17:39 Älskad?
Jag frågade härom sistens, över huvudkudden, om Maria kände till sitt (eller kanske sina) primära kärleksspråk -- när man känner sig mest älskad. När jag förtydligat litet, och hon inte gjorde det, men bollade tillbaka frågan, slog det mig att jag inte var helt säker själv längre, och glömt vad jag själv känt senast. Nu, med given referens i hand, kan konstateras att jag menade mitt primära talade kärleksspråk vara fysisk kontakt och det lyssnande verbal uppskattning. Sedan det samtalet, har jag dock litet till och från känt efter, när jag känt mig som mest älskad, och när jag känt som starkast och naturligast att jag förmedlat min egen kärlek; genom vilka slags handlingar.
Jag tror jag ska låta bli att försöka sortera in dem i den givna mallen, och bara skriva litet fritt kring dem i stället. Det är bara litet svårt att skilja uppskattad, bekräftad och älskad från varann, insåg jag så snart jag fått frågan returnerad; allt jag kom på -- samtliga ett urval av sådant hon ger mig -- var saker jag ser som absoluta självklarheter att få och ge i en emotionellt nära relation, och jag kände på mig att jag instinktivt förfiltrerade urval och perspektiv till att bara selektera ur det utbud gärningar och gåvor hon redan håller mig med, som för att intala henne att hon inte alls håller mig på svältgränsen eller ger mig kärlek tillbaka som går upp mot vad jag ger henne; att genom att berätta sanningar göra henne lugn och lycklig, som jag brukar, och strävar efter.
Men det kändes inte helt ärligt, så jag sade ingenting om det, eller någonting om att allt jag kom på var saker som gjorde mig lycklig och harmonisk; jag minns inte så noga vad jag tänkte och vad jag sade; det är, som alltid med de jag känner närmast intill hjärtat, en rätt flytande gräns mellan tal och tanke. Om någonting i mig förfiltrerade allt jag skulle säga, så allt som får mig att känna mig älskad men hon inte gör (till exempel för att hon nog fortfarande inte hyser riktigt de känslorna för mig) inte skulle dyka upp, skulle ju hela uppräkningen bli en slags krystad, förfalskad "du är visst så bra för mig!" med just den där ihåliga och icke övertygande bottnen.
Vi har väl båda den där litet krypande känslan av att vi är litet i ofas förälskelsemässigt, men slätar över det så gott vi kan med att vi får ut så oerhört mycket av varann, och är långt lyckligare tillsammans än isär. Isär är liksom bara början av misär, känns det som, inte slutet. Nej, tillsammans är tokigt bra, det är bara inte allt banala sagor handlar om, där känslorna följer manus, och allt kommer i jämn takt och perfekt synk, utan cliff hangers eller ketchupeffekt.
Och vem är väl jag att gnöla över att ha det syndigt bra medan jag väntar på, tja, vad tror du att det hände sen? Nå, tillbaka tilll mitt kärleksspråk, och vad jag tyckt mig registrera på den skalan nyligen.
För mig handlar förresten känslan av att vara älskad om det jag-centrerade, det vill säga inte om känslan av att någon annan (till exempel en specifik person) älskar mig, utan om hur jag själv upplever mig älskad; saker som når mig ända in i roten och gör mig djupt lycklig. Det skiljer sig litet från det jag ställer den i kontrast mot, genom att inte nödvändigtvis vara så värst kopplat till någon annans eventuella förälskelse i eller kärlek till en, utan att i stället handla om hur djupt emotionellt jag själv berörs av allt de väljer att ge mig, göra med, åt eller för mig.
Massor av människor ser och hanterar det som samma sak -- eller i alla fall inseparatbla delar av samma sak, men för mig är de mycket distinkta, och jag ger gärna väldigt mycket till andra som jag tycker om men inte gör några anspråk på, eller vill lura i att jag vill bilda relationer med, så snart jag försäkrat mig om att de i sin egen emotionella bokföring förstår att jag inte revirmarkerar dem. När (i synnerhet) män ger värme, är det i vår kultur en slags (cyniskt) underförstått possesiv handling, vilket vi nästan lika noga bör ge akt på att inte signalera som kvinnor, som å sin sida förväntas vara försiktiga med sammalunda, för att män är för tjockskalliga för att känna skillnad på "coming on to" och värme utan vidhängande underförstådd invit eller anspråk på att göra till sin.
Så som man gör jag det inte, för att jag inte vill trampa in i ditt revir objuden, och som kvinna gör du det sannolikt inte (om vi fortsätter på samma spår som ovan), för att inte få mig att tro att jag är välkommen (eller snarare ropad på), ge falska signaler av att du älskar mig, eller något annat jag kan skena iväg på fel spår av att övertolka åt käpprätt. Jag tror hela den här bryderikedjan mynnar i att jag föredrar andra som, likt mig själv, ger så mycket älsk de kan till alla de älskar, utan att knata över de gränser där de känner sig invaderade eller bekymras över att någon verkar vilja ha dem, och inte trivs fullt så bra kring folk som snålar mer på sina varma känslor än de är nödda och tvungna.
När någon jag älskar tar emot och återkopplar positivt på det jag ger dem, eller är (för just dem eller i stort), känner jag mig uppskattad. När jag släpps in bakom murar för den värme jag avger och ges förtroendet att röra mig där obehindrat i tilltron till att jag vill vederbörande allt väl och vet hur jag rör mig och för mig för att inte åsamka någon skada, och tvärtom ha mer läkande och uppbyggliga effekter, känner jag mig förstådd och bekräftad som emotionellt ansvarsfull och en slags motpol till sådant jag till stor del format min självbild och mitt ego som kontrapunkt till. Mitt egenvärde knyter mycket an till att vara en människa jag trivs med, och leva och agera de roller som gör mig lycklig, och när jag kommer i kontakt med människor som inte bara låter mig göra det, utan dessutom ger mig sådana roller i sina liv och vidgar mina möjligheter att verka där utan att spendera mig, mår jag ännu bättre.
Maria toppar det med att underförstå att jag lever hela mitt liv i just den kvadranten på ett sätt som gör att jag inte nöts mot misstanken om att leva under falskflagg och ideligen behöva påvisa vad jag är, gör och inte. Och det är inte som något hon förutsätter av mig för att jag ska vara henne värdig; det jobbet gör jag så bra själv (och jag tror det är bäst så, med); hon hänger inte upp kravet på mig som något ultimatum. Konsekvensen, om jag skulle röra mig utanför förväntningarna jag också vill leva upp till är att hon skulle ta ett par jobbiga smällar och sen ansträngas hårt till att hitta ett sätt att förlåta mig och få fortsätta vänta sig allt gott av mig. Hon är mästerlig på att göra precis det med folk som inte förtjänar en andra eller hundrade chans, ett ganska självnedbrytligt mönster jag känner igen i flera jag älskar och håller av på litet håll, och ett jag inte ämnar trigga, för att jag själv mår så dåligt av att vara verktyg för vållandet av någon avhållens skada.
Se där, två varma omsvep som formar en uppåtgående självupphållande spiral. Bra relationer har en massa sådana där egenbalanser inbyggda i murverket. Men jag kom visst av mig igen.
Hon hade skickat två SMS under mina dagar i Skottland, först att jag var saknad, sedan att hon saknade mig. Definitiv känsla av att vara älskad, och än mer i aktiv än passiv form. Likaså ett intalat telefonsvararmeddelande på ungefär samma tema. Jag vill hamna i cykliska beroenden med alla jag älskar, så här; det gör att alla får så mycket lättare att göra plats i sin tid och energi för att mötas, och göra varann gott, hur det nu månde gå till i varje relation och beroende.
Och jag känner mig älskad när hon berättar om hur det är att ligga och prata med mig och önska att samtalet aldrig skulle ta slut.
Jag tror jag ska låta bli att försöka sortera in dem i den givna mallen, och bara skriva litet fritt kring dem i stället. Det är bara litet svårt att skilja uppskattad, bekräftad och älskad från varann, insåg jag så snart jag fått frågan returnerad; allt jag kom på -- samtliga ett urval av sådant hon ger mig -- var saker jag ser som absoluta självklarheter att få och ge i en emotionellt nära relation, och jag kände på mig att jag instinktivt förfiltrerade urval och perspektiv till att bara selektera ur det utbud gärningar och gåvor hon redan håller mig med, som för att intala henne att hon inte alls håller mig på svältgränsen eller ger mig kärlek tillbaka som går upp mot vad jag ger henne; att genom att berätta sanningar göra henne lugn och lycklig, som jag brukar, och strävar efter.
Men det kändes inte helt ärligt, så jag sade ingenting om det, eller någonting om att allt jag kom på var saker som gjorde mig lycklig och harmonisk; jag minns inte så noga vad jag tänkte och vad jag sade; det är, som alltid med de jag känner närmast intill hjärtat, en rätt flytande gräns mellan tal och tanke. Om någonting i mig förfiltrerade allt jag skulle säga, så allt som får mig att känna mig älskad men hon inte gör (till exempel för att hon nog fortfarande inte hyser riktigt de känslorna för mig) inte skulle dyka upp, skulle ju hela uppräkningen bli en slags krystad, förfalskad "du är visst så bra för mig!" med just den där ihåliga och icke övertygande bottnen.
Vi har väl båda den där litet krypande känslan av att vi är litet i ofas förälskelsemässigt, men slätar över det så gott vi kan med att vi får ut så oerhört mycket av varann, och är långt lyckligare tillsammans än isär. Isär är liksom bara början av misär, känns det som, inte slutet. Nej, tillsammans är tokigt bra, det är bara inte allt banala sagor handlar om, där känslorna följer manus, och allt kommer i jämn takt och perfekt synk, utan cliff hangers eller ketchupeffekt.
Och vem är väl jag att gnöla över att ha det syndigt bra medan jag väntar på, tja, vad tror du att det hände sen? Nå, tillbaka tilll mitt kärleksspråk, och vad jag tyckt mig registrera på den skalan nyligen.
För mig handlar förresten känslan av att vara älskad om det jag-centrerade, det vill säga inte om känslan av att någon annan (till exempel en specifik person) älskar mig, utan om hur jag själv upplever mig älskad; saker som når mig ända in i roten och gör mig djupt lycklig. Det skiljer sig litet från det jag ställer den i kontrast mot, genom att inte nödvändigtvis vara så värst kopplat till någon annans eventuella förälskelse i eller kärlek till en, utan att i stället handla om hur djupt emotionellt jag själv berörs av allt de väljer att ge mig, göra med, åt eller för mig.
Massor av människor ser och hanterar det som samma sak -- eller i alla fall inseparatbla delar av samma sak, men för mig är de mycket distinkta, och jag ger gärna väldigt mycket till andra som jag tycker om men inte gör några anspråk på, eller vill lura i att jag vill bilda relationer med, så snart jag försäkrat mig om att de i sin egen emotionella bokföring förstår att jag inte revirmarkerar dem. När (i synnerhet) män ger värme, är det i vår kultur en slags (cyniskt) underförstått possesiv handling, vilket vi nästan lika noga bör ge akt på att inte signalera som kvinnor, som å sin sida förväntas vara försiktiga med sammalunda, för att män är för tjockskalliga för att känna skillnad på "coming on to" och värme utan vidhängande underförstådd invit eller anspråk på att göra till sin.
Så som man gör jag det inte, för att jag inte vill trampa in i ditt revir objuden, och som kvinna gör du det sannolikt inte (om vi fortsätter på samma spår som ovan), för att inte få mig att tro att jag är välkommen (eller snarare ropad på), ge falska signaler av att du älskar mig, eller något annat jag kan skena iväg på fel spår av att övertolka åt käpprätt. Jag tror hela den här bryderikedjan mynnar i att jag föredrar andra som, likt mig själv, ger så mycket älsk de kan till alla de älskar, utan att knata över de gränser där de känner sig invaderade eller bekymras över att någon verkar vilja ha dem, och inte trivs fullt så bra kring folk som snålar mer på sina varma känslor än de är nödda och tvungna.
När någon jag älskar tar emot och återkopplar positivt på det jag ger dem, eller är (för just dem eller i stort), känner jag mig uppskattad. När jag släpps in bakom murar för den värme jag avger och ges förtroendet att röra mig där obehindrat i tilltron till att jag vill vederbörande allt väl och vet hur jag rör mig och för mig för att inte åsamka någon skada, och tvärtom ha mer läkande och uppbyggliga effekter, känner jag mig förstådd och bekräftad som emotionellt ansvarsfull och en slags motpol till sådant jag till stor del format min självbild och mitt ego som kontrapunkt till. Mitt egenvärde knyter mycket an till att vara en människa jag trivs med, och leva och agera de roller som gör mig lycklig, och när jag kommer i kontakt med människor som inte bara låter mig göra det, utan dessutom ger mig sådana roller i sina liv och vidgar mina möjligheter att verka där utan att spendera mig, mår jag ännu bättre.
Maria toppar det med att underförstå att jag lever hela mitt liv i just den kvadranten på ett sätt som gör att jag inte nöts mot misstanken om att leva under falskflagg och ideligen behöva påvisa vad jag är, gör och inte. Och det är inte som något hon förutsätter av mig för att jag ska vara henne värdig; det jobbet gör jag så bra själv (och jag tror det är bäst så, med); hon hänger inte upp kravet på mig som något ultimatum. Konsekvensen, om jag skulle röra mig utanför förväntningarna jag också vill leva upp till är att hon skulle ta ett par jobbiga smällar och sen ansträngas hårt till att hitta ett sätt att förlåta mig och få fortsätta vänta sig allt gott av mig. Hon är mästerlig på att göra precis det med folk som inte förtjänar en andra eller hundrade chans, ett ganska självnedbrytligt mönster jag känner igen i flera jag älskar och håller av på litet håll, och ett jag inte ämnar trigga, för att jag själv mår så dåligt av att vara verktyg för vållandet av någon avhållens skada.
Se där, två varma omsvep som formar en uppåtgående självupphållande spiral. Bra relationer har en massa sådana där egenbalanser inbyggda i murverket. Men jag kom visst av mig igen.
Hon hade skickat två SMS under mina dagar i Skottland, först att jag var saknad, sedan att hon saknade mig. Definitiv känsla av att vara älskad, och än mer i aktiv än passiv form. Likaså ett intalat telefonsvararmeddelande på ungefär samma tema. Jag vill hamna i cykliska beroenden med alla jag älskar, så här; det gör att alla får så mycket lättare att göra plats i sin tid och energi för att mötas, och göra varann gott, hur det nu månde gå till i varje relation och beroende.
Och jag känner mig älskad när hon berättar om hur det är att ligga och prata med mig och önska att samtalet aldrig skulle ta slut.
postad 17:39 |
Permanent länk |
|
1 kommentar
isär-misär.. gulligt.