17:24 Min farbror Oswald

Roald Dahl har inte bara skrivit en samling underbara barnböcker, utan har dessutom författat ett antal alldeles utsökta noveller och short stories riktade mot en litet äldre publik. En återkommande karaktär och huvudperson i dessa är Min farbror Oswald, en mycket viril, spirituell och karismatisk man förälskad i kvinnan, och livet självt. Han är mycket medveten om sin oemotståndlighet för och direkt magnetiska dragningskraft på kvinnor, och tycks närmast ha vigt sitt liv åt att förstärka den, och njutningsfullt skörda frukterna av just detta.

Han är inte den tragiska spillra som, likt otrygga människor, kastar bort sitt liv på att försöka släcka sin osinliga törst efter bekräftelse genom andra, som för gäves sträcker sig efter att övermanna den otillräcklighet deras självbild ständigt påminner dem om, och som söker tillflykt från den genom att förföra och lägra särskilt vackra, selektiva, eller på andra sätt utmanande kvinnor. Det är inte en sorglig, fruktlös kamp om att nå upp till en drömd strålglans han sedan aldrig lyckas njuta i, för att var stund är del i ständigt nya erövringar, jakten efter nästa byte, objekt han omger sig med som statussymboler för att i andras och sina egna ögon växa över och äntligen göra upp med mindervärdeskomplexet i centrum av hans urholkade, ekande inre. Han är inte den alltid lika trista, innehållslösa stereotyp vi hela tiden ser människor omkring oss drömma om att bli, eller redan vara, som lägger kvinna efter kvinna under sig -- nej, han är den stereotyp som lägger hela sin själ och varelse i att leta rätt på, locka till sig, förföra, bedriva het otukt med, och sedan lämna efter sig alla kvinnor som lockar honom, oavsett konventioner, faror, eller vad annat som ställs i hans väg.

Det är hans memoarer vi får läsa; små episoder, skickligt tecknade utsnitt av livet och spänningen i den elektrifierade luften mellan honom och hans nuvarande upptäckt, av förtätningarna som alltid följer de vägar han väljer, och han porträtterar mycket rikt dessa kvinnor, som blir själva centrum av hans liv och fokus. Han älskar dem med en passion och glöd som genomsyrar honom helt och hållet, och det är svårt att känna det som att han objektifierar dem, samtidigt som allt egentligen tyder på just det; han är en total manschauvinist, ett svin, och en av dessa människor som för bok över sina älskare, en liten svart historia som omnämns, då och då -- rent allmänt, kan man väl lätt säga att jag är litet förhäxad av honom, liksom vilken som helst av de kvinnor som bragts på fall för hans karisma, otvungna sätt och spirituella berättande. Han är fängslande.

Det är mycket möjligt att mina sinnen fördunklats, och han inte alls är denne man jag tecknar; det var ett tag sedan jag läste honom senast, men det är inte meningen att vi ska se någonting annat än det fyrverkeri av fantastiskhet han omger sina ögonstenar med, när han drar dem till sig och slutligen förenas med dem. Men det spelar inte heller någon större roll, egentligen. Jag tecknar ju inte så mycket Min farbror Oswald, som jag tecknar min egen bild av honom och vad han representerar i mitt eget liv, där han mutat in en liten del av mig, någonstans på en liten öde ö i ett hav av på ytan till synes oförenliga ridderlighetsfantasier, och motreaktionen mot en uppväxt och mansidentitetsformation under en mycket mediastark röd vänsters rättfärdiga bild av mannen som burdus våldsverkare på den härjade, plundrade, nedtrampade och våldtagna kvinnligheten. En naiv känslobild av världsläget från en tid innan jag förstod källkritik, men en som sällan ställs under blåslampan på samma sätt som, säg, konsumtionsmedias svälthets, gör. (För det är mest den röda vänstern som tar tag i blåslampan, stigmatisering och andra slika tortyrredskap, som helt legitima och självklara verktyg för opinionsbildning. Det är först på senare tid bruket börjat sprida sig även högerut på skalan, med Bodström, hans ECPAT och barnporr/trafficking-härvan. Fast försvinn! Det här är en not om kärlek, sexualitet och hela hjärtat, och de här trollen handlar om makt, förtryck och vilseledande. Far åt pipsvängen!)

Nå. Jag har alltså inrättat mig en rätt kvinnotillvänd världssyn, och Min farbror Oswald är inte dess svarta får eller syndabock, som jag tror han lätt blivit svedd i andra synvinklars brännpunkt; i min, är han ett synnerligen vitt får. Inte allas får, för vem som helst, men han fyller en viktig funktion, för några få som han möter och ömsesidigt faller för, trots att han är till låns, och säkerligen ställer till det för fler än inte när han försvinner lika snart som han kommit. Jag när bara kärlek till honom och älskar honom, inte trots, utan inklusive sina olater, och att han inte är, ser, kan och förstår allt jag kräver av mig själv i relationer, och allt det ger mig som Oswald aldrig får. Det lockar honom inte, och hans snabba flykt från allt han en gång smakat och upptäckt, lockar inte mig.

Men han är, likafullt, en förebild och föregångare för mig, i ganska mycket annat. Sedan mitt första möte med honom, har jag kommit till ungefär samma upptäckter och insikter om att älska, och för all del även lägra, kvinnor. Det är en fullkomligt fantastisk del av livet, värd en all möjlig uppmärksamhet och strävan, rik och utvecklande som få, och inte alls så ensidig som i de traditionell sorglig stereotypi. Oswald äter bara halva den kakan, men han gör det med en sann gourmets rikt utvecklade smak, och det han ger, ger han genom bekräftelsen att vara rysligt selektiv, och verkligt intensivt älska den han möter. Han är just ett av de tomtebloss och fyrverkerier jag tror de flesta liv så innerligt behöver lysas upp av, en stunds flykt in i den del av verkligheten där de står högst i kurs på något nästan ouppnåeligt högt rankat, och passionerat står i centrum, just för alla sina, konkreta såväl som abstrakta, behag, och själva har honom i sitt våld, att njutas, älska och dra all sexualitet och energi ur, natten ut. Han ser dem, och får dem också att känna sig sedda.

Det är tyvärr kvar mycket av samma malätna patriarkala centrum i en del av det här, även i hur jag tecknar det ovan; det är han som är aktören, hon blir objektet, sett i rent satsdelsmässiga termer, men det är delvis ofrånkomligt att det blir så, när man följer en person, och tecknar sagorna som viker ut sig i hans eller hennes väg, med omvänd fördelning i det senare fallet. I hans liv, är i alla fall kvinnan i centrum, och det räcker långt, även om jag i mitt eget blir fylld av lycka och förundran var gång jag själv inte är självklar huvudperson och aktör, utan, tvärtom, avlöses i rollen när vi förlöser varann och omtöcknat gräver fram och njuter rätt djupt liggande munsbitar ur varann. Och jag slogs av tanken, att hur skulle mitt eget livs vackraste eller lyckligaste intensiva stunder teckna sig, om jag försökte skildra dem, som farbror Oswald? Ett rikt, fokuserat porträtt emotionellt och sexuellt lystmäte, fullt av en massa hjärtgropskittlande, len, mjuk och hisnande känsla, detaljer som växt sig fast, och nudrömmerier och drunknanden i ögon, i viljor, handlingar, färdigheter, sceneri, sammanhang, och, i mitt fall, utan utelämnanden eller vad annat som komprometterar mina andra huvudrollsinnehavare?

Jag skriver så litet om ren sexualitet, men efter en diskussion med en väninna igår kväll om bland annat sex, och en (helt asexuell) passage i Matilda (också det Roald Dahl) som väckte tanken om att bjudas in i eller bjuda in sig mitt i någon annans liv och värld, att dela den ett slag, tog tanken plötsligt fart. Det är en väldigt lockande utmaning, och jag tror det kan bli någonting väldigt, väldigt fint av den; sådant där skrivande man blir glad av att ha, och kunna återvända till, ibland. Hoppas.