01:35 Alternativa relationer

Den här relationen ger faktiskt stora myskometerutslag, till och med med mina mått mätt. Jag älskar henne. Vi är tokigt fysiska med varann. Jag är tämligen emotionellt öppen mot henne, och har ganska fint tillträde till hennes känslor med, i synnerhet när hon är svag eller ledsen. Jag älskar när hon är svag, gråter, låter murar vika, får svårt att prata men inte ger upp; de där stunderna när man är som allra närmast något svårt, alla de där stunderna då det krävs någonting av mina förmågor för att vara henne nära, stödja henne, vara en katalysator för hennes arbete med allt som är viktigt nog för att väcka såpass starka känslor.

Hon tycker mycket om mig, men det är inte den sorts kärlek som gör en full i fluff och knasig i hela kroppen av lycka och trivsel, som det mer är för mig. Men hennes känslor för Vi skär sig med vad folk i gemen kallar för "partners", så hon känner sig bekvämare under rubriceringen "singel", samtidigt som det då i stället skär sig inuti henne själv när hon har det så ohemult bra med all närhet och allt stöd man kan få hemma, när vi råkas, sover tillsammans, pratar djupt, vitt, brett och rikt på huvudkudden till sena timmar och så. Men det är å andra sidan ett lyxproblem som inte ens är ett problem; mer en pockande känsla av dåligt samvete, inför en defaultnorm man bryter mot.

Det skär sig, för hon känner sig egoistisk, som har allt det här, utan att lyckas samla känslorna kring mig på det sätt hon skulle vilja, och att jag menar att relationer och namn på relationer inte är till för att stänga in, reservera eller lägga beslag på andra människor för egen del, ger henne inte heller sinnefrid, för hon känner nog fortfarande att hon utnyttjar mig och att man inte riktigt kan resonera så osjälviskt utan att lura sig själv, vilket jag mycket väl kan göra. Lura mig själv, alltså. Eller, för all del, känna som jag tycker.

Vi har det gemensamt att vi byggt oss själva ganska egenhändigt och på ganska vackra hembyggda ideal, samt att vi också börjat bygga varann, med världens mjukaste trädgårdsmästarskap. Vi vet ganska mycket om vad självsuggestion åstadkommer, och vi känner nog båda bättre inom oss vad den andra behöver, är värd och förtjänar för gensvar på sig själv och sina handlingar, än den andra gör själv.

Jag tror vi båda läser andra människor ganska djupt, även om hon stannar kvar i sig själv när hon reagerar på andras handlingar och vägval, medan jag själv förstår och reagerar mer på dem utifrån min egen förståelse för vad varje beslut, baktanke och handling är eller innebär för dem själva, givet deras egna förutsättningar. Hon är dock långt vanare, tror jag, att också själv modellera skeenden och utveckling efter eget huvud i, och med, andra än jag, som mer placerar min vilja i en annan persons väl, och sedan agerar efter det, och då i huvudsak med mig själv som verktyg.

Det finns många människor som resonerar efter principen att vänta sig väl av andra tills de själva motbevisat sådana förväntningar. Maria går flera sjumilakliv längre; hon känner och tror det, från roten. Det strålar från henne, och alla människor hon vill lita på, formligen badar i positiva förväntningar riktade mot sig. Det gör henne alldeles oemotståndlig för mig, som själv uppfyller vad förväntningar som riktas mot mig, om det inte är några jag tar strid mot, och under protest måste spjärna emot, som när någon väntar sig (eller går i skydd för att inte utsättas för) att man bär sig tölpaktigt åt mot dem. Sådant dränerar mig. Det var det som fick mig att lägga min påbörjade karriär mot förskollärande på is på obestämd tid, medan pedofilskräcken och ryggmärgsdrivenheten i samhället hoppeligen mattas av några tiopotenser.

Maria utstrålar en slags förväntan om, eller kanske rentav förutsätter, att jag är en fullkomligt underbar människa och har det absolut bästa tänkbara i kikaren för henne, vill henne allt väl i världen och vet med mig hur jag bäst ser till att ge henne vad jag själv kan vara behjälplig i, lyfter henne till de närmaste grenar hon sträcker sig mot, eller själv tar tag i dem och för dem inom räckhåll för henne. Det är fullkomligt ljuvligt, för någon funtad som mig, och gör att jag kan slappna av helt och bara följa med mitt i strömfåran, göra allting precis i linje med mina ideal och min egen trivsel; arbeta med allt som betyder något för mig, utan att det ens kostar mig någon energi.

Inga omvägar via att först vagga gorillan som står för dörren till ro, sedan öppna dörren, smyga mig in, utan att trigga några av rädslorna jag nattat, och därefter verka och göra nytta, vaksam över rädslor som sover oroligt, och när som helst kan slå till och få dörren att gå i baklås om mig med panik som följd, eller kasta ut mig om jag inte hunnit lugna ned den först, och bilda ärrvävnad, om jag inte fort som tusan hittat precis rätt nyckelhandling att eftersläcka med, som när man har att göra med ganska rädda eller trasiga människor som vet mer om att ha ont än om att bli kärleksfullt behandlade, och har starkt nedsatt kapacitet för det, och allergiska reaktioner mot allt avvikande och främmande.

Det verkar väldigt lätt att bli bränd när man är Maria, och har den här hållningen mot såväl människor som förmår bära den och göra det absolut bästa möjliga av den, som de som inte gör det, och inte lika bra bär förtroenden eller älskar från oegoistiska rötter; hon menar själv att det är mer av en naivism än en färdighet -- och visst kan hon väl delvis ha rätt i det. I samklang med hennes höga ideal för sig själv, tycks det leda till en del emotionellt kostsamma återvändsgränder där man blir bunden av andras oförmåga att växa, ta ansvar och infria positiva förväntningar, snarare än där man, som jag, i mitt eget liv, alltid brukar kunna påverka mina komplicerade handlingslägen genom att själv växa och finna bra vägar vidare. Det är alltid mindre frustrerande när man når ett hinder att kunna agera för att forcera det. Å andra sidan ska jag inte säga att jag vet särskilt mycket om hurpass ställd hon är, för hon har som sagt utvecklat en mycket större förmåga att modellera andra människor än jag har, som är min egen lera.

Men hon har inte riktigt nått superhjältenivåerna där man modellerar andras vilja till att spränga sina begränsningar, konfrontera sina flyktbeteenden eller djupast kända rädslor, och mycket annat i samma härad, som jag tror hon skulle behöva för att klara sig genom alla situationer den här väldigt starka tilliten gör henne sårbar. Jag undrar vilka strategier hon kommer finna längs sin väg. Jag är väldigt nyfiken på hur hon tänker, känner, och vart hon kommer söka sig. Jag tror och hoppas att jag kommer få följa henne länge än längs vägen. Hoppas få göra det fortsatt lika nära, eller ännu närmare, fortsätta föra öppen djup dialog om det, i takt med att vårt gemensamma språk på temat växer. Det, såväl som andra språk.

Den här kvällen känns som den första på en tid då vi inte sovit tillsammans. Jag känner det väl bland annat i form av att jag inte minns när jag kramade mina egna kuddar senast, dels i det här plötsliga behovet av att få utlopp för samma slags resonerande och samtal i text, som jag börjat bli beroende av, och även ägnat en del av dagen åt att diskutera med en annan nära väninna i Helsingborg -- som har en karl i Stockholm och ett trassel till blivande exsambo där hemma. Ta del av alla nyanser i deras förehavanden, tolka och uttyda såväl vad han känner, för henne, i sin egen situation, som vilka riktningar deras relation löper störst risk att ta om hon ger sig vidare in i den, och ungefär vad som behövs av henne själv för att ro den någonstans bra. (Man lär sig rätt mycket om karlar av att läsa flickdagböcker i ett decennium med brinnande läslustlåga, och jag blev lyckligt överraskad över hur klart allting stod, i ljuset av hennes berättanden.) Det är ganska beroendeframkallande att vara så här nära betydelsefulla känslor.

Och det är nära på lika starkt beroendeframkallande att känna henne intill sig, strax innan man somnar, och att vakna intill henne, se henne gå upp, förundrat se på när hon förvandlar sig från Maria utan kläder till Maria med kläder på, och trolla fram tusen olika sorters vackra Marior, en om dagen. Jag kan inte påminna mig om att någonsin ha sett eller beundrat en transformation på det sättet förut, även om jag brukat vara lycklig över den omvända processen, eller att krama om och känna på henne, vem hon än varit, under tiden. Det stör inte det minsta att det är yta och utseende, vilket mest känts egalt och ointressant förr, eller som bäst ett moget konstaterande att jag tyckte om henne både i och ur kläder. Kanske ett par doser till lycka eller en bit på väg mot dyrkan av hennes klädsmak. Jag skulle nog inte känna likadant om den vore ett av hennes upplevt stora fokus och prioriteter i livet; sådana människor har jag svårt att ta på så stort allvar. Och så är jag litet fascinerad över att se mig själv och mina egna reaktioner i det här, som säkert synes.

I morse stod jag över den här ritualen vi utverkat. Jag lyckades vakna sekunden innan jag började blöda näsblod, som tycks vara en om inte vana, så helt klart ett typiskt beteende i samband med det fåtal gånger jag alls spränger något litet blodkärl någonstans. Det känns nästan som att kroppen bestämt sig för att en tolerans börjat ta slut och bestämmer sig för att sluta försöka hålla igen nu, säger åt sömnprocessen att det är dags att vakna nu, tänder statusindikatorn i medvetandecentrum för processer som har satts i spel, och så vaknar jag och vet precis vad som håller på att hända, direkt. Det är bara att ge sig upp under försök att begränsa skadeverkan, och skaffa sig en bit toapapper att stoppa upp det med.

Sen kände jag mig liltet konstig i magen, och beslöt mig för att i stället för att krypa ned intill henne och ånyo kanske lämna henne och störa henne i än fler omgångar (hon får redan alldeles för litet sömn intill mig som det är), valde jag att lägga mig på extrasängen i vardagsrummet, dra en filt över mig och begrava huvudet i en därstädes placerad jättelik Nalle Puh. Det var bara knappa timmen kvar innan morgonen var ett faktum, hennes larmklocka pinglade sina vanliga toner och alla andra kedjereaktioner skulle ta sin början, så jag skulle inte gå miste om några ohemula mängder Maria ändå.

Det är en skitkonstig relation. Hon är singel, jag inte, tror jag. Eller möjligen är det en öppen relation; jag har inte direkt pejlat in hur rörlig jag själv är kring mina egna nära och kära, utan har mest kramandes henne känt efter hur det är att älska någon som ger kärlek, närhet och värme till andra som jag tycker att man ska. Än har det gått riktigt bra, även om jag tror att det skulle vara lättare ändå om jag (eller egentligare hon) kände att hon älskade mig på det sätt hon vill möta vad jag känner för henne, det vill säga någon slags motsvarande kärlek -- för vanliga relationer är i någon mening symmetriska, modulo brister i jämställdhet och insikt om vad man ger varann och önskar sig av varann, och det är, som bekant, allt det vanliga som magkänslor brukar utgå från.

Det är ljuvligt att vara litet livscoach åt någon man älskar, och med så rymliga rörelseområden och så stor frigång innanför alla murar att det lika gärna kunnat ha varit en tätt spunnen och varmt ömsesidig kärleksrelation; det har jag aldrig hittat någon annan som kunnat ha i annat än en relation. Lita på att det ofta grämt mig. Inte då för att jag varit rädd eller ovillig att binda mig med någon jag älskat högt nog att vilja stå så nära, utan för att det grämt mig att inte få komma så nära för att relationen varit ett krav för att hamna i en tillräckligt privilegierad närhets- och tillitszon för att kunna verka, och för att jag inte har varit just precis den som vederbörande velat bygga sådana relationer med.

Och nu har jag hittat till en sådan icke-relation, och står inför valet om jag själv är villig att behålla den eller söka någonting annat som kan ge mig hela den där dubbelriktade fluffexplosionen, och allt annat snuttegull som man blir tussig i hjärtat av och förtjust drunknar i varandras ögon vid varje tillfälle med. Det är i alla fall hittills något jag klarat mig utan, även om det nog fortfarande är något slags långsiktigt mål att svepa in mig i, i någon relation, som kanske är den här, och kanske någonting helt annat. Jag kan inte påstå att jag vill lämna det här, eller underkänna det, för att det inte är som kärleksrelationer är mest.

Dessutom är jag förstås så där oerhört nyfiken på vart allting kommer ta vägen. Hur känner alla huvudpersonerna om $tidsenhet? Vart rör de sig? Vad vill de och vad strävar de mot, vad mer finns i bilden, och hur har de alla utvecklats? Det är åter väldigt intressant att vara jag. Litet ynkligt i de allra minsta stunderna, när sömn eller mat fallerat, men det gäller egentligen alltid, och finner mest nya uttryck och fokuspunkter än vanligt.