21:34 Saker (av Paul Graham)

Jag refererar så ofta folk till en text om Saker av Paul Graham, att jag beslöt mig för att översätta den till svenska. Varsågoda:

Saker

Juli 2007

Jag har för mycket saker. De flesta amerikaner har för mycket saker. Egentligen kan man säga att ju fattigare folk är, desto mer saker tycks de ha. Nästan ingen är för fattig för att ha råd att fylla trädgården med en massa gamla bilar, till exempel.

Det har inte alltid varit så. Saker var en gång i tiden ovanliga och värdefulla. Man kan fortfarande se spår av det om man ser sig omkring. I mitt hus i Cambridge, till exempel, vilket byggdes 1876, har sovrummen inga garderober. På den tiden fick folks saker plats i en byrå. Till och med så nyligen som för några årtionden sedan, var det mycket färre saker omkring oss. När jag tittar tillbaka på bilder från sjuttiotalet, förvånas jag över hur tomma husen ser ut. Som barn hade jag vad som för mig framstod som en hel armé leksaksbilar, men samlingen skulle te sig försvinnande liten intill mina syskonbarns alla leksaker. Allt som allt, tog de upp en tredjedel av min sängs yta. I mina syskonbarns rum är sängen det enda utrymmet som är fritt från saker.

Saker har blivit mycket billigare, men vår attityd mot dem har inte förändrats i takt med det. Vi övervärderar saker.

Det där var ett stort problem för mig när jag inte hade några pengar. Jag kände mig fattig, och saker verkade värdefulla, så jag samlade nästan instinktivt på mig dem. Vänner som lämnade kvar någonting när de flyttade, eller något andra kasserat (akta dig för något du hittar som du tänkt på som "helt okej"), eller något loppmarknadsfynd i nästan nyskick som säljs för en tiondel av inköpspriset. Och pang, mer saker.

Faktum är att dessa gratis eller nästan gratis saker inte var fynd, för de var värda ännu mindre än de kostade. Det mesta jag ansamlade var värdelöst, för jag behövde det inte.

Vad jag inte fattade var att värdet av någon ny ägodel inte var skillnaden mellan dess inköpspris och vad jag betalade för det. Det var värdet jag själv erhöll från dem. Saker är en extremt olikvid tillgång. Om du inte har någon plan att sälja den där saken du fick så billigt, vad spelar det för roll vad den är "värd"? Det enda sättet du någonsin kommer kunna få ut något värde av den är genom att använda den. Och om du inte har något användningsområde för den precis nu, kommer du troligen aldrig få det heller.

Företag som säljer saker har satsat enorma pengar på att få oss att fortfarande tänka på saker som värdefulla. Men det vore närmare verkligheten att behandla saker som värdelösa.

Värre än värdelösa, rentav, för så snart du samlat på dig en viss mängd saker, börjar de äga dig snarare än tvärtom. Jag känner till ett par som efter pension inte kunde dra sig tillbaka till den stad de ville bo i för att de inte hade råd med ett hus stort nog att rymma alla deras saker. De äger inte sitt hus; det är deras sakers hus.

Och såvida du inte är extremt ordningsam, kan ett hus fullt av saker kännas väldigt deprimerande. Ett stökigt rum suger livskraften ur en. En anledning är, förstås, att det blir mindre plats för människor i ett rum fullt av saker. Men det handlar om mer än så. Jag tror att människor ständigt läser av sin omgivning för att bygga en mental modell av vad som finns omkring dem. Och ju svårare bilden är att läsa, dess mindre kraft återstår till medvetna tankar. Ett stökigt rum är bokstavligen utmattande.

(Det här skulle kunna förklara varför stökighet inte verkar bekymra barn lika mycket som vuxna. Barn uppfattar inte sin omgivning lika tydligt. De bygger en grövre bild av den, vilket kostar mindre energi.)

Jag insåg för första gången sakers värdelöshet under ett år då jag bodde i Italien. Allt jag hade med mig var en stor ryggsäck med saker. Resten lämnade jag på min hyresvärdinnas vind hemma i USA. Och vet ni vad? Allt jag saknade var några av böckerna. Vid årets slut kunde jag inte ens komma ihåg vad jag hade lämnat på den där vinden.

Och likväl kastade jag inte en enda kartong när jag kom tillbaka. Kasta en helt fungerande telefon med snurrskiva? Någon gång skulle jag kunna behöva den.

Det riktigt plågsamma att minnas är inte bara att jag samlade på mig alla det här värdelösa sakerna, utan att jag ofta lade pengar jag desperat behövde till annat på saker jag inte behövde.

Varför skulle jag göra det? För att människorna som jobbar med att sälja på oss dem är väldigt, väldigt bra på vad de gör. En typisk tjugofemåring är ingen match för företag som lagt ned åratal på att luska ut hur de får oss att lägga pengar på saker. De gör upplevelsen av att köpa saker så trivsam att "shopping" blir ett nöje.

Hur skyddar du dig från de här människorna? Det kan inte vara lätt. Jag är en rätt skeptisk person, och deras knep fungerade på mig långt efter att jag fyllt trettio. Men en sak som kan fungera är att fråga dig själv, innan du köper något, "kommer det här göra mitt liv märkbart bättre?".

En god vän till mig botade sin klädköpsvana genom att innan hon köpte någonting fråga sig "Kommer jag ha på mig den här jämt?". Om hon inte kunde övertyga sig om att något hon funderade på att köpa skulle bli en av de där få sakerna hon hade på sig jämt, köpte hon det inte. Jag tror att det skulle fungera för vilken sorts inköp som helst. Innan du köper något, fråga dig själv: kommer det här vara något jag använder jämt? Eller är det bara någonting trevligt? Eller ännu värre, bara ett fynd?

Det värsta i den här vägen kan vara sakerna du inte använder mycket för att de är för fina. Ingenting äger dig som ömtåliga saker. "Finservisen" många hushåll har, till exempel, vars definierande kvalitet inte så mycket är att den är rolig att använda, som att man måste vara särskilt mån om att inte förstöra den.

Ett annat sätt att stå emot att samla på sig saker är att tänka på totalkostnaden av att äga det. Inköpspriset är bara början. Du kommer behöva tänka på den där saken i åratal -- kanske rentav resten av ditt liv. Allt du äger suger energi ur dig. En del saker ger mer tillbaka än de förbrukar. Det är bara de som är värda att ha.

Jag har slutat samla på mig saker nu. Sånär som på böcker -- men böcker är annorlunda. Böcker är mer som en vätska än enskilda objekt. Det är inte särskilt besvärligt att äga flera tusen böcker, medan du skulle vara en lokalkändis om du hade flera tusen slumpmässiga saker. Men utöver böcker, undviker jag numera aktivt saker. Om jag vill lägga pengar på något litet extra, väljer jag lätt tjänster före saker.

Jag påstår inte att det är för att jag nått någon slags zenliknande oberoende av materiella ting. Jag pratar om något mer jordnära. En historisk förändring har skett, och jag har kommit till insikt om det. Saker var en gång värdefulla, men har slutat vara det.

I industrialiserade länder hände samma sak med mat i mitten av nittonhundratalet. När mat blev billigare (eller vi blev rikare; de två är oskiljaktliga), började det bli en större fara att äta för mycket än för litet. Vi har nu nått samma stadium med saker. För de flesta, rika eller fattiga, har saker blivit en börda.

Den goda nyheten är att om du drar på en börda utan att veta om det, kan ditt liv faktiskt vara bättre än du insett. Tänk dig att gå omkring i åratal med flera kilo tunga fotbojor, och plötsligt befrias från dem.