09:03 Dina tårar
Nu känns det bra. Jag har äntligen nått det jag sträckt mig efter in i henne men bara famlat i luft efter hittills, ett slags rämnande jag behöver ha mött för att veta att jag har kontakt med och ser, känner och lever i fas med hennes inre känsloliv. Innan jag sett och känt det, kan jag aldrig riktigt veta hur allt jag säger och gör, utstrålar eller inte, tas upp i någon, och så länge det fattas, kommer jag aldrig närmare än så. Det är väsentligen det som gör att flertalet jag inte behandlar som mina skyddslingar befinner sig utom min omfamning; jag når dem inte, och har dem inte på min inre karta. Som förvisso inte skulle rymma hela världen, om den nu vore nåbar, även om den är rymlig, men vars nya medlemmar berikar och fördjupar mitt liv. Och nu är den viktigaste personen inflyttad. Det känns oerhört bra.
Det mest kännbara, påtagliga, och kanske också vanligaste rämnandet, är i tårar och kapitulationen från den självpåtagna hämningen att behärska sig och stänga osäkerheter inne, filtrera sina känslor från att bubbla upp och möta omvärlden i synnerhet och mig med av bara farten och ohejdad vana, och det är när jag får slippa in på bara hjärtat innanför alla murverk och dela känslona, kyssa tårarna, krama om och prata mjukt med barnet inuti jag känner mig hemma, lugn, rofylld och lycklig till sist. Det är här man älskar och stöttar varann. Och det är förstås också här alla som inte ska bjudas tillträde hit kan döda. Du har inget här att göra, om du inte kan bära upp det förtroende det är att få dela det här, se, vara, möta, omfamna det. Filtren och murarna funns där för att avvärja risken att gå sönder av alla oförsiktiga människor med stora skor, och alla våldsamma människor med spikskor. Mitt kanske mest graverande val i livet är att aldrig vilja vara någondera.
Att blotta sina rädslor för mig, när jag sträckt mig efter dem är att bekräfta mig, anförtro sig till mig, visa mig tillit och känna en trygghet i mig som jag behöver. Bejaka mig. Falla mot mig litet grand och känna att jag fångar och mjukt bryter fallet i tyngdlöshet. Att det stärker mig att känna din tyngd vila inte bara på dina fötter och din basyta, utan även min, och den långt större basyta vi spänner upp tillsammans, mellan oss. Ett stadigt vi, på fyra fötter.
Mina relationer brukar börja med att jag söker efter någonting som får ytan att brista och visa mig allt vackert och ömtåligt och låta mig möta det utan att bära hand på dig. Sedan öva, om och om igen, tills det är utan tvivel eller oro naturligare att vara genomskinlig mot mig än att dölja och skyla dig, nöta bort vanan att stänga inne och gömma dig, förneka dina känslor och att ge utlopp för dem i min närhet. Jag är inte rädd för dina tårar såsom du är rädd för att visa dem, eller att mista mig genom att våga behöva mig och löpa risken att jag inte skulle finnas där för att möta dig, se ned på dig för att du inte levt upp till någon idiotisk saga om den starka individens slutgiltiga självständighet och oberoende, för övrigt en av våra sämre statsreligioner. Ett jag, oavsett hur starkt, är alltid svagare än ett enat vi. Dina tårar smörjer gångjärnen till min dörr in i dig, som äntligen börjar öppnas för mig på riktigt. Jag älskar dem. Jag älskar dig. Jag har längtat hit. Du kanske kämpat för att aldrig komma hit, och om så, tror och hoppas jag du börjar tänka om, se och känna mina känslor.
En del människor vill eller vågar inte komma hit. Det är farligt. Man kan leva utan; ytsim utan djupandning, aldrig en frid eller ro i mer än sig själv eller påhittade väsen som inte återkopplar och vars reaktioner och handlingar bara är manifestationer av vad vi ytterst likafullt har inom oss själva. Ett glesbefolkat liv, tryggt, i vad mån man är trygg och självtillräcklig, otryggt, så fort du behöver det minsta stöd. Trygghet mäts inte i hur stadigt du står när du är i balans, utan hur bra du fångas upp när du mist den. Mer, ju bättre du fångas och ju mer totalt du mist greppet. Tilltro är den slutgiltiga livförsäkringen, inte den självförsörjning på trygghet du kan bygga upp inom dina egna gränser. Definitivt värdefull, men ingen ersättning för externa skyddsnät, som stolthetsbilden integritet vanpredikar.
När jag byggt upp din tillit till att ha det i mig kommer jag undan för undan själv svikta mot dig med, i takt med att du visar att du kan och vill bära upp mig likadant, när jag vacklar eller riskerar att kantra. Det blev en ljuvlig sen kväll igår, och en kort natt med litet sömn därpå, följd av en dag full av smärre prövningar för oss båda. Det hade varit tokigt mycket tyngre utan dig. Men det blir nog tydligare hur mycket jag behöver dig, allt eftersom, när du lärt dig läsa alla mina svagheter och behov, som jag ännu försöker lära mig läsa dina för att kunna möta dig, som jag vill.
Jag tror att avstånden in genom murarna, eller synligheten för sprickor öppna för dig, är den stora delen av hindren som ställs för meningsfulla kärleksrelationer för de allra flesta, i alla fall i perspektivet att nå in till och upptäcka mänskligheten hos, och se dig själv tillsammans med, kompletterandes, ett kärleksintresse. Maria är jättestark, och jag tror inte jag hade ens sträckt mig efter henne om hon gett ett ointagligt intryck eller en air av att alltid vara självtillräcklig; ett slutet och på allting självförsörjande system. Oförstörbar klenod eller leksak; ingenting som fordrar försiktighet och fingertoppskänsla, takt eller ens eftertanke, måhända någon att visa upp, unna sig som lyxleksak eller själv bli lekt med av. Kanske en jämbörding att utmana, tävla eller styrkemäta sig med, eller annat gräddigt. Jag vet faktiskt inte riktigt vad man har relationer till om man frikopplar dem från sårbarhet.
En annan nära och tillika väldigt stark väninna jag pratade med igår, som har det svårt, har just funnit det förvånansvärt gott om karlar omkring henne när hon blivit mer behövande, bräcklig och osjälvtillräcklig. Den enda lag jag tror hon visat någon nämnvärd tillit till är Murphys, en lätt cynisk anti-tilltro, till lagen om att det sämre alternativet, närhelst det bjuds mer än ett, alltid är dömt att inträffa för eller senare, genom sin blotta existens. Jag tror i alla fall själv att det enda som hänt är att det nu blivit tydligare, inte bara att hon är underbar, utan också att vägen in till henne blivit snitslad, och att det syns, hörs, kanske även känns, vad hon behöver, och inte bara vad hon kräver, som ofta är fallet för starka kvinnor idag. Och kanske män med.
Jag tycker mig ha skönjt futila och fungerande mönster kring just behov och krav, som två i någon mening motpoler, även om de i någon mening och med vissa attityder kan formuleras i varann. Det blir särskilt tydligt på platta datingsiter, som fastnat i attityden av att vara en marknad, med tillgång, efterfrågan, och skeva men strikta urvalskriterier, som någon slags godisbutik. Det är ingen mening i att försöka omforma sig till att leva upp till folks krav; de är sållningskriterier som handlar om vad någon vill ha, och den som naturligt möter dem är "potentiellt inte ointressant", övriga göre sig icke besvär. De som försöker sträcka och tänja dem, viker sig bara dubbla för att skohorna in sig på nåder, i en värld de inte är önskade i, utan respekt för sig själva. Inte så tilltalande.
Behov, och att forma sig kring dem såsom de passar in i ens egna former, är det precis tvärt om med, dock. Att möta behov genom att visa omtanke, medkänsla och uppmärksamhet, se vad och hur man kan och vill ge ur sig själv, är det ultimata goda, i alla fall när man söker efter meningsfull kärlek och djupare kontakt involverandes att stötta och finnas för varann Investeringsvilja, alltså, inte kompromissvilja. Väl i en relation finns allt utrymme för kompromissande, men det är sämsta tänkbara startskott, ungefär som att det inte finns sämre anställningsgrund än att ha blivit inkvoterad (vilket statsfeminismen tyvärr inte ser).
I selektering ska du tas för dina företräden, inte tas ur någon andrasortering, eller sållas fram genom artificiella kriterier -- och det är lika viktigt för båda parter, kanske främst den som känner sig utsatt för processen. I alla riktigt bra fall är det ingen part som uppfattas som den som granskat mer än granskats, och haft överhand i processen. Det gäller jobb med -- du väljer vilket företag som gjort sig förtjänt av och som bäst tar till vara dig och ger din vilja, dina mål och självförverkliganden bäst utväxling av kantidaterna. (Genom att hitta formerna för att söka jobb efter de premisserna får man jobb som är bra för en, och för vilka man själv är en bra anställd. Det är inget sammanträffande att det går bra för Google, som gjort sig till ett positivt ekosystem för kreativt folk med höga förväntningar på sin arbetsplats att tillgodose dem sina behov och att möta deras krav på klimat, miljö med mycket mera.)
Det här blev väldigt blandat. Mitt ostyriga skrivande vill ha en redaktör, tror jag, men jag är för lat för att vilja förädla det till fristående sockerbitar eller juveler själv. Rent allmänt är nog det jag emulerar i skrift hur samtal växer fram på huvudkudden med någon jag älskar intill mig, fast utan hennes röst och halva av vart alltsammans till slut hamnar. Det är halva konversationer ni läser här. Och jag är djupt symbiotisk, som vanligt. Kanske blir det mindre skrivande här ju mer som hamnar direkt i ett kärt öra. Kanske vill jag behålla och dela med img av det, så det blir mer. Just nu vet jag mest att jag trivs. Det känns bra.
Det mest kännbara, påtagliga, och kanske också vanligaste rämnandet, är i tårar och kapitulationen från den självpåtagna hämningen att behärska sig och stänga osäkerheter inne, filtrera sina känslor från att bubbla upp och möta omvärlden i synnerhet och mig med av bara farten och ohejdad vana, och det är när jag får slippa in på bara hjärtat innanför alla murverk och dela känslona, kyssa tårarna, krama om och prata mjukt med barnet inuti jag känner mig hemma, lugn, rofylld och lycklig till sist. Det är här man älskar och stöttar varann. Och det är förstås också här alla som inte ska bjudas tillträde hit kan döda. Du har inget här att göra, om du inte kan bära upp det förtroende det är att få dela det här, se, vara, möta, omfamna det. Filtren och murarna funns där för att avvärja risken att gå sönder av alla oförsiktiga människor med stora skor, och alla våldsamma människor med spikskor. Mitt kanske mest graverande val i livet är att aldrig vilja vara någondera.
Att blotta sina rädslor för mig, när jag sträckt mig efter dem är att bekräfta mig, anförtro sig till mig, visa mig tillit och känna en trygghet i mig som jag behöver. Bejaka mig. Falla mot mig litet grand och känna att jag fångar och mjukt bryter fallet i tyngdlöshet. Att det stärker mig att känna din tyngd vila inte bara på dina fötter och din basyta, utan även min, och den långt större basyta vi spänner upp tillsammans, mellan oss. Ett stadigt vi, på fyra fötter.
Mina relationer brukar börja med att jag söker efter någonting som får ytan att brista och visa mig allt vackert och ömtåligt och låta mig möta det utan att bära hand på dig. Sedan öva, om och om igen, tills det är utan tvivel eller oro naturligare att vara genomskinlig mot mig än att dölja och skyla dig, nöta bort vanan att stänga inne och gömma dig, förneka dina känslor och att ge utlopp för dem i min närhet. Jag är inte rädd för dina tårar såsom du är rädd för att visa dem, eller att mista mig genom att våga behöva mig och löpa risken att jag inte skulle finnas där för att möta dig, se ned på dig för att du inte levt upp till någon idiotisk saga om den starka individens slutgiltiga självständighet och oberoende, för övrigt en av våra sämre statsreligioner. Ett jag, oavsett hur starkt, är alltid svagare än ett enat vi. Dina tårar smörjer gångjärnen till min dörr in i dig, som äntligen börjar öppnas för mig på riktigt. Jag älskar dem. Jag älskar dig. Jag har längtat hit. Du kanske kämpat för att aldrig komma hit, och om så, tror och hoppas jag du börjar tänka om, se och känna mina känslor.
En del människor vill eller vågar inte komma hit. Det är farligt. Man kan leva utan; ytsim utan djupandning, aldrig en frid eller ro i mer än sig själv eller påhittade väsen som inte återkopplar och vars reaktioner och handlingar bara är manifestationer av vad vi ytterst likafullt har inom oss själva. Ett glesbefolkat liv, tryggt, i vad mån man är trygg och självtillräcklig, otryggt, så fort du behöver det minsta stöd. Trygghet mäts inte i hur stadigt du står när du är i balans, utan hur bra du fångas upp när du mist den. Mer, ju bättre du fångas och ju mer totalt du mist greppet. Tilltro är den slutgiltiga livförsäkringen, inte den självförsörjning på trygghet du kan bygga upp inom dina egna gränser. Definitivt värdefull, men ingen ersättning för externa skyddsnät, som stolthetsbilden integritet vanpredikar.
När jag byggt upp din tillit till att ha det i mig kommer jag undan för undan själv svikta mot dig med, i takt med att du visar att du kan och vill bära upp mig likadant, när jag vacklar eller riskerar att kantra. Det blev en ljuvlig sen kväll igår, och en kort natt med litet sömn därpå, följd av en dag full av smärre prövningar för oss båda. Det hade varit tokigt mycket tyngre utan dig. Men det blir nog tydligare hur mycket jag behöver dig, allt eftersom, när du lärt dig läsa alla mina svagheter och behov, som jag ännu försöker lära mig läsa dina för att kunna möta dig, som jag vill.
Jag tror att avstånden in genom murarna, eller synligheten för sprickor öppna för dig, är den stora delen av hindren som ställs för meningsfulla kärleksrelationer för de allra flesta, i alla fall i perspektivet att nå in till och upptäcka mänskligheten hos, och se dig själv tillsammans med, kompletterandes, ett kärleksintresse. Maria är jättestark, och jag tror inte jag hade ens sträckt mig efter henne om hon gett ett ointagligt intryck eller en air av att alltid vara självtillräcklig; ett slutet och på allting självförsörjande system. Oförstörbar klenod eller leksak; ingenting som fordrar försiktighet och fingertoppskänsla, takt eller ens eftertanke, måhända någon att visa upp, unna sig som lyxleksak eller själv bli lekt med av. Kanske en jämbörding att utmana, tävla eller styrkemäta sig med, eller annat gräddigt. Jag vet faktiskt inte riktigt vad man har relationer till om man frikopplar dem från sårbarhet.
En annan nära och tillika väldigt stark väninna jag pratade med igår, som har det svårt, har just funnit det förvånansvärt gott om karlar omkring henne när hon blivit mer behövande, bräcklig och osjälvtillräcklig. Den enda lag jag tror hon visat någon nämnvärd tillit till är Murphys, en lätt cynisk anti-tilltro, till lagen om att det sämre alternativet, närhelst det bjuds mer än ett, alltid är dömt att inträffa för eller senare, genom sin blotta existens. Jag tror i alla fall själv att det enda som hänt är att det nu blivit tydligare, inte bara att hon är underbar, utan också att vägen in till henne blivit snitslad, och att det syns, hörs, kanske även känns, vad hon behöver, och inte bara vad hon kräver, som ofta är fallet för starka kvinnor idag. Och kanske män med.
Jag tycker mig ha skönjt futila och fungerande mönster kring just behov och krav, som två i någon mening motpoler, även om de i någon mening och med vissa attityder kan formuleras i varann. Det blir särskilt tydligt på platta datingsiter, som fastnat i attityden av att vara en marknad, med tillgång, efterfrågan, och skeva men strikta urvalskriterier, som någon slags godisbutik. Det är ingen mening i att försöka omforma sig till att leva upp till folks krav; de är sållningskriterier som handlar om vad någon vill ha, och den som naturligt möter dem är "potentiellt inte ointressant", övriga göre sig icke besvär. De som försöker sträcka och tänja dem, viker sig bara dubbla för att skohorna in sig på nåder, i en värld de inte är önskade i, utan respekt för sig själva. Inte så tilltalande.
Behov, och att forma sig kring dem såsom de passar in i ens egna former, är det precis tvärt om med, dock. Att möta behov genom att visa omtanke, medkänsla och uppmärksamhet, se vad och hur man kan och vill ge ur sig själv, är det ultimata goda, i alla fall när man söker efter meningsfull kärlek och djupare kontakt involverandes att stötta och finnas för varann Investeringsvilja, alltså, inte kompromissvilja. Väl i en relation finns allt utrymme för kompromissande, men det är sämsta tänkbara startskott, ungefär som att det inte finns sämre anställningsgrund än att ha blivit inkvoterad (vilket statsfeminismen tyvärr inte ser).
I selektering ska du tas för dina företräden, inte tas ur någon andrasortering, eller sållas fram genom artificiella kriterier -- och det är lika viktigt för båda parter, kanske främst den som känner sig utsatt för processen. I alla riktigt bra fall är det ingen part som uppfattas som den som granskat mer än granskats, och haft överhand i processen. Det gäller jobb med -- du väljer vilket företag som gjort sig förtjänt av och som bäst tar till vara dig och ger din vilja, dina mål och självförverkliganden bäst utväxling av kantidaterna. (Genom att hitta formerna för att söka jobb efter de premisserna får man jobb som är bra för en, och för vilka man själv är en bra anställd. Det är inget sammanträffande att det går bra för Google, som gjort sig till ett positivt ekosystem för kreativt folk med höga förväntningar på sin arbetsplats att tillgodose dem sina behov och att möta deras krav på klimat, miljö med mycket mera.)
Det här blev väldigt blandat. Mitt ostyriga skrivande vill ha en redaktör, tror jag, men jag är för lat för att vilja förädla det till fristående sockerbitar eller juveler själv. Rent allmänt är nog det jag emulerar i skrift hur samtal växer fram på huvudkudden med någon jag älskar intill mig, fast utan hennes röst och halva av vart alltsammans till slut hamnar. Det är halva konversationer ni läser här. Och jag är djupt symbiotisk, som vanligt. Kanske blir det mindre skrivande här ju mer som hamnar direkt i ett kärt öra. Kanske vill jag behålla och dela med img av det, så det blir mer. Just nu vet jag mest att jag trivs. Det känns bra.
postad 09:03 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar