01:21 Jag har ju inte blottat strupen

Kring henne blir jag svag och bräcklig på ett sätt jag inte riktigt vet vad jag känner för än. Jag känner henne inte så djupt än att jag vet hur mycket av den blottade, sårbara som i oskydddade, nakna, lilla och omyndiga sidan av mig, den där vi alla har innerst inuti oss, som jag vågar dela med henne, eller när det är klokt och när det eventuellt är oförnuftigt att göra det. Jag tycker ju själv så mycket om att vara en ständigt öppen hamn för mina älskades sådana sidor, men även om hon har så väldigt mycket av mina hjärtinnerliga ideal gemensamma med mig, har jag ännu inte sett riktigt hur de yttrar sig i de här sammanhangen, och heller inte provat dem. Jag har ägnat mig mest åt att nära hennes trygghet i mig; visa hur man lägger till, och hur alla vågbrytare håller omgivande öppna, stormande hav ute.

Själv är jag ju stadig i min båt; skepparen hela dagen, vitt berest, med säker kurs och bäring uttagen mot fjärran, sjöskumspipan i mungipan, viss om alla väder och vatten, navigera alla skär och alla faror och allt vi kan råka ut för på de sju haven, hur man tacklar dem, triangulerar i okända farvatten -- och så är jag ju man, förstås. Klart jag står bi!

...jag kan vara så precis på pricken den människotyp jag själv dras till, själv vill ge en frihamn att släppa den värld hon bär upp i alla väder, själv vill vara den skyddade plats där inga krav ställs, där det är tillåtet att misslyckas, gå upp i sömmarna, brisera och brista ut i ohejdad gråt som inte tar slut innan behovet av att gråta och vurmas är mättat och trivseltrollet tittar ut igen, någonstans bakom vad som månde återstå av försiktigt bortkysst tårridå på stripiga kinder.

Inte för att jag har haft så väldigt trängtande behov av att kasta loss och släppa allt eller snora ned hennes tröja, då; sedan hon hittade in i mitt liv (eller snarare sedan jag avdelade ett hjärtgemak åt henne i det, som hon inte riktigt flyttat in i själv än), har jag inte haft några direkta livskriser, i alla fall inga egna. Familj må ha haft återfall, men än har ingenting direkt bragt mig på fall. Mörka moln och tunga stunder dagar efter dålig sömn och taffliga kostinsatser, javisst, men jag har det mycket långt från beklagligt. Och hon har haft så mycket större kurvor att ta ut, så mycket större sug efter mitt stöd och min omhjärtenhet, än jag efter hennes. I alla fall är det så jag låtit flödet självreglera.

Jag älskar verkligen att vara där för henne, följa henne in i vad inre vrår och känsloknutar hon tampas med, på samma sätt som jag spårar muskulatur, ligament, vävnader och allt annat som får hennes kropp att sitta ihop och fungera när jag låter mina händer plöja och dricka henne. Lära känna henne, utan och innan, kropp, själ, hjärta, fysik, fysiologi, kemi, biologi, psykologi, sociologi. Se och förstå, för att kunna fördjupa mig än mer, för att kunna hjälpa, stödja, komplettera och älska henne så mycket bättre. Så det har inte direkt varit någon uppoffring.

Men samtidigt har hon väl litet rätt i den där känslan som gnager henne, av att hon inte känner för mig som jag känner för henne och att det skulle vara så mycket fridfullare för hjärtat om vi inte drog så assymetriskt. Det skulle vara väldigt lyckligt att känna henne förvilsna sig i mig i lika stor utsträckning som jag själv är förlorad och räddad i henne; en slags lättnad och bördfrihet, oräddhet och utomsjälvisk trygghet jag ännu inte riktigt placerat i henne, för att hon inte känt det här än, och för att jag inte velat lasta någonting i henne det kan vara annat än glädje att bära, inte tyngt några ansvar på henne för att någon tar hand om mig i alla väder, som jag övertygat henne, och hennes vackraste väninnor, att jag gör henne. Jag tror det är det hon känner och inte kunnat artikulera mer än att hon känner sig bortskämd, och undrar vad man egentligen borde göra för att förtjäna någonting.

Det är en sådan där fråga som inte har några svar. Man förtjänar det någon frivilligt ger en för att de vill ge det till en, och gör inte rätt i att själv ställa några krav på sig för deras skull som inte de själva ställer på en, är min övertygelse. För sin egen känslosfärs skull kan man förstås ha andra tankar, ideal, idéer och krav på sig om sina skyldigheter, men sätter man någon annans stämpel på dem förmyndar man dem bara, reducerar och omyndigförklarar på ett sätt som lurar samtliga, och i sorgliga fall gör mer skada än nytta. Vet i alla fall om att dina troll är dina egna, så du inte sätter en massa förfalskade namnskyltar på dem.

Det är mycket möjligt, eller kanske snarare ganska troligt, att jag förtjänar en massa av det jag själv ger andra, men jag tycker inte att det är någon specifik individs förbannade skyldighet, om uttrycket tillåter utan att ge en air av uppbragthet, att ge mig det. Känslor fungerar inte så, och det gäller gåvor med. Jag är inte orolig att inte få det; älskvärda människor som inte tar livet av sig eller gräver ned sig utom synhåll, maskerar sig till odetekterbarhet eller annat dumt, blir alltid förr eller senare upptäckta av någon som faller för dem och trasslar in sig i dem så, och jag hyser ingen oro för egen del. Jag vet vad jag ger andra, jag vet vad det är värt för dem, jag inser vad jag är värd, för vem jag är och inte bara vad jag gör, och har den oerhörda lyxen av att få det påtalat för mig, titt som tätt, såväl i ord som i lyckliga ljud, varma blickar, ibland än bättre kroppsspråk; någon som trycker sig mot mig och söker mig, en gång i en skolklass så vedergulligt som i form av en liten omsorgsfullt ihopvikt lapp från en blyg femteklassare som yrkade på att mina examinatorer skickade ut mig i arbetslivet som fullblodslärare "på derekten". Jag söker, ger och får ganska mycket kärlek; det är en stor ingrediens i mitt liv. Jag har kanske ingen som är min och endast min just nu, men tecknar jag ett tydligt välkommen in är jag inte direkt orolig över att förbli ensam.

Jag har inte heller luskat ut riktigt hur hon skulle känna kring om jag skulle göra det; vad som ligger i hennes förväntningar på vår icke-relation, eller snarare hur sådant skulle påverka hennes känsloliv och lätthet att ha mig tätt inpå sina sårbaraste känslor, lust och impuls att söka stöd i mig. Det här är förmodligen frågor man inte kan besvara om man inte redan vet mycket väl inom sig precis hur det känns, och som det jag delar med henne är värt mer än några eventuella prospekt annorstädes kunde tänkas visa sig har tanken inte ens varit på agendan, men jag antar att den förr eller senare lär dyka upp, om hon inte utvecklar kärlek i åtminstone någon granntonart. Jag har fortfarande mer känslan av att det ska bli intressant att se varthän det går, till slut, än att misströsta.

Och låtsas vi för ett slag att hon vore jag är det inte tvekan om varför hon inte fallit för mig än; jag har inte släppt in henne på blottad halspulsåder och gett bettanvisning på någon livsnerv; jag skulle inte gå i kras totalt och skoningslöst och mista ett till av kattliven om hon inte mötte min totala tillit med det känsloträdgårdsmästarskap en mästare av konsten ansträngningslöst svänger sig och driver upp sina skyddslingar med. Hon har inte fått den totala tilliten än, och jag må ha investerat mycket i henne, men ingenting som riskerat min bärande grundstomme eller att tippa mig över ända.

Inte för att jag inte litar på henne, utan för att jag inte vet att hon vill prova att ha så mycket av mig under sin kontroll och i sin hand. Själv signalerar jag mycket starkt att kom och lägg alla dina ynkligheter och all din litenhet i min famn, där jag kan hjälpa dig pyssla om dem tills de gror, växer upp och förvandlas till dina styrkor igen. Jag tror inte hon har skickat de signalerna, men kanske för att hon aldrig varit i någon relation med en man som kunnat vänta och lyssna innan han valt vägar in i henne som matchar hennes egna drömmar, föreställningar och viljor, kontradiktoriska eller i all samklang. Hon må vara nästan lika långt från standardbeteenden som jag, men kanske finns ändå en liten förväntan om att han för och hon följer, mer än han pejlar in henne och väljer den väg hon förstår och längtar efter att vandra. Sådant här kan man irra hur djupt och mångbottnat i som helst om man vill, och egentligen skriver jag mer för att utforska idérummet än för att det är särskilt troligt att jag också spår i det vi som kanske föreligger, så här långt från hennes återkoppling.

Jag har inte sonderat så djupt i henne efter hennes gränser kring sig själv, som jag i början gjorde, kring hennes gränser kring mig. Det låter sig inte lika beredvilligt testas, för det är litet övertramp, mer än att locka andra att komma så djupt in på ens egen planhalva de vågar utan att bli rädda, så det kan inte gå lika fort, och kräver mer eftertanke. Jag har nog inte ens börjat. Eller kanske är det här början; att plantera en massa tankar.

Men faktum kvarstår: hon har inte fått lika rika skänker av min värnlöshet som jag hennes, och det är en för mig helt essentiell ingrediens att få, om jag ska lockas utveckla några känslor för någon -- och känner hon likadant som jag, borde hon inte känna mycket mer än hon känner under sådana omständigheter. Så visst kan hon ha rätt i att vår relation är orättvis; hon får inte lika mycket som jag, på långa vägar. Jag har inte provat ge det till henne. It's an acquired taste, när allt kommer omkring; hennes charmigare kombo skulle be mig fara till Haparanda och hoppa studsmatta, lätt, om ens ämnet kom på tal. Jag tror det här är en intressant diskussion på huvudkudden som väntar oss. Det är nog inte några tankebanor hon traderat förut, i alla fall beträffande att sätta ord på dem.

Men det är viktiga känslor. Emotionellt riskkapital.

Ett riskkapital som faktiskt betingar ett värde.