis så smått bli fult och fel, även om det är mycket politiskt korrekt att idag anse pedofili eller incest är fult och fel i absoluta termer, för att det i praktiserad form har lett till katastrof, dåligheter och lidande (generöst sett -- andra tider har haft liknande tongångar vi idag har mot pedofiler mot homosexuella, judar, negrer, förståndshandikappade och andra numera fridlysta människokonstellationer). Känslig mark jag tar upp, mest som exempel på hur det finns enorma undantag det är helt okej att trampa på, enligt rådande mobbingkonvention.

Det behöver förhoppningsvis inte nämnas, men ger det här upphov till känslostormande debatter här, var civila mot varann och lyssna som om du verkligen försökte förstå hur någon annan kan känna och tycka som de gör utan att vara korkade med flit, för det finns alla möjliga skiftande sätt att titta ut på världen, och du har andra förutsättningar.