17:16 Tankspridd i Göteborg

Jag är väldigt bra på att göra saker på ren impuls. Detta i kombination med att jag hyser en väldigt stor respekt för andras tid och annorlunda konfiguration; jag företar mig sålunda mer impulsiva saker med mindre framförhållning med andra impulsiva likasinta, och mindre frekvent saker med planeringsmänniskor, vilka kräfwa mer tid, förberedelse och determinism. Det blir till exempel alldeles för sällan av att jag far till Göteborg över någon dag, än Stockholm, och inte bara för att det är dubbla restiden (även om det spelar in), utan också för att den vänkrets jag har i norr (nåja), i någon mån, är rätt mycket mer stundens ingivelses människor, och kanske även i någon mån har mer lättinfallna liv att dela ett par ögonblick, en lunch, längre fika, middagslagning eller övernattning med. I Götet bor minst lika eller ännu mer kära vänner, men vågskålen tippar mycket lättare norrut än söderut, och impulsivitetens lilla låga spelar in rätt mycket. Det hjälper till litet grand att skaffa sig allehanda förevändningar att hälsa på, men tiden som går mellan besöken bara växer. Därom varken bu eller bä; det är ett slags faktum, utan vidhängande känslovärdeomdöme.

I Götet-vågskålen låg sålunda denna gång dels att jag hade en present med destination Fredrik skriven på den, dels en kvarglömd kudde hos en exflickvän jag övernattat hos (som exflickvän, även då) på väg till Budapest med min kör härom året. Vi skulle flyga i ottan från en av flygplatserna i trakten; kanske Landvetter, bergis den andra, och det verkade några miljarder gånger trevligare att förena nytta med glädje, återseende, umgänge, middag, samtal och sova, än att vara uppe i ännu vansinnigare skrikottan, bussa genom landet med kören och osövd flyga ut på semester. Det var det förstås också; en precis lika jättehärlig reunion som jag väntat mig, av allt jag kan minnas (men minnet är rätt mycket bättre på att hänga upp sig på allt jag älskar, så den trägne kanske hittar än fler nyanser, om jag skrev något om det då), men min stackars framförallt körledare, som inte hade gripit hela budskapet att jag planerat ansluta där snarare än följa med hela resan per buss, hade varit rätt skakig och bekymrad över att inte få med mig från Linköping; ringt taxi som varit i min portuppgång och inte hittat vare sig mig eller mitt namn på dörren (jag stod av någon anledning inte med i boendelistan innanför ytterdörren, av någon Stångismiss, och hade själv aldrig reflekterat nämnvärt över det), ringt och SMS:at mig (ett meddelande någongång vid halv-fyra-snåret eller så som jag hade halvvaknat till och avfärdat som jag-vet-inte-vad, för att nöjt kura ihop mig intill henne igen och somna om), och slutligen erfarit något liknande det-återfunna-lammet-scenariot framåt morgonkvisten. Men allting löste sig i vanlig ordning till det bästa.

Vi skrattade ganska gott igår kväll, jag och Fredrik, när det gick upp för undertecknad att jag inte hade kommit ihåg att få med mig hans present, men att det i bagaget, charmant nog, medföljt ett boklån (och inte boglån, som det stod tills nyss ;-) från nuvarande flickvän Maria -- "Handbok för tankspridda", närmare bestämt. Vi skrattade också rätt gott när Fredrik, som plötsligt också triggade hågkomstminnet, bums halade fram en bok som därintills stått pärm i pärm i duplikat i hans bokylla, och helgen dessförinnan kommit på tal då Mylingen, vilken med pojkvän gästat honom då, hittat dem och undrat vad det var fråga om. En Orson Scott Card, som tydligen hade väntat på mig i ungefär två år, och förmodligen glömts bort minst lika många gånger som min (och Mias) present. Tankspriddhet är en gåva vi båda bejakar oss, eller som lånt handbok uttrycker det, en bieffekt av förmågan att kunna fördjupa sig såpass intensivt i annat att precis hela resten av världen faller till föga. (Okej då, inte direkt citativt hur det presenterades, men till andemeningen, i alla fall.)

En annan anledning som väl i ärlighetens namn legat som motvikt i den andra vågskålen mot Göteborgsresande är att jag haft rätt starka känningar av att hon inte skulle känna sig helt avslappnat väl till mods med mig omkring sig, även i vad mån jag själv känt mig redo för att vara omkring henne igen utan att ge grundmagkänslan en ton av förlust, längtan tillbaka till henne och att fortfarande vilja ha den relation hon avslutade, för ett par år sedan. Så länge jag varit så singel och närhetssökande som jag varit, har det helt enkelt inte riktigt känts som att jag skulle kunna vara helt mig själv omkring henne utan att trigga några reservationer hos henne, vilket jag inte vill; jag vill älska, krama och pyssla om alla jag älskar, utan att lägga en massa band på mig, mer än någon slags rimlighetsgränser för vad varje relation för sig rymmer.

Jag står ut med (kanske i onödan, egentligen -- vi har faktiskt inte pratat om det så mycket) att inte vara alldeles jättekramig och kelig kring Fredrik, som är rätt mycket mer reserverad till sättet än jag, i alla fall fysiskt, och inte klänga på, massera, vänslas, gulla med och allmänt skämma bort honom, helt enkelt för att vi aldrig byggt broar i vår relation ditåt, eller fullt så långt, i alla fall, medan det skulle kännas väldigt stelt och artificiellt att inte göra ungefär det med henne, i någon mening -- vi har ett sådant förflutet, och att bara omforma bort sexuella övertoner ur det, är ett mycket naturligare sätt att fortsätta en jättebra och ganska djupt rotad vänskap, emotionellt, mentalt, humormässigt och i största allmänhet väl bondat. Djup vänskap där det känns naturligare att inte skärma sig eller skydda vare sig de inre lyckligheter eller sorger man känner i allmänhet, är all vänskap av djup och substans jag sökt, och funnit, på senare år, och det är en viktig del i den för i alla fall mig att inte behöva stängas in och hanteras styvmoderligt fysiskt. Jag klarar med stark ansträngning av att inte gå till några övermått i det kring sällsynt bästis Jenny, men känner mig mest som att jag förnekar mig eller tappat relationen när jag är kopplad, munkorgad eller på annat sätt fysiskt fastlåst i att inte omfamna, aktivt visa känslor i handling, kramar, ompysselhet.

Maria är mitt första riktigt gränslösa paradis i otyglad värme och fysiskhet. Jag kunde inte vara lyckligare eller le bredare utan att mungiporna skulle krocka i nacken. Det kändes kort sagt rätt tryggt att inte kunna tända minsta tvekan i exet om att glädjen över att se henne igen och hälla hej!-kramar och avfyra förtjusta ysterheter mot henne stammade från annat än glädjen att just se henne, förtjust ta del av vart hennes eget liv verkar bära iväg med henne för stunden, och stråla över vart mitt eget för mig. Det var jätteroligt att ses, och jag fick till såväl min egen förvåning som glädje råka den karl som fyller hennes nu, han mig, dem tillsammans och en massa andra små och större förtjusta återseenden över lyckligt strödda detaljer genom tillvaron; hennes vask som alltid fylld av senaste dygnens rotsaksskal med mera jag glatt förpassade till kompostpåsen under diskbänken, viss om gränsprövandet att rubba minsta cirkelsegment i kökshitlers revir. Fyrverkerier av förtjusta små återblickar i ett liv som vandrat vidare på fantastiskt intressanta egna äventyr in i ovissa framtider. Och hon bär sig så bra, växer ständigt, fördjupar sig i sig själv och sina egna engagemang, på ett sätt som fyller mig med den där sortens stolthet över någon man älskar som inte kommer av att vilja lägga beslag på den som sitt eget verk. Jag är mer rörd och lycklig över att se vart hon går, och hur, och vad det gör med henne. Och jag är lika övertygad om att hon kan nära och föda samma slags utveckling i andra omkring henne, som ännu inte nått lika långt.

Jag vet inte om hon tar riktigt samma glädje och lycka ur det som jag, men det spelar egentligen ingen roll; det viktiga är vad man bygger upp åt sig själv eller själva, får det man är värd och behöver, och nu är hon så utmärkt bra på att läsa sina behov, möta och acceptera allt det som inte ens är genomtänkt och genomförstått och ta upp det till samtal och diskussion så fort magkänslan vinkar till att någonting behöver luftas, möta och avväpna eller bringa reda i konflikter och förutsättningar till konflikter eller slitningar redan innan de börjat brista eller infekteras. Hon är en så fantastiskt stor och rik kvinna inuti att jag blir tårögd och generande rörd över vart hon tar sig. Det finns inte ett spår av oro över vad som kommer hända henne, på något plan alls. Hon kan hantera allting, vare sig hon vet eller tror det än själv eller inte. Och hon kommer inte tvinga på sig att göra hela jobbet själv, heller. Hon är vuxen. Vare sig Kan Själv! eller inlärd hjälplöshet. Hon är stor. Hon har ingenting att lära av mig, som hon inte kan lära sig själv, som hon skulle behöva i livet.

Om jag inte haft closure förr, vilket jag tror att jag haft, har jag det definitivt nu. Och jag sitter på en Swebus hemåt mot Linköping igen, med en härlig kudde med Mumin-örngott, som inte bott hos mig på många månader. Längtar efter Maria, som även hon är i stadsflykt över helgen ännu, till föräldrar i Ljungby. Längtar efter alla resor i rum och själ och tid, allt vi har att lära känna och införliva ur varann, allt vi kommer bygga i varann och oss själva, och mest av allt, mellan oss; broar och vägar, stigar, kapillärer och kranskärl runt hjärtan i någon slags kaotisk halvsynk, masserandes varann. Alla förbindelser och kontaktpunkter att upprätta och förankra i tanke, känsla, hjärta, livet.

Vi såg en film igår, jag och Fredrik; This is England, och jag längtar intensivt efter hennes händer, som det plötsligt slog mig från just ingenstans att jag pysslat alldeles för litet med; de har fått oproportioneligt litet uppmärksamhet jämfört med precis hela resten av hennes kropp, och obalansen kliar redan i hela kroppen. Jag återfår väldigt snabbt balansen kring henne. Trygga räkan. Lyckliga jag. Hon.

Kanske bara timmar kvar. Kanske ett dygn. Lyckan klämtar. Det värker inte ens över ovissheten om när, eller var, trots att jag samtidigt halvt försmäktar av längtan efter att sätta händerna i hon som sitter intill mig, men valt att inte slå in på det möjlighetsspåret (och i stället sitter och knådar mina egna fingrar, händer, underarmar och axlar med en grundlighet jag sällan har tid eller intresse av att ägna just mig själv). Kanske ses vi hos mig. Kanske hos henne. Hon meddelar sig. Och jag borde Komma Mig För, att skaffa mig någon pryl som kan pipa text på henne varifrån och när som helst; hon har rentav någonting motsvarande min egen telefonskygghet. En av alla de där småsaker jag alltid varit dålig på, och med all sannolikhet tar mig ur snart. Ett litet steg i taget för mig med, liksom för henne och alla andra människor som lär sig någonting av sina förebilder och mentorer i livet. En del närmare hjärtat och livsnerven än andra. Ibland är det du. Ibland är det jag. Ibland, någon annan. Alla framåt. Rikare. Lyckligare. Flerständigare.