16:47 Brevromans i knoppning

Jag älskar sommarsverige. Jag har just lovat mig själv äta lunch på stan hela veckan. Inte för att objektifiera, men det är saligt att fönstershoppa njutningskanvaser, säg åldrar 20-40, som rör sig överallt, med nakna axlar, blottade halsar, bar hud mina händer knollrar sig av blotta tanken att få drunkna i och skölja över, smeka, pyssla om, knåda, hylla, lyxdränka, fröjdas åt. Svårt vackert, svårt längtansfullt, precis rätt smak av bitterljuv längtan. Längtan till fredag. På fredag lösgörs mina tyglar. Fri lejd, kring den jag vill dela allt och mer därtill med just nu.

Och serverat som på ett fat ur mina rosigaste drömmar, som det anstår mig. Romantik på rena steroider, något jag går in i med barnsligt naken tillgivenhet och utan anspråk på att inta det minsta av en traditionell mansroll. Jag hoppas jag kommer skriva någonting om det efteråt. En halsbrytarromans vilt galnare djup och ett simhopp ned i denna trygga okända Marianergrav, där ingen botten och inga begränsningar skymtar åt något håll alls. Jag är så förvillande rikt bortskämd i förälskelsedimmor att jag är alldeles bortkollrad. Hade jag kommit på förrr att ge min GMail förmågan att mäta den tid jag spenderar på att skriva brev per avsändare, förmodar jag att hon skulle mäta uppemot 24h om inte mer den vecka vi sprungit mot varann hittills.

Det är artonhundratalsbrevromanser utan möten, det är avklädda känslor och rädslor lämnade bakom oss, och nästa anhalt är fredag och slow motion-sprintar mot varann över sommarängar. Jag behöver inga romantiska draman; min verklighet överträffar all dikt. Förmågan att öppna dörrar och hjärtan och dela osjälviskt och bosätta sig längst in i varann är min rot och bas för själva livet, och hur det nu kommer sig, har jag ingen bättre förebild än mina egna drömmar. Det är bara att förverkliga på, när man finner den som också längtar, inte heller räds, och är och odlar allt det man alltid sträckt sig efter. De finns kanske överallt, men det syns så sällan i vårt samhälle, för vi ympar så mycket blygsel, en inbyggd rädsla som ger en omeddelsamhet om våra inre drömmar, vår längtan i våra hjärtan, hur man älskar oss bäst och gör oss lyckliga.

Jag hade tre ärenden på stan igår, och klarade av fyra och ett halvt, med ett i rest: posta ett brev, klippa mig och ta en massage var planen, den senare fick jag tid till idag, och därutöver högg jag en bättre lunch på Thai Coconut och köpte en välbehövd cykel. Massagen jag hörde mig för om på Hälsohuset (ovanför Bosses glassbar) fick jag skjuta på till lunch idag, men minnet av känslan "mjukt solljus kring mig" från senaste besöket fick det att kännas värt att vänta på.

Det var inte fullt så bra den här gången -- kanske är jag kräsnare, men mestadels tror jag att det var andra omständigheter; annan person, annat rum, annan behandling och just i allmänhet annorlunda. En timme rygg, unnade jag mig, för en Marie som visst varit där i ett år, sisådär, och det var en ganska modig bit kvar till det Watercourse Way jag var på i Palo Alto. Bakgrundsbrusigare, mindre lyx, men på den goda sidan också mindre pappersexercis, och inget formulärbatteri Jag intygar mitt samförstånd till att jag ska bete mig, inte sexualisera massösen, et cetera -- ett välkommen i dörren och strax därefter efter bara några ord bytta att vilsamt ta plats på massagebänk, föreslås lägga armarna i vila, och litet småfrågor om omständigheterna.

Jag inser att en hel del av det som kunnat bli bättre var upplåst i mig själv, och hur jag förhåller mig till människor jag inte hunnit bestämma mig för att vara frispråkig med. På frågan om varför jag var där, svarade jag väl något luddigt om att det skulle vara skönt att mjuka upp ryggen litet, inte att jag ville bli så mjuk och följsam i kroppen inför fredag som det anstår min med största sannolikhet blivande flickvän jag möter för första gången då. Vi ska kela, och jag vill inte ha några fysiska artificiella begränsningar i rörelsemönstret eller min omslingrighet. Men sådant säger jag ju bara till människor som är pre-screenade till att inte gå i taket och springa sin kos, om jag skulle prata med den öppenheten jämt. Vore rätt skönt, förstås, men än går jag omvägar för att jag är litet skygg för att chockera andra, hur som helst. Jag kanske blir litet mer tillitsoffensiv med tiden, när jag lever ett stadigare, tryggare emotionellt liv hemma, med ett hjärta intill mitt. Det ger sig. :-)

Den perfekta gåvan, från partner till partner, i alla fall vad beträffar taktilofånar som oss, torde vara en massagekurs. Tänk dig själv: en betald återkommande fördjupning i det ljuva hantverk som är din största hobby och kraftkälla, att berika ert vardagsliv med varann, och få öva på fritt hemma mellan sessionerna, som dessutom sannolikt ger givaren en sakta men säkert höjd lyxnivå, i takt med all inspiration, fantasi och berikning av mottagarens vidgade vyer, nya uppslag och färdigheter, insikter i mekanismer, tryggheter i att använda kraft, med teoretisk vetskap om och förståelse för hur allting sitter ihop och vad effekterna är av att göra fel, och så vidare. Och sen lyxen på fullt spjäll, tillsammans, i ett allmänt rikare kärleksliv sinsemellan.

Det och en hel del annat hann jag fundera på, innan min timme rann ut och jag lämnade byggnaden, halvtusingen fattigare men i alla fall rätt nöjd med resultatet.