22:08 Emotionell höstdagjämning

Nu är vi genom två prequels till Ender's Game, "Polish Boy" och "Teacher's Pest". Ender näst, och sen får jag försöka luska ut i vilken ordning alla uppföljarna kom, om hon vill följa med mig genom dem allihop, en i sänder. Myshörnan med högläsning vid hennes huvudkudde känns redan som en djupt etablerad institution, i alla fall i mitt eget hjärta, och tids nog kommer jag nog behöva mer böcker att mata den med. Ender's Game har jag redan på lut, men vad uppföljarna beträffar, har jag bara Ender's Shadow på engelska, eller alls, för den delen, så sen blir det nog till att börja vittja bibliotek, vänner och bekanta eller Amazon, i ungefär den ordningen.

Jag är inte riktigt den som fyller min egen bokhylla ens med de böcker jag älskar; jag tycker om att inte samla på mig ägodelar jag inte använder mycket ofta. Fåglarna vet varför jag tog emot en god väns tidigare Palm V, en liten handdator av så gott som utgånget skick som inte längre görs, kräver den gamla sorts niopoliga serieport moderna datorer inte utrustas med nu, har oviss batteritid och dylikt.

En till härlig vecka har gått sedan min födelsedag; det ser ut att stå fler i tur. Jag sprang av en lycklig slump på en gammal vän på stan härom dagen, som försvunnit helt från radarn vad kontaktbarhet beträffar, såväl min som hans övriga vänners. Jag var på väg in på lunch, efter ett besök hos Haga cykelservice (föranlett av att någon stulit mitt cykelbakdäcks ventil, där den stått över natten, inlåst i husets inbyggda cykelparkeringsrum), och lyckades bjuda med honom på en rejäl ubåtsmacka från nyöppnade Subway (S:t Larsgatan, intill Trädgårdstorget). Mitt andra slumpförsök genom myriaden alternativ (en exploderande kombinatorik utan dess like; jag har inte räknat på möjligheterna än, men mängden möjliga mackor utan att ens ha börjat hitta på konstiga önskemål ligger troligen i miljon- eller miljardklassen) visade sig lika lyckat som det första, någon kväll dessförinnan (då jag och en skock övriga Roxen-alumnister såg Shrek 3), och han verkade lika nöjd med sin.

Jag har lätt för att bli förtjust i människor som driver sig själva väldigt (alldeles för) hårt, och även om jag tidigare mest tänkt på det som flickor med de dragen, slinker det ibland in en och annan karl i samma mall. Den här vännen hade just kommit hem från en tids vila i Skåne, efter att med besked ha gått i väggen, såvitt jag förstod. Jag ville inte gräva för djupt eller dra ut allt lidandet i ljuset igen utan att det kom frambubblandes av sig självt, men fick en hygglig bild av upprinningen ändå, där krav, tyngder, motgångar och olyckliga sammanträffanden tillsammans tornade upp sig omkring min vän, som har odlat sig till att klara av allting själv utan att någonsin be någon om hjälp eller stöd. Han är i flyttagen nu, och vi åt en liten middag och språkades vid litet till på tu man hand hos honom igår kväll; mest för att stötta litet, delvis litet för att han inte någonstans undermedvetet ska känna sig skuldsatt för att jag stack åt honom en gratislunch häromdagen. (Det är litet svårt att ge honom saker utan att han lastar det på något skuldkonto någonstans, officiellt eller ej.)

Middagen började för övrigt i ett ber-så-mycket-om-ursäkt-telefonsamtal, för att han varit onåbar så länge, som jag raskt vände till att han inte fick försöka skuldbelägga sig, och allra minst för mig, som bara vill se honom växa tillbaka in i ett drägligt liv igen, snarast möjligt, och med minsta mängd packning på ryggen. Till någon liten del har jag försökt förklara att det bästa han kan göra för mig är att ta mer hand om sig själv för att jag blir lyckligare av att han mår bra än försöker få mig att må bra, men det är rätt mycket emotionell filosofi att smälta in i känsloförståelse, och det finns rätt mycket viktigare ting att lägga arbetet på i stället nu. I praktiken har jag bara bemödat mig förklara hur jag älskar för flickvänner, och vem som grävt och djuplodat nog här i mina skriverier.

Jag hade precis en sådan morgon i morse, med Maria, djuplodandes i den egentligen ganska enkla kärleksgrund jag står på, som utgår mer från den jag älskars väl, än från vad jag själv vill få av henne. Den är bara tillräckligt ovanlig för att ställa allt folk lärt sig om kärlek och relationer litet på ända, så det är inte så svårt för hjärnan som för hjärtat att förstå sig på, och det tar ett slag, i allmänhet.

Bland andra större ting jag känner att jag vill visa för henne är allt inom henne det finns att älska, som hon själv är blind för, än mindre anar att enorma mängder människor ser upp till henne för. Alla de där sakerna hon kan, vågar och gör, som så lätt avfärdas med att vem annan som helst kunde göra sammalunda om hen bara ville eller provade. Dispositionen att handla, faktiskt göra, och se vart det bär, är en ack så sällsynt resurs. Det kanske inte visar sig särskilt svårt att fortsätta navigera i ett påbörjat händelseförlopp, men sinnelaget som ens förflyttar någon dit är väldigt dyrbart.

Hon är en rik källa till tankar jag aldrig mött; härom morgonen diskuterade vi feministisk etik- eller värdeteori, har jag för mig (=gissar jag vilt) att det kallades, och kom in på en hel massa intressant stoff om personlig utveckling, relationer och angränsande filosofi, som i alla tider varit låst kring en liten kärna manligt befästa resonemang kring värdefullhet, tillämpbarhet och användbarhet. Jag blev rätt nyfiken på hur mina egna tankar i ämnena faller in i de större tankestrukturer denna skara feminister lagt grunderna till.

Det ligger förmodligen en liten stig emotionella och/eller relationsliga förvecklingar kvar framför oss, för övrigt, i det att hon ännu inte vet riktigt hur hon känner kring oss, och än saknar mycket av språket för det och verktygen att upptäcka inuti sig själv, eller diskutera sina känslor innan hon har nått några konklusiva svar eller helhetsbilder färdiga att servera någon annan. För egen del tror jag inte att man någonsin kommer till några sådana förrän efter att man lämnat någonting bakom sig, som avslutade kapitel, och vid det laget är det ju litet för sent att göra någonting av dem, då man ju bara kan diskutera det förflutna så.

Det finns så mycket jag inte vet någonting om, men det hindrar mig inte från att nyfiket vända på stenar och fråga mycket. Är bakisångest litet som trötthet och nedsatt försvar mot de emotionella eller existensiella problem man tampas med, så de ting man vanligen bara är medveten om utan att vara djupt brydd, bubblar upp till ytan och får massor av känsloutrymme och -scenljus, när man väl rivit undan vad man vanligen har på fötterna, när man balanserar obehindrat i sin livssituation? Jag har aldrig haft någon, så jag vet inte så mycket, och inte heller om jag gör någon nytta i att vara med och krafsa litet i dem och se om jag kan hjälpa till att lösa upp några knutar, som i stressade axlar och ryggar med en varm hand och litet hjärta.

Det börjar bli alltmer höst. Det blir kallare. Mörkare. Och jag tror människor och känslor får det litet svårare. Jag tror min mor har det svårt igen. Hon har svårt för att inte klippa band som håller en kvar i sociala skyddsnät, och jag har inte fått fatt i henne nyligen. Jag undrar vad jag kan göra som hjälper henne upp igen, utan att samtidigt göra henne inlärt hjälplös, vilket hon i vanliga fall är inbiten motsats till. Från mitt perspektiv känns det som att alla vägar ur det där mörkret fordrar starkare människonät, men det är också ett område jag vet väldigt litet om, och som är kantat med så många rädslor och så mycket prestige och allt möjligt annat vasst, att jag själv blir gråhårig av att se mig som enda länk uppåt.

Kanske är det en stark faktor i att jag inordnar mig som en av många länkar i dem jag älskars nät, och faller lättare för starkt än svagt förankrade människor, som i absolut värsta fall med vikande stöd även från mig, i händelse av mitt frånfälle eller så, aldrig kommer hamna där på riktigt det sättet. Det klingar sanning när jag känner på tanken, i alla fall. Det gjorde mig djupt lycklig när jag fick höra att Maria har inte mindre än tio människor hon kan berätta att hon mår dåligt för. Jag är osäker på vad siffran kan tänkas vara för mig. Men det är minst sju, och jag tror att jag skulle kunna skriva det här med. Vilket inte är riktigt samma sak som att utlösa sina nät, men i alla fall en vink om vad man har att fjädra i.

Jag undrar litet hur vår relation kommer växa, och vart. Hur slitsamt det är för henne att få en massa kärlek hon inte riktigt vet hur hon själv möter upp. Men så länge jag har fritt fram att skämma bort henne i pyssel och närhet, bekommer det mig inte nämnvärt, annat än kanske stunder då mat-, sömnbrist eller annat dragit ned mig under grubbeltröskeln, i isolation från annat än spekulation i vad värsta tänkbara scenario månde mynna i. Det är en rätt sällsynt vara i mitt nu. Kanske tampas hon litet mer med de trollen. Jag trivs väldigt bra, de gånger jag är i närheten när hon närmar sig eller bryter gränsen för tårar och egen känsloåterhållsamhet. Jag tror alla känslor behöver bejakas, för att man ska kunna behålla hela registret från lycka till desperation. Träng bort vågdalarna, och du klipper topparna.