05:21 Riva murar

Kanske har jag tänkt helt fel om min presumtiva framtida dagisgärning.

Grundidén var litet att jag tycker vi har helt fel och trasig medborgarbyggnad, och att främst tjejer ges för litet på fötterna att vänjas vid att lita till sig själva, ta för sig, tro på sig själva, och så vidare. Så långt, har jag inte bytt fot. Men den litet naivistiska utopin om att kunna ge en generation en genväg förbi en massa skadliga murbyggen och själsisolationistiska tendenser i ett samhälle som haussar självständighet som styrka överordnad allt annat, genom att föregå med gott exempel om hur man håller murar låga och bjuder in människor i sig själv, bygger upp och förvaltar tillit, med mycket mera, tror jag faller rätt platt.

Man måste få bygga litet murar att isolera sig bakom för att förstå värdet med att riva dem. I ett paradis är ingenting särskilt paradisiskt innan man sett en kontrast till det. Demokrati är i Sverige såpass självklart att vi måste inskränka och kanske helt avskaffa den innan någon anar att frihet och folkstyre vore bra smutt. Alla måste få göra fel för att kunna lära sig av dem. Är man omedveten om alternativen, finns ingenting att slå vakt om eller njuta av. Till och med alla förbannade täta skott mellan människor är till någon nytta för dem som lyckas bryta sig loss ur dem och börja kommunicera över gränserna.

Jag tjattrade litet med en briljant ung tjej tidigare under natten, som titt som tätt skrivit en massa insiktsfullheter som jag själv var på spåren först åtskilliga år efter henne. Vi kom in på det där med emotionell mognad efter ett tag, och ett biämne jag bara varit intresserad av ett fåtal veckor, hittills, när män typiskt (om alls) når dit. Min arbetshypotes är "framåt trettio, i någon mån", och att det, precis som bland tjejer, är mycket vanligt att många eller ett flertal blir kvar kring fjorton i ganska mycket.

Vad hon tog upp, som jag aldrig reflekterat över, är att det är rätt tidigt att ha börjat resan åt det här hållet vid sexton, som karl, inte, som jag instinktivt själv sett det, en smula sent, med femton år jag ägnade åt att bygga upp renodlat intellekt, och sen en plötslig rivstart åt empati, kärlek, känslor. Det var litet livat. Inte för att jag direkt kläcktes färdigutvecklad, men jag tror jag var rätt vaken framåt 20. När tycker ni att män mognar? I sammanhanget sådant jag brukar skriva om här, alltså.

Jag återvänder litet till det där eviga murbyggandet, för den där tanken att murbyggandet kanske behövs var vad som tände skrivlustan till den här noten, och jag blev inte riktigt klar med ämnet ovan. Det är ju precis som med kläder; man måste klä på sig några för att kunna klä av sig naken inför någon och njuta av sårbarheten det ger en, och privilegiet man anförtror någon att ta del av och möta en så. Faktiskt var det precis den här tanken som var notens tillrinnelse: en nära relation, för mig, börjar med att smyga sig tätt inpå, och visa hur man river hela muren, ned till grunden, i min närvaro, och att belöna varje sten som faller bort, med ett hav av positiv återkoppling som plötsligt når in genom hålet, och syresätter och ger näring åt allt skadat, kvävt, hungrigt, törstigt, som levt i skymundan där bakom, dessförinnan.

Små, små, försiktiga förändringar, ett litet segment i taget, som tillsammans monterar ned alla försvarsverk, eller åtminstone släpper in en människa innanför dem: mig. Och, om det visar sig ett lyckat experiment, vilket det i min erfarenhet gör, dels gör dem starkare och rikare, dels bättre på att göra om det igen, kanske med någon annan människa, kanske med flera människor, kanske permanent avskaffar vissa försvarslinjer som inte behövs längre.

En fantastiskt rik och ljuv resa, med ett lika underbart mål. Jag har vandrat den många gånger, och torde så fortsätta, i alla fall tills någon jag älskar behåller mig som sin. Ingen tidsnöd här, inte; det är ingen bitter vandringsväg.

En annan not som surrat mycket i mig på sistone, handlar om att ett viktigt bivillkor för mig själv, för en relation, är att jag måste vara en nollkostnad eller ett nettotillskott för min partner. Hos Maria ser jag ut att vara och förbli gäst, närhelst jag är där, gentemot vilken man har värdinneskyldigheter. Måste man kanske ha provat leva som sambo med någon för att lära sig känna att någon annan kan vistas i ens hem av egen fri vilja och för egen maskin sysselsätta sig, om det är hans eller hennes vilja, utan värdens direkta involvering? Det varierar säkert.

Jag tror det chockerade min första sambo (jag har haft två), att jag kunde gå upp så totalt i någonting att allt annat försvann från min horisont medan jag var uppslukad i det. Typiskt handlade det om programmering och besläktad problemlösning, kanske skrivande, men jag tror inte att hon någonsin riktigt begrep eller kom över det. Kanske är det någonting man måste ha en disträ gen för. Och kanske är det helt orelaterade egenskaper.

Jag tror bestämt tankarna malt färdigt för stunden. I morgon borde jag dyka jättedjupt ned i jobbträsket, för det är releasedags igen, och jag har en utmanande trasselsudd kvar att få bukt med. Men det ska nog gå vägen. Det brukar alltid göra det. :-)