10:38 Vända blad
I förrgår mellan 09 och 05 hjälpte jag min gode vän Hans-Göran med bohag flytta från Linköping till Ekerö. Varmt tack till Maria för utlån av bil. Vi börjar nu stå på någorlunda god fot, hennes bil och jag, men hon trilskas litet och lyser ibland argt med sin gula motorvarningslampa. Släpet vi hyrde (på Statoil Vallaplan) var ett stort åbäke, som också trilskades litet, men tvärtom lät bli att lysa ibland med sin gula högerblinkers, när det glappade i sladden. Hoppeligen var det dock inget problem som manifesterade sig under körning.
Mest slog insatsen till mot dygnsrytm och insidan av mina händer, vad mig beträffar; klockan var 17 idag när vi ätit färdigt vår frukost och tog oss an respektive fortsättning av dagen (han, att gå och klippa sig, jag, att ta itu med litet administrativt tråk). Någonting; kanske allt kånk och släp på kartonger och tunga föremål, kanske all ratthantering från fyra hundra kilometers åkande hit och dit, sliter mycket på handens mjuksida. Jag har inte direkt fått valkar, men de rosa skären anvisar liksom var förutsättningarna finns. Ser fram emot att träffa Maria framåt helgen och känna efter om hon bränner i händerna eller är ren känselsmeknjutning i vanlig ordning. (Jag är så bortskämd nu.)
Det var mycket som blev precis som jag anat och hoppats, särskilt det viktigaste: han kommer få det så bra; det var ett rent glädjeskutt för hjärtat att se det hus han snart är inackorderad i: trä under fot och över huvud. Rymligt, vackert, stilla, riktig skog runt omkring, och ett solitt intryck av värme, närhet och mänsklighet som jag inte tror jag sett eller känt i något hem eller hus byggt efter 1950.
Vad jag inte vetat var att det inte var någon förlust och något bakslag att lämna Linköping bakom sig, som jag hade anat eller befarat, beroende på hur man ser det. Han hade vänt blad redan när han flyttade till folkhögskolan i Karlskoga ett år, och det var att återvända till samma lägenhet i Linköping och bo där en tid tills läget kärvnade till, som var att resa tillbaka i tiden och leva en parodi på ett redan avslutat tidigare liv, så att det var mer av en lättnad att få en knuff vidare i ryggen, även om den var omild.
Vi pratade en hel del i bilen, som man helst gör under så långa resor, det intressantaste om livsfrågor och attityder. Antroposofer, deras inställning till förståndshandikappade som människor som valt sådana förutsättningar för att lära oss andra någonting, och vad det leder till för konsekvenser i hur den människosynen påverkar antroposofiska hem för dem och hur själva föreställningen formar en så mycket mänskligare och mer kvalitativ omvårdnad än vår slitna statliga apparat, som medelvärdesbildar mot lägre delar av livskvalitetskalan. Kanske delvis för att vi har för stora system som är för svåra att driva mänskligt. Mycket definitivt för att apparaten själv, och främst alla dess levande beståndsdelar, fått för litet kärlek och omvårdnad, och för mycket svångrem.
Och så pratade vi om Saker, som i prylar, ägodelar, och hur de kväver en, var och en behäftad med inte bara ett nytto-, bekvämlighets- eller nostalgivärde, som vi lurar oss tro, utan också en belastning i form av ett underhållsvärde och en post i överblicksbudgeten; en av Den Stora Mängden Saker, alla litet delskyldiga till att ta över ditt liv och dränka dig i brus, klutter och summakänslan Ångest. Det blir alldeles särskilt uppenbart när man har haft en vana att lägga upp saker på vinden och plötsligt konfronteras med behovet att sålla och fatta beslut kring varje ägodel, som till exempel vid en flytt. HG har haft en tung tid bakom sig.
Jag tror jag kom fram till att jag också borde vända blad i någon mening. Samtidigt vill jag dock ha ett nytt uppslag framför mig med en massa värmekällor omkring mig som knyter an de delar av mig jag vill ha med mig vidare, och kapa mest delar som lever kvar i de parenteser jag inte har någonting att hämta ur. Att flytta tycks vara en större del av det än jag vanemässigt reflekterar över.
Jag lever en mycket mindre bråkdel än den lägenhet jag bor i, till exempel, och inte bara för att jag inte inreder den med vänner och socialt liv, utan också för att jag inte har någon emotionell koppling till det mesta av den. Jag tillbringar större delen av min hemmatid i, tror jag, mitt kök, mitt sovrum och mitt badrum, i ungefär den ordningen. Därutöver har jag ett stort vardagsrum och dito balkong, som jag de flesta dagar inte bevistar över huvud taget.
Jag tror att mitt ideala boende är ganska litet, definitivt inte större än att jag har råd och möjlighet att bonda med samtliga delar, forma ljuvliga minnen överallt i det, som blir del i både mig själv och mina relationer med dem jag älskar, liksom förankrar båda i varann. Färgar allt större delar av min levnadsyta med rena lyckoförnimmelser, som när en älskad kommer under ens kärleksfulla vurm i sängen, och intrycket liksom bränner in i ens alla sinnen, situerat just där, och delvis associerar hela miljön runt omkring med det. Stunder av gemensam matglädje (i samarbetet vid tillagningen, såväl som njutningen vid intagandet) i köket, långa, lyxiga frukostar, som den jag bjöd HG på igår; scones och te, honing, ost, gurka; allting färdigserverat, när han kvicknat till efter ett minst timslångt bad, och så vidare. Varje del av hemmet. Så mycket lycka jag kan knöka in i allting. Inga onödiga tomma rum fulla med funktion och syfte och saker, utan att i samma proportion genomsyras av människor och glädje och varma minnen.
Och så ska det leva i materialen. Inget jäkla sterilt åttiotalshem, inget funkis, minsta möjliga betong och gips. Praktiska och inte bannlysta i sin blotta existens, utan mer i sin framtoning och synlighet. Betong och gips är dött, kalt och bart; jag vill ha material som trä, rispapp och annat som inte är så där tillrättalagt homogent. Antroposoferna har för övrigt en väldigt mysig känsla för att inte göra allt i räta vinklar, vilket också tilltalar mig.
Det ska respektera ljud, framförallt i frånvaron av meningslösa ljud; ventilationsbrus, generatorer och transformatorer som brusar i 50 Hz, disk- och tvättmaskiner som bullrar, gångjärn som gnisslar och dörrar som knakar. Golv får möjligen ett undantagstillstånd att knarra en aning; det är delvis en trevlig egenskap. Ljudbilder som signalerar ankomsten av efterlängtade kära, har givetvis också ett starkt existensvärde. Jag minns med värme ett avsnitt ur antologin Hustrubytet, där Roald Dahl tecknar en liten ljudserenad för ett dörrvred, då den liderlige farbror Oswald ligger i sitt mörka rum som gäst hos en shejk, och hör ljud av metall mot metall och alla mekanismer som utgör den korta men elektriska, förväntansfyllda lilla ceremoni ett dörrhandtag och därmed förbundna delar fullföljer, när en okänd älskare tyst smyger in i rummet för att kalasa på honom.
Den som läst Tage Danielssons "Bok", känner förmodligen igen kapitlet som heter något i stil med "Bygginstruktion för hus där mord begås", som är en rafflande berättelse om alla egenskaper ett hem som utgör stafflit för ett klassiskt mordmysterium, ska inrättas, komplett med motiv, alibin, allsköns upptänkliga mordvapen och annat väl tillrättalagt. Kanske borde man skriva en dylik, fast för hem där lyckliga, rika människor lever, älskar och njuter, av varann, sig själva och alla sina andra glädjeämnen.
Jag har aldrig riktigt tänkt på mig själv som att bo i något i stil med ett torp, men kanske borde jag i alla fall smaka litet på tanken?
Mest slog insatsen till mot dygnsrytm och insidan av mina händer, vad mig beträffar; klockan var 17 idag när vi ätit färdigt vår frukost och tog oss an respektive fortsättning av dagen (han, att gå och klippa sig, jag, att ta itu med litet administrativt tråk). Någonting; kanske allt kånk och släp på kartonger och tunga föremål, kanske all ratthantering från fyra hundra kilometers åkande hit och dit, sliter mycket på handens mjuksida. Jag har inte direkt fått valkar, men de rosa skären anvisar liksom var förutsättningarna finns. Ser fram emot att träffa Maria framåt helgen och känna efter om hon bränner i händerna eller är ren känselsmeknjutning i vanlig ordning. (Jag är så bortskämd nu.)
Det var mycket som blev precis som jag anat och hoppats, särskilt det viktigaste: han kommer få det så bra; det var ett rent glädjeskutt för hjärtat att se det hus han snart är inackorderad i: trä under fot och över huvud. Rymligt, vackert, stilla, riktig skog runt omkring, och ett solitt intryck av värme, närhet och mänsklighet som jag inte tror jag sett eller känt i något hem eller hus byggt efter 1950.
Vad jag inte vetat var att det inte var någon förlust och något bakslag att lämna Linköping bakom sig, som jag hade anat eller befarat, beroende på hur man ser det. Han hade vänt blad redan när han flyttade till folkhögskolan i Karlskoga ett år, och det var att återvända till samma lägenhet i Linköping och bo där en tid tills läget kärvnade till, som var att resa tillbaka i tiden och leva en parodi på ett redan avslutat tidigare liv, så att det var mer av en lättnad att få en knuff vidare i ryggen, även om den var omild.
Vi pratade en hel del i bilen, som man helst gör under så långa resor, det intressantaste om livsfrågor och attityder. Antroposofer, deras inställning till förståndshandikappade som människor som valt sådana förutsättningar för att lära oss andra någonting, och vad det leder till för konsekvenser i hur den människosynen påverkar antroposofiska hem för dem och hur själva föreställningen formar en så mycket mänskligare och mer kvalitativ omvårdnad än vår slitna statliga apparat, som medelvärdesbildar mot lägre delar av livskvalitetskalan. Kanske delvis för att vi har för stora system som är för svåra att driva mänskligt. Mycket definitivt för att apparaten själv, och främst alla dess levande beståndsdelar, fått för litet kärlek och omvårdnad, och för mycket svångrem.
Och så pratade vi om Saker, som i prylar, ägodelar, och hur de kväver en, var och en behäftad med inte bara ett nytto-, bekvämlighets- eller nostalgivärde, som vi lurar oss tro, utan också en belastning i form av ett underhållsvärde och en post i överblicksbudgeten; en av Den Stora Mängden Saker, alla litet delskyldiga till att ta över ditt liv och dränka dig i brus, klutter och summakänslan Ångest. Det blir alldeles särskilt uppenbart när man har haft en vana att lägga upp saker på vinden och plötsligt konfronteras med behovet att sålla och fatta beslut kring varje ägodel, som till exempel vid en flytt. HG har haft en tung tid bakom sig.
Jag tror jag kom fram till att jag också borde vända blad i någon mening. Samtidigt vill jag dock ha ett nytt uppslag framför mig med en massa värmekällor omkring mig som knyter an de delar av mig jag vill ha med mig vidare, och kapa mest delar som lever kvar i de parenteser jag inte har någonting att hämta ur. Att flytta tycks vara en större del av det än jag vanemässigt reflekterar över.
Jag lever en mycket mindre bråkdel än den lägenhet jag bor i, till exempel, och inte bara för att jag inte inreder den med vänner och socialt liv, utan också för att jag inte har någon emotionell koppling till det mesta av den. Jag tillbringar större delen av min hemmatid i, tror jag, mitt kök, mitt sovrum och mitt badrum, i ungefär den ordningen. Därutöver har jag ett stort vardagsrum och dito balkong, som jag de flesta dagar inte bevistar över huvud taget.
Jag tror att mitt ideala boende är ganska litet, definitivt inte större än att jag har råd och möjlighet att bonda med samtliga delar, forma ljuvliga minnen överallt i det, som blir del i både mig själv och mina relationer med dem jag älskar, liksom förankrar båda i varann. Färgar allt större delar av min levnadsyta med rena lyckoförnimmelser, som när en älskad kommer under ens kärleksfulla vurm i sängen, och intrycket liksom bränner in i ens alla sinnen, situerat just där, och delvis associerar hela miljön runt omkring med det. Stunder av gemensam matglädje (i samarbetet vid tillagningen, såväl som njutningen vid intagandet) i köket, långa, lyxiga frukostar, som den jag bjöd HG på igår; scones och te, honing, ost, gurka; allting färdigserverat, när han kvicknat till efter ett minst timslångt bad, och så vidare. Varje del av hemmet. Så mycket lycka jag kan knöka in i allting. Inga onödiga tomma rum fulla med funktion och syfte och saker, utan att i samma proportion genomsyras av människor och glädje och varma minnen.
Och så ska det leva i materialen. Inget jäkla sterilt åttiotalshem, inget funkis, minsta möjliga betong och gips. Praktiska och inte bannlysta i sin blotta existens, utan mer i sin framtoning och synlighet. Betong och gips är dött, kalt och bart; jag vill ha material som trä, rispapp och annat som inte är så där tillrättalagt homogent. Antroposoferna har för övrigt en väldigt mysig känsla för att inte göra allt i räta vinklar, vilket också tilltalar mig.
Det ska respektera ljud, framförallt i frånvaron av meningslösa ljud; ventilationsbrus, generatorer och transformatorer som brusar i 50 Hz, disk- och tvättmaskiner som bullrar, gångjärn som gnisslar och dörrar som knakar. Golv får möjligen ett undantagstillstånd att knarra en aning; det är delvis en trevlig egenskap. Ljudbilder som signalerar ankomsten av efterlängtade kära, har givetvis också ett starkt existensvärde. Jag minns med värme ett avsnitt ur antologin Hustrubytet, där Roald Dahl tecknar en liten ljudserenad för ett dörrvred, då den liderlige farbror Oswald ligger i sitt mörka rum som gäst hos en shejk, och hör ljud av metall mot metall och alla mekanismer som utgör den korta men elektriska, förväntansfyllda lilla ceremoni ett dörrhandtag och därmed förbundna delar fullföljer, när en okänd älskare tyst smyger in i rummet för att kalasa på honom.
Den som läst Tage Danielssons "Bok", känner förmodligen igen kapitlet som heter något i stil med "Bygginstruktion för hus där mord begås", som är en rafflande berättelse om alla egenskaper ett hem som utgör stafflit för ett klassiskt mordmysterium, ska inrättas, komplett med motiv, alibin, allsköns upptänkliga mordvapen och annat väl tillrättalagt. Kanske borde man skriva en dylik, fast för hem där lyckliga, rika människor lever, älskar och njuter, av varann, sig själva och alla sina andra glädjeämnen.
Jag har aldrig riktigt tänkt på mig själv som att bo i något i stil med ett torp, men kanske borde jag i alla fall smaka litet på tanken?
postad 10:38 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar