22:14 Nakenhet sinsemellan
Jag hade en intressant konversation med Fredrik härom sistens, a propos en insikt jag kopplat, som förvånade mig storligen. Han är, tror jag nu, den som vet och förstår mest av mig, hur, vad och kanske i någon mån varför jag tycker, tänker och känner allt jag gör, om allt. För ett år sedan eller så hade jag inte tvekat ett ögonblick om att det var mitt ex. Och då menar jag det inte som något momentanmått, utan i stort, överlag, över tiden. Då, nu, och när jag var som mest inkopplad på hennes hjärnstam och hon på min. Hon kom tydligen aldrig riktigt in i ring noll hos mig, men jag inser det inte förrän nu, när jag känner att Maria börjat göra det.
Jag lärde känna Fredrik i ettan på gymnasiet; vi gick båda på Gripenskolan i Nyköping, han som simgymnasist på naturvetenskapligt program, jag blott det senare. Vi slumpades lyckligt in i samma klass (och varsitt diagonalt motsatt hörn av en räcka elevskåp, kanske 2x10 eller så). Han inflyttad från Oskarshamn till ett studentsamboskap med en annan simgymnasist, jag kvar hos min far i grannbyn Oxelösund, busspendlandes. Vi hade en del gemensamt nördgods, och att jag själv (och han, egentligen) var rätt försagd av mig på den tiden överkompenserade han vigt med ett karismatiskt pladder kryddat med allsköns kärvänligt bitska tillmälen med mera. Vi föll båda i den mer intellektuella decilen av klassen och blev raskt goda vänner, tjafsandes eller tjattrandes om småsaker, ibland retsamt, inte sällan om böcker, datorer eller lärostoff, men troligen aldrig om relationer, emotioner och annat fluff vi tjattrar om nuförtiden.
Fredrik var och är en biffig sak med en litet försynt, skyddad privat sfär inuti med ganska låg insyn och genomsläpplighet. Visuellt fantasimaterial utan någon utantill visad känsla av att inse det. Han bytte skola igen efter första året, men per brev och mognande digital infrastruktur har vi bibehållit kontakten ända sedan dess, tolv år senare, och förblivit nära vänner.
Det borde kanske inte förvåna att man efter tolv år, förvisso i exil, har större insyn i varann än en partner har efter ett drygt kvartals distansrelation och därpå följande vänskap, igen i exil, summa knappt två år. Men mina relationer följer inte alldeles jättevanliga mönster; jag delar allt, på ett djupt plan, och utvinner stor lycka redan ur själva nakenheten. Jag är lagd åt att själv lyssna och älska ganska förutsättningslöst, men lika obenägen att förutsättningslöst själv blotta mig som gemene man, ungefär. Okej, troligen något öppnare, men långt ifrån hur jag är som lyssnare. Åt andra hållet är det åhöraren som sätter gränser för mig. Det är också därför jag inte sätter några gränser när andra jag vill vara nära pratar med mig. Jag vill komma nära på det sättet. Och det är de som kommer mig lika nära som jag betraktar som mina närmaste och dyrbaraste vänner.
Vad som förvånade mig var att se att exet inte fått riktigt lika oinskränkt synfält i mig, för att hon signalerat mer eller mindre stark ovilja eller ogillande, om musik, humor, kanske litet av varje, och jag helt enkelt dragit fötterna åt mig, konstaterat att det vare sig var gemensamt gods eller något jag kunde freda från hur hon kände kring min relation till det. Jag reflekterade aldrig nämnvärt över det; flertalet människor har den sidan, och det slog mig aldrig att det var någonting som gick förlorat för mig i det. Det var det dock. Och det är samma slags mentalitet som bor i fjortisflockbeteendena kring vad som är okej och inte -- accepterat, förbjudet -- bara i mycket mindre, och långt mer avtrubbad skala. Eller också var det inte så mycket i tysta domar som i att det genom större delen av förhållandet låg en anspänning av ena parten håller den andra litet på halster, en styrkeimpedansmismatch och en assymetri med ett underläge och ett överläge, ett jag mot dig, utöver viet. Kanske uppstår de alltid, förr eller senare, inom en nära nog relation? Jag har inte sett något med Maria än. Aldrig haft det med Fredrik, vad jag vet, men i det fallet aldrig heller haft någon fullt så nära relation.
Men den närhet jag vill uppnå är när jag blir älskad hull och hår för saker som är jag för att det är delar av mig, på samma sätt som jag själv älskar andra. Det är värt tokigt mycket. Är det så sällsynt som jag tror? Är män i gemen lika dåliga på att älska utan ett mått skepsis som skiner genom?
Jag lärde känna Fredrik i ettan på gymnasiet; vi gick båda på Gripenskolan i Nyköping, han som simgymnasist på naturvetenskapligt program, jag blott det senare. Vi slumpades lyckligt in i samma klass (och varsitt diagonalt motsatt hörn av en räcka elevskåp, kanske 2x10 eller så). Han inflyttad från Oskarshamn till ett studentsamboskap med en annan simgymnasist, jag kvar hos min far i grannbyn Oxelösund, busspendlandes. Vi hade en del gemensamt nördgods, och att jag själv (och han, egentligen) var rätt försagd av mig på den tiden överkompenserade han vigt med ett karismatiskt pladder kryddat med allsköns kärvänligt bitska tillmälen med mera. Vi föll båda i den mer intellektuella decilen av klassen och blev raskt goda vänner, tjafsandes eller tjattrandes om småsaker, ibland retsamt, inte sällan om böcker, datorer eller lärostoff, men troligen aldrig om relationer, emotioner och annat fluff vi tjattrar om nuförtiden.
Fredrik var och är en biffig sak med en litet försynt, skyddad privat sfär inuti med ganska låg insyn och genomsläpplighet. Visuellt fantasimaterial utan någon utantill visad känsla av att inse det. Han bytte skola igen efter första året, men per brev och mognande digital infrastruktur har vi bibehållit kontakten ända sedan dess, tolv år senare, och förblivit nära vänner.
Det borde kanske inte förvåna att man efter tolv år, förvisso i exil, har större insyn i varann än en partner har efter ett drygt kvartals distansrelation och därpå följande vänskap, igen i exil, summa knappt två år. Men mina relationer följer inte alldeles jättevanliga mönster; jag delar allt, på ett djupt plan, och utvinner stor lycka redan ur själva nakenheten. Jag är lagd åt att själv lyssna och älska ganska förutsättningslöst, men lika obenägen att förutsättningslöst själv blotta mig som gemene man, ungefär. Okej, troligen något öppnare, men långt ifrån hur jag är som lyssnare. Åt andra hållet är det åhöraren som sätter gränser för mig. Det är också därför jag inte sätter några gränser när andra jag vill vara nära pratar med mig. Jag vill komma nära på det sättet. Och det är de som kommer mig lika nära som jag betraktar som mina närmaste och dyrbaraste vänner.
Vad som förvånade mig var att se att exet inte fått riktigt lika oinskränkt synfält i mig, för att hon signalerat mer eller mindre stark ovilja eller ogillande, om musik, humor, kanske litet av varje, och jag helt enkelt dragit fötterna åt mig, konstaterat att det vare sig var gemensamt gods eller något jag kunde freda från hur hon kände kring min relation till det. Jag reflekterade aldrig nämnvärt över det; flertalet människor har den sidan, och det slog mig aldrig att det var någonting som gick förlorat för mig i det. Det var det dock. Och det är samma slags mentalitet som bor i fjortisflockbeteendena kring vad som är okej och inte -- accepterat, förbjudet -- bara i mycket mindre, och långt mer avtrubbad skala. Eller också var det inte så mycket i tysta domar som i att det genom större delen av förhållandet låg en anspänning av ena parten håller den andra litet på halster, en styrkeimpedansmismatch och en assymetri med ett underläge och ett överläge, ett jag mot dig, utöver viet. Kanske uppstår de alltid, förr eller senare, inom en nära nog relation? Jag har inte sett något med Maria än. Aldrig haft det med Fredrik, vad jag vet, men i det fallet aldrig heller haft någon fullt så nära relation.
Men den närhet jag vill uppnå är när jag blir älskad hull och hår för saker som är jag för att det är delar av mig, på samma sätt som jag själv älskar andra. Det är värt tokigt mycket. Är det så sällsynt som jag tror? Är män i gemen lika dåliga på att älska utan ett mått skepsis som skiner genom?
postad 22:14 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar