16:31 Blind date

Från den blått bambumönstrade japanska tekoppen stiger väldoftande ångor ur det gröna teet, gör små krusiduller och upplöses i luften. Utanför fönstret faller ännu en liten skur, som vädret växlat hela förmiddagen redan, av och an, mellan regnstänk och glimtar av sol. I mitt hjärta bara sol. Kikkobars synbart vita rispappsväggar i svart träinramning fyller mig än en gång med en sakta längtan att ha mitt eget hem i samma lugna, rena stil. En miljö att luta sig tillbaka och trivas i, som här.

Somliga ägnar sina first dates åt att förundrat drunkna i sin dates blick. Igår provade jag på en något mindre klassisk variant, ur en fantasi jag länge närt vid min barm; kanske sedan jag blev på det klara med vilka sinnen som ligger mig närmast hjärtat. Syn ligger som tidigast på tredje plats, i mitt fall.

Jag sitter på en bänk under ett päronträd, ett knappt kvarter hemifrån, och läser Popper -- men tankarna har erkänningsvis litet svårt att nå fram i sin fulla klarhet. Jag är faktiskt ganska distraherad; en del sidor får jag läsa om från början, för att tanken tagit en utflykt. Men jag är rätt tacksam att ha boken att fästa min uppmärksamhet i medan minuterna tickar fram. Det piper till i min ficka. ”Hihi nu ser jag dig ;) [17:35]”. Jag lägger Popper på bänken framför mig, stänger av telefonen, stoppar ned den i fickan, sluter ögonen, och slappnar av. Sekunderna tickar tyst förbi.

Jag hör lätta steg närma sig bakom mig. En scarf binds för mina ögon, och knyts fast bakom huvudet. Hennes röst fyller mig. Så mjuk, liksom rund. Vad är det för dialekt? (Småländska, delges jag senare.) Jag tror jag sträcker mig bakåt i en liten kram medan hon knyter. Hon ber mig vänta ett ögonblick, och försvinner kort, för att själv gå runt den låga muren bakom mig, och strax känner jag henne återuppstå, tätt intill mig, på bänken jag sitter på. En omfamning. Barnen tittar storögt på oss, delger hon. Äntligen är hon här.

Vi har brevväxlat i snart två veckor. Jag snavade på och föll för henne på min födelsedag. Det var som att läsa min önskelista högt för mig. ”Jag börjar bli trött på att dela säng med en, i och för sig väldigt söt men lite väl hårig och hårfällande tjej som dessutom gärna sätter klorna i halsen på mig när hon spinner som mest. Ersättaren har hög mys-faktor att leva upp till och jag förväntar mig dessutom att han ska lämna min hals utan rivmärken.” Låt oss säga att jag nappade. Låt oss anta att det inte var en slump som såg min önskelista plötsligt vara en öppen kram mot henne, och ingen annan. Låt oss förmoda att hon fann mig lika lagd för hennes fötter som jag henne för mina.

Tillkomme redan nämnd roman kärleksbrevväxling, allt tätare inpå hjärtat, allt längre in i de inre gemaken, allt naknare, alltmer avslöjande. Ett sökande efter gränser att slå i, rädslor som kantar mötet, hur långt tilliten sträcker sig. Men jag sjunker bara djupare in utan att möta något motstånd, känner hur jag själv öppnar mig allt mer och hon lika lycklig som förvånad gång efter annan får flytta mig från ett fack till ett annat, medan jag känner nya kronblad omsättas i en allt stridare ström. Hon när samma slags tillit som jag gör själv, läser och försöker omfamna och förstå, inte finna en försvarsstance för att säkra ryggen och kontra varje förändring; hon är trygg i botten, känner, tror och agerar på att jag vill henne allt väl, och min egen försiktighet att inte bryta hennes försvarslinjer flyger sin kos medan jag känner mig själv sträcka ut vingarna i hela sin bredd, för första gången fullt utvecklade utan ett fängelse runt omkring som stänger in dem.

Och en bit in i sagan, känner jag på mig att min gamle bundsförvant Jeeves, det kloka jaget som jag aldrig kunnat lyfta fram på eget kommando förr, är en sådan där hemlig vän barn uppfinner åt sig själva när de känner sig ensamna, i min egen tappning. Men nu är det jag som hör och ser och lägger samman ett och ett och förstår och drar slutsatser och väljer de rätta orden och dragen och andas klokskap, och hon tar fram det ur mig utan att jag någonsin får känslan att agera över mitt eget förnuft när jag i backspegeln ser hur bra allting blir och varför, för det är alla avfarter jag sett och tagit in på med flit och medveten om varför, nu. Må vara att jag inte haft samma förhållningssätt till min Jeeves som till en fantasivän, och bara gett ett namn åt blockerade delar av mig själv jag önskat mig ha åtkomst till när som helst, men med henne är jag inte blockerad alls.

Och det är så fascinerande att möta någon annan som antingen inte heller har några egna förväntningar, eller också vars alla förväntningar är vissheter, någon annan som inte heller har några svar på ”var det här vad du förväntade dig?”, som också kan längta efter att få se hur pusselbitarna ser ut och känns i handen, utan en förhoppning om att motiv och kontur ska passa i ett på förhand skisserat hål. Någon som kopplar av i att veta nog om det basala, och tålmodigt väntar på att resten ska manifestera sig.

Vem hellre att lära känna från roten och utåt, för att inte se det allra yttersta ytskiktet, förrän alla lagren inunder gett sig till känna? Och en gång för alla bekräfta för mig själv att jag faller som en fura för någon utan att ta draghjälp från ett fullkomligt magnetiskt yttre. Ögon sista sinnet som vidrör henne, sålunda.

Hon leder mig genom den lilla öppningen i muren, och jag förvånas över hur snart jag har gräs under fötterna; vi är redan förbi, och jag, som vet att hålet är trångt, har inte spänt ett sinne för att navigera det; hon är all min kognitiva förmåga och beslutsfattare åt mig, och snart är vi i min lägenhet, i en ljuvlig omfamning innanför dörren. Och hon är något kortare än jag, men jag registrerar det bara undermedvetet, för det är så många intryck ändå på en gång, och först när vi kramas för avfärd morgonen därpå och jag igen kramar om henne där, då utan förbundna ögon, fastnar intrycket kognitivt.

Trapporna upp var lättare än vägen till mitt rum, där jag väjer för en uppställd dörr men nästan går in i dörrkarmen, och när vi väl ligger i min dubbelsäng är det väldigt, väldigt svårt att hålla ordning på orienteringen och var den tar slut; alla sinnen går åt till att omfamna henne och lära känna allt mina händer ser, en värld utan färger men med en djupsyn, en värld av oräddhet och utan blygsel, ett frosseri i närhet utan gränser. Hennes tröja är ärmlös to a fault, med den där sortens vidareurgröpning mot ryggraden snarare än en T-shirts utstickande tak, och min uppmärksamhet fastnar länge vid hennes axlar och nacke, innan jag sträcker upp mina händer över huvudet och hon befriar mig från min egen tröja. Hennes följer snart, och jag har en hel rygg i famnen. Och så fortsätter det. BH, byxor. Ett tidlöst drunknande i kel.

Och samtalet flödar hela tiden; det finns inga stopp eller pauser, och ingenting hämmar eller bromsar mig; det går inte åt någon energi alls för att hålla mina händer i styr inom hennes ramar, för hon har inga, och jag har inga, och igen är det som att flyga utan att behöva koncentrera sig på annat än att njuta av vindsuset och lyssna till rösten jag präglas på; den saknar helt bokstaven r, och hon berättar om skolan i Småland och hur man lär en landsända utan r att stava, och hur det ibland fortfarande litet kreativt omformar ord, när hon skriver, och ett par gånger under kvällen hör jag något litet förbryllande och måste tänka eller fråga, för att få det saknade r:et på plats och hitta rätt förståelse. Det är som att lägga en röst ovanpå breven, ge en persona i ett till skikt, och ett till i hur hon känns, och ännu ett i hur hon svarar på beröringen, och de kläs långsamt på henne, ett i sänder, i stället för att alla vara på plats i ett trollslag, som när man möter någon i vanliga fall.

Och det blir så fullkomligt naturligt att fortsätta så där att vi båda inte reflekterar över att sakna ögonkontakt, och när hon delger att det skymmer, påminns jag om att jag inte ser, och när så det småningom uppstår ett litet längre andrum i samtalen och jag ligger på hennes mage, kommer jag ihåg att det finns en del till av henne att upptäcka för att det finns sinnen kvar, och vi befriar mig från ögonbindeln.

Och jag tillåter mig drunkna igen.