00:29 Lyxjakt

Håll i er; det här kommer låta jättedumt, i alla fall tills jag fått det på plats någonstans.

Jag tror jag börjat bli beroende av -- inte the usual suspects; sex, kel, närhet, bekräftelse -- nej, av huvudkuddssamtal om livet, relationer, vägval, personlig utveckling, filosofi, psykologi, och så vidare. Ett ganska vilt promiskuöst beroende, men samtidigt kvalitativt; det ska vara de där samtalen man för med människor man står nära, som man når, förstår, och kan ta på. Men jag för dem med alla som kommer i min väg, och jag formligen älskar det. Se människor växa i ens ögon, till allt mer mångfacetterade varelser, med större och mer komplicerade liv, vävda samman med varann och omvärlden i mer invecklade och förvånande mönster än vad som syns utanpå och torgförs för allmänheten.

Jag hälsade på två tjejer i helgen som jag känt litet grand under ytan och genom enkom text, sedan vad som alltid känns som länge, och även om jag gissat fel om vilken av dem det skulle bli mest prat med, var det ett lystmäte prat, i mild samklang med ompysslan, god mat, och i alla avseenden väl tilltagna mått närhet.

Skånes flacka landskap badade i en ljuvligt blodröd solnedgång som tittade in från danska sidan sundet när jag anlände i lördags kväll. Väl framme, var det mörkt, kallt, råfuktigt och snudd på november, där jag möttes vid busshållplatsen, så mina gryende packningsskills kom än en gång väl till pass, där jag stod, rustad med långkalsongssubstitut, halsduk, mössa och två par lurvfingervantar. Sen blev jag bjuden på hembakad falafel med massor av mumsig sallad och crème fraiche-vitlöks-kryddjox i ett litet hem som andades så mycket hemtrevnad att den strålade ikapp med alla värmeljusen. Som analfabet på båda områdena, konstaterar jag att falafel är mums och värmeljus (och andra ljus) är en tydlig ingrediens heminredare kan trolla fram mängder av trivsel ur. Fast jag vet inte riktigt hur, och jag har svårt att föreställa mig samma trivsel på egen hand. (Jag vet, det blir inte samma trivsel, men väl en annan, om man har, hm, skicklighet.)

Jag skulle knappast känna så här om jag arbetade med sådant här. Och jag skulle knappast vilja jobba med det heller, med någon slags vidhängande förväntan av professionalism eller att egentligen åstadkomma någonting, vilket jag förvisso tycks göra, i de gensvar jag ger och vad tankar och reflexioner jag lyfter fram. Jag tror jag trivs i en nisch utformad för präster, samtalsterapeuter och andra livskonsulter, men med att vara mer av en lyxresurs än något i insatsstyrkeväg. En klok och empatisk röst som pallar upp en litet bakifrån och underifrån, en del i ett nät, en vare sig självklar eller avlönad resurs och tillgång, bortom ekonomi och strukturer. Involverat, men oftast inte som part i målet, hjärtenära, fast kanske indirekt, i högre grad än som förgrundskaraktär.

Ju mer jag skriver om det, dess mer börjar jag spekulera i att jag kanske egentligen, sakta och försiktigt, så jag inte riktigt ska märka det själv, söker efter en livskamrat; silar sanden för att utsätta mig för så många och så troliga kandidater som möjligt som jag mår bra med, kring, hos, intill, och söker just de situationer jag kräver att de kan hantera, medan jag för egen del trivs starkt av att själv ge, av samma sorts gåvor och stöd. Vaskar fram guldkornen ur världen och bromsar in tiden när jag då och då känner mig som rikast och mest älskad, i samklang med det omvända, och gräver på stället tills jag vet hur djup ådran är och i vilka riktningar den breder ut sig hur långt. Kanske är det det där man gör större delen av livet.

Jag har i vilket fall börjat förstå mig på vad som ligger i det för mig, och hittat en modell åt sökandet som är full av belöning hela vägen, så gott som oavsett vad det är jag finner eller ej. Att hitta guld handlar inte om att bli besviken på icke-guld, utan att fröjdas på massor av olika plan varje gång man hittar någonting alls, och göra de oslutgiltiga fynden berikande för alla involverade parter. Lyckas man med det, bygger man både upp en egen trivsel och trygghet, glädjer andra och skapar fler upptäcksvägar genom vänkretsar och annat för just dem man sträcker sig mot.

Flertalet av dem jag ser åt är yngre än jag. Inte så mycket för att de är intressantare yngre för mig, tror jag, som för att det spannet, säg nitton till trettio, rör sig i de textnejder som angränsar mina. Kanske också för att jag har mer att ge till människor som inte vandrat lika långt som jag än, även om jag tror att vandring egentligen handlar mer om var man rört sig än hur långt, i absoluta siffror. Kanske följer kurvan för ålder även den för hur luttrade de är av skit de snavat på längs vägen, och matchar i omvänd proportion min förtjusning över att i omständlig ritual visa mig själv med öppna kort och genomgå alla behövliga stålbad för att säkerställas inte vara en skitstövel på relevanta skalor, eller sållas in i precis rätt fack för vilka beteenden jag kan förväntas uppvisa.

Hm. Jag kanske borde hitta mig ett eget lyxorakel att blöta ut mina innerheter för. Kanske litet äldre och visare än jag själv; sådana finns det ju, när allt kommer omkring, gott om, i alla fall för den som vet var man letar, vilket i det här fallet väl inte direkt är jag. Man får prata med allt möjligt intressant folk när man åker Swebus(s) och hamnar intill pratglada pensionärer. (Jag tror jag kommer bli en storslagen pratglad pensionär, en dag.)

Tur och retur Linköping - Helsingborg plus en hotellövernattning och ett par bra måltider ute är förresten billigare än bara resan med SJ. Och så sover jag bättre på bussar. Släng er i väggen, SJ! :-)