03:36 Blott en dag

Jag blir allt sämre på att skriva klart och publicera dagboksnoter. Det grämer mig en del. Kanske är det relaterat till att min observerbara läsekrets mer än dubblerats i storlek nyligen. Fast det tror jag egentligen inte; jag har aldrig varit direkt brydd över sådant förr, och enda skillnaden mot den första halvan, som jag inbillar mig känner eller i alla fall förstår mig och mitt sätt att vara och tänka, är att de senare inte läst in sig på det än.

Vi höll våra två traditionsenliga Alla Helgons dag-sjungningar i Uppståndelsens kapell klockan 13 och 15, för alla tanter och farbröder ute på årlig gravvårdsturné. Vackrare repertoar än vi brukar ha, och något mer givande tillhörande gudstjänstprat än jag kan minnas varit förr. Jag reflekterade över att Fader Vår -- när ett helt kyrkorum läser den tillsammans -- har litet samma slags myskvalitéer som högläsning, minus att lyssna intresserat till innehållet. Men rösterna kan man ta in, i alla fall.

Ur de vänligt sparsamma två psalmer som beblandade sig med våra roligare körnummer, återfanns förlängda släktens (syster är numera en Sandell) "Blott en dag". En eller ett par korister någonstans inte långt från mig envisades med en litet roande brist på läsförståelse (eller dålig utantillhågkomst) i att byta ut "en" mot "ett" i strofen "han som bär för mig en faders hjärta" båda passen. Det blir så makabert då. :) Fast är det någon religion som har makabra inslag, är det väl kristendomen, å andra sidan.

Just den där strofen var för övrigt tydligen inte med i Lina Sandells första original, utan kom till efter påtryckningar från kritiker, påpekar Wikipedia. Lydelsen innan hon ändrade var "Han som har mer än moders hjärta". Kanske var det inte riktigt kosher att stöta sig med utsatta grupper som, säg, mödrar, på den tiden heller. De kände sig kanske kränkta. Eller påstods kunna känna sig kränkta av någon självutropad väktare för andras ömtåliga känslor.

Jag orerar. Men allt skrivande ska väl ha sina riktigt sura vedklabbar med. Det var bestämt länge sedan jag bara lekte med ord.

Och inuti, har det tyvärr gått och blivit samma slags rätt mörka och kulna höst som jag inte tycker om. Jag har ingen inom sträcka-sig-efter-och-pyssla-om, och det äter mig levande. Lika litet någon att behöva, på andra sätt, naket, sårbart och utsatt. Sådant där folk tycks springa iväg från, snarare än söka sin tillflykt till. Men hjärtat vattnas litet igen när jag tittar åt Göteborg till. Och så här års är det väl något som gäller vädret med. Jag kommer bergis göra upp med Göteborgs klima t vilket årtionde som helst nu.


...


Hohum. Eller om det kanske blir Tyskland? Oj! Det här var intressant.