05:39 Höstlivskraft

Hösten står höstigare än någonsin, runt någon som inte tycker om höst, men jag står tillbaka. I år tror jag inte att den kommer gå så hårt åt mig, trots att jag blir moloken av det mörka, råa, kulna, fuktiga som lägger sig kring allting. Förra hösten hade jag rustat mig med lindy hop och körsång mot årstiden, i år har jag en mycket nära vän på endast mycket blygsamma avstånd, i tid, rum, känsla, fysisk, emotionell och samtalslig närhet.

Men hon har nog rätt i att det inte är en relation i bemärkelsen ett förhållande; vi har varann på ett sätt som jag tror inte når upp till att vara ett förhållande från någondera sidan. Jag vet inte riktigt vad hon ser som ett förhållande, men en hel del jag själv behöver i en relation är inte uppfyllt. Jag smälter inte in i hennes liv som en del som hör hemma där, när hon är i vila -- jag är ofrånkomligen gäst; hon kan inte slappna av och släppa att hon inte har en skyldighet som värdinna att hålla koll på att jag har det bra, inte har tråkigt, och så vidare; det äter på hennes energibudget att ha mig i närheten, och jag har ett behov av att ge ett positivt eller som värst neutralt energinetto. Det fungerar inte så innan vi har gått och lagt oss; då kan hon dock vila i mig, lyckligtvis, när jag har hela hennes uppmärksamhet, värme, mjukhet och tid för mig själv, och kan lägga min om henne. Det är där vi har våra fina stunder, pratar om allt som flaxar inuti oss, tankar från roten, om känslor, relationer, människor, utveckling. Pysslar om varann och regenererar. Tankar.

Vi pratade litet om det härom kvällen, och jag började förstå att det inte är jag som ska vänta in hennes känslor, utan att vår relation är, och nog lär förbli, precis vad den är, så länge den inte står i konflikt med någon annan relation någon av oss eventuellt lägger oss till med. Det var skönt att känna, på ett sätt, för jag tror jag lyckats släppa min vaksamhet på att inte råka göra eller säga någonting med negativa signalvärden som att hon inte skulle duga; ni vet, allt det där som folk räds att inte leva upp till, att konkurrera och jämföras med andra.

Som, såvitt jag förstår, är en stor del av vad "förhållande" betyder för många, att inte säga de flesta. Att svära sig fri från själva konceptet konkurrens, om partnerns kärlek, uppskattning, uppmärksamhet, tankar, och kanske fantasier, om andra människor. Naivt sätt, förstås, men att relationen betyder att sådana förseelser straffbeläggs med att gisslan, det vill säga partnern, utsätter sig själv för emotionell tortyr, om förseelserna kommer henne till del (henne för att jag är heterosexuell man; det är säkerligen typiskt precis likadant åt andra hållet).

Jag tror inte hon hängt upp något av sitt självvärde på att hon är min enda; det känns inte som Maria, och skulle kännas märkligt isolerat från att själv känna så för mig. Och jag begrep, att det låter mig lätta på en massa tyglar jag övat mig på att hålla in mig själv med när jag kommer någon annan människa riktigt nära, för att inte riskera att skada dem, eller, egentligare, låta dem skada sig själva, på mig. Vilket är en annan sak jag inte kan acceptera i ett förhållande, och drar mig ur, om jag inte på något annat sätt kan avstyra det.

För inte så länge sedan återfann jag en penna jag trodde försvunnit från nätet; en penna jag följt en litet enslig sommar i jobbexil i Stockholm, 2003, tror jag, och blivit ganska förtjust i. En liten crush, om man så vill. Det var en övergiven dagbok, så jag kunde bara följa den bakåt, inte framåt, men hon brann med en rätt klar låga och levde ett ganska eldigt liv med djupa känslor som flödade ur den där pennan, utan så mycket återhållsamhet. Jag ömsom tyckte om, såg upp till och önskade att hon vore inom räckhåll för att pysslas och kramas om, i svackorna; ligga nära och prata lågmält med, litet grand som jag har privilegiet med Maria idag. Tills hon försvann hade hon hållit till i Stockholm, men nu har hon dykt upp på kartan igen, i Landskrona.

Vi har bytt några ord ett par gånger sedan återupptäckten (eller hennes första kontakt med mig, om man så vill), och hon har mitt sätt att slå an ton mitt i en tanke och känsla, utan en massa kallpratsdämpning. Hon har inte inrett sin höst fullt så varmt som jag, och behöver någon att prata med. Det är precis den här sortens saker som tillför mest värde i mitt liv. Och det är inte någonting som är skadligt för Maria, heller. Den här sortens sätt att vara singel är nog ungefär det bästa jag haft. Det kanske inte går upp mot ett riktigt förhållande, men det har förhållandevis många drag av det bättre ur båda världarna, i alla fall.

Och i morgon åker jag till Skåne. Förra helgen i Skottland kan jag gå med på att det var formell semester, på pappret, liksom, men det här är den sorten jag verkligen bryr mig om inuti; semester för hjärtat, att lära känna människor (rysligt bra uttryck; så dubbeltydigt!), vara själslig och sig själv, ut i, än en gång -- fingerspetsarna. Vi pratades vid ett slag per telefon, eller prick två timmar, om man ska vara petig, och jag fick en röst att infoga i min känsla för henne. Vi ses framåt kvällskanten, och jag lär åka buss den tid av dagen jag inte sover -- i bästa fall sova då också.

Trött av en lång releasecrunch, och lycklig inför att få ännu en semester, långt borta från alla kända vägmärken, men långt in i en värld jag känner mig hemma i.