04:16 Reach out and touch...
Jag finner det inte sällan disorienterande att vara singel och stöta ihop med nya människor jag intuitivt tycker om, men inte hunnit komma särskilt nära, förstå, och inviga i eller acklimatisera till mig själv och mitt eget sätt att vara. Härom kvällen -- jag tror det var i söndags -- förestod jag opretentiösast möjliga date, i någon mening. Vi gick och handlade, lagade litet mat, och satt och pratade i köket en bra stund. En rätt trivsam kulturvetare jag småtjattrat litet med nätligen, och planterat idén i att baka lussekatter med mig, någon gång framåt veckan. Fast -- som vi båda var en smula hungriga, och tyckte att varför inte? -- så byggde vi alltså en enkel kycklinggryta.
Det blev inga direkta spektakel, men heller tydligen inte riktigt som någon av oss hade trott eller tänkt på förhand. Som jag konstaterade för inte särskilt länge sedan, förekommer det oftare när jag är singel än inte, att jag upplever att jag sätta en fullkomligt ny standard för andra, vad beträffar hur fysiska män kan vara av sig och hur mycket kramande och kroppskontakt de söker, eller intuitivt oreflekterandes tar för sig. Den biten är inte det minsta ny; mer en återkommande påminnelse om att jovisst, ja, vanligt folk är inte vana vid mig, och så värmer man så sakta upp dem tills de kalibrerats om till en litet högre ställd umgängestemperatur -- litet närmare, litet öppnare, litet mindre hämmat.
Det brukar vara en ganska trivsam resa, att tina upp människor. "Vrid ringarna till max, så de bildar ordet lyx!", för att parafrasera en charmig seriefigur jag inte sett på länge. För det brukar vara ungefär så människor fungerar, enligt min erfarenhet, i alla fall om de visat något som helst intresse för mig (och jag brukar försöka göra det väldigt tydligt att jag är en fysisk människa, för att gallras bort illa kvickt, av den som inte tilltalas av det) -- de kanske inte redan är vana vid alltför mycket kramar, smekningar och kroppskontaktliga cues för uppskattning, trivsel och glädje, men när den plötsligt bjuds, är den innerligt välkommen, och lätt att vänjas till och glädjas av. Att höja lyxnivån litet med ett tillskott konkret kännbar mänsklighet och närhet, ungefär. Det är ungefär så jag ser det med, även om jag oftare märker det som en standardsänkning än höjning, i form av att jag rätt vad det är inte får utlopp för alltihop i mina dagliga umgängen, när någon jag tyckt om och haft nära drar sig undan litet, blir med pojkvän, eller liknande. Tappar kontaktyta. Att väga upp det med att värma upp någon annan frusen människa brukar kännas litet som att komma hem igen, och bjuda in någon i värmen, som stått utomhus och huttrat, gnuggandes med vanten på rimfrostade rutor och tittat in på en slags drömd mänsklighet som verkat ha det litet varmare än de. Det verkar vara så disproportioneligt många som står utomhus, just så där.
Riktigt så blev det inte i söndags. Mycket var ungefär som bra dater gärna är; vi pratade och samarbetade fint kring matbygget, hacka kött och grönt, och hon, som hade ett stort och trassligt emotionellt kaos bakom sig det senaste halvåret, berättade så där nästan som en sagoberätterska hur hon själv snavat till i ett olyckligt samboförhållande som gått i kollaps på nästan ingen tid alls -- men vad som i allra högsta grad inte alls var vad jag är van vid, var att hon instinktivt men diskret ryggade tillbaka litet. När hon sagt något som slagit an särskilt mot någon känsloreceptor i mig, fött en liten tår i ögonvrån på henne eller fått rösten att tjockna en smula -- samtliga typiskt riktigt, riktigt ljuvliga ting -- blev, när jag var tvungen att hålla avståndet i stället för att återkoppla kroppsligen, väldigt frustrerande. Är det så att man har någonting tungt och känsloladdat att berätta för mig, blir det väldigt konstigt i mig om jag inte får liksom hjälpa till att förlösa det, i en kram, eller, om man sitter på något sätt så jag redan håller om, sluta litet tätare intill, stryka över kinden, eller så. Kanske inte allas idé om en första date, men att inte ha någon kroppskontakt alls kändes verkligen bara konstigt.
Så för att inte bli galen, sysselsatte jag händerna med att städa köket, när vi väl ätit färdigt; diska, plocka undan, torka av ytor, skåp, så småningom till och med golvyta, och när jag började känna att jag närmade mig gränsen för vad som gick att plocka med, fick jag nästan hinta om att det var dags att bryta upp, även om hon var med mig, så långt komna. Det blev jättefint. Mitt kök behövde precis det. Men det kändes inte direkt som en date.
Ju längre bort jag känner Maria sväva undan, ju färre, kortare och mindre frekventa våra långa samtal man inte vill ska ta slut blir, dess mer och längre sträcker jag mig efter andra underbara människor att spendera samma slags fantastiska kvalitetstid, mellan högt och lågt, djupt och hudnära, hjärtliga skratt och lågmält spinnande. Det är inte så kritiskt i vilken form av relationsförpakning det kommer, även om jag längtar efter en relation att riktigt begrava hjärtat i igen; så länge jag inte behöver hålla in känslouttryck och värme alltför mycket, kan resten kvitta; jag söker tills jag finner vad hjärtat vill ha.
Men det blir så ruskigt kallt inuti mig när jag inte lyckas kanalisera min naturliga överskottsvärme genom andra människor. Jag känner mig bortslösad, blir lättare nedstämd och lyckas inte gå och lägga mig och äta på lika lämpliga och regelbundna tider. Barnsligheter, må vara, men det är hur jag märker att min balans rubbas ur led. Det var väldigt gottgörande att hälsa på väninnor i Skåne härom helgen. Och jag är väldigt lockad att hälsa på andra väninnor jag tror jag håller på att göra i Göteborg, och passa på att droppa av Fredriks än en gång i raden kvarglömda present.
December börjar fyllas av körsångsevents, Folktandvården droppade in en välkommen kallelse till någon tandhygienistundersökning (de kontakter jag haft med dem sedan jag hittade Lilla torget, har varit alldeles strålande -- rekommenderas för alla som står ut med något års köande!), och jag tror det var något Lindy hop-event på gång en helg inom kort med Hasse och Marie som jag hoppeligen inte hunnit bomma att boka in mig på.
Det är litet kallt här. Och jag inser att klockan är 04. Temperaturen står tydligen som lägst inomhus hos mig kring då. Det är nog bra att de där variationerna finns, för det brukar få mig att krypa till kojs till slut.
Det blev inga direkta spektakel, men heller tydligen inte riktigt som någon av oss hade trott eller tänkt på förhand. Som jag konstaterade för inte särskilt länge sedan, förekommer det oftare när jag är singel än inte, att jag upplever att jag sätta en fullkomligt ny standard för andra, vad beträffar hur fysiska män kan vara av sig och hur mycket kramande och kroppskontakt de söker, eller intuitivt oreflekterandes tar för sig. Den biten är inte det minsta ny; mer en återkommande påminnelse om att jovisst, ja, vanligt folk är inte vana vid mig, och så värmer man så sakta upp dem tills de kalibrerats om till en litet högre ställd umgängestemperatur -- litet närmare, litet öppnare, litet mindre hämmat.
Det brukar vara en ganska trivsam resa, att tina upp människor. "Vrid ringarna till max, så de bildar ordet lyx!", för att parafrasera en charmig seriefigur jag inte sett på länge. För det brukar vara ungefär så människor fungerar, enligt min erfarenhet, i alla fall om de visat något som helst intresse för mig (och jag brukar försöka göra det väldigt tydligt att jag är en fysisk människa, för att gallras bort illa kvickt, av den som inte tilltalas av det) -- de kanske inte redan är vana vid alltför mycket kramar, smekningar och kroppskontaktliga cues för uppskattning, trivsel och glädje, men när den plötsligt bjuds, är den innerligt välkommen, och lätt att vänjas till och glädjas av. Att höja lyxnivån litet med ett tillskott konkret kännbar mänsklighet och närhet, ungefär. Det är ungefär så jag ser det med, även om jag oftare märker det som en standardsänkning än höjning, i form av att jag rätt vad det är inte får utlopp för alltihop i mina dagliga umgängen, när någon jag tyckt om och haft nära drar sig undan litet, blir med pojkvän, eller liknande. Tappar kontaktyta. Att väga upp det med att värma upp någon annan frusen människa brukar kännas litet som att komma hem igen, och bjuda in någon i värmen, som stått utomhus och huttrat, gnuggandes med vanten på rimfrostade rutor och tittat in på en slags drömd mänsklighet som verkat ha det litet varmare än de. Det verkar vara så disproportioneligt många som står utomhus, just så där.
Riktigt så blev det inte i söndags. Mycket var ungefär som bra dater gärna är; vi pratade och samarbetade fint kring matbygget, hacka kött och grönt, och hon, som hade ett stort och trassligt emotionellt kaos bakom sig det senaste halvåret, berättade så där nästan som en sagoberätterska hur hon själv snavat till i ett olyckligt samboförhållande som gått i kollaps på nästan ingen tid alls -- men vad som i allra högsta grad inte alls var vad jag är van vid, var att hon instinktivt men diskret ryggade tillbaka litet. När hon sagt något som slagit an särskilt mot någon känsloreceptor i mig, fött en liten tår i ögonvrån på henne eller fått rösten att tjockna en smula -- samtliga typiskt riktigt, riktigt ljuvliga ting -- blev, när jag var tvungen att hålla avståndet i stället för att återkoppla kroppsligen, väldigt frustrerande. Är det så att man har någonting tungt och känsloladdat att berätta för mig, blir det väldigt konstigt i mig om jag inte får liksom hjälpa till att förlösa det, i en kram, eller, om man sitter på något sätt så jag redan håller om, sluta litet tätare intill, stryka över kinden, eller så. Kanske inte allas idé om en första date, men att inte ha någon kroppskontakt alls kändes verkligen bara konstigt.
Så för att inte bli galen, sysselsatte jag händerna med att städa köket, när vi väl ätit färdigt; diska, plocka undan, torka av ytor, skåp, så småningom till och med golvyta, och när jag började känna att jag närmade mig gränsen för vad som gick att plocka med, fick jag nästan hinta om att det var dags att bryta upp, även om hon var med mig, så långt komna. Det blev jättefint. Mitt kök behövde precis det. Men det kändes inte direkt som en date.
Ju längre bort jag känner Maria sväva undan, ju färre, kortare och mindre frekventa våra långa samtal man inte vill ska ta slut blir, dess mer och längre sträcker jag mig efter andra underbara människor att spendera samma slags fantastiska kvalitetstid, mellan högt och lågt, djupt och hudnära, hjärtliga skratt och lågmält spinnande. Det är inte så kritiskt i vilken form av relationsförpakning det kommer, även om jag längtar efter en relation att riktigt begrava hjärtat i igen; så länge jag inte behöver hålla in känslouttryck och värme alltför mycket, kan resten kvitta; jag söker tills jag finner vad hjärtat vill ha.
Men det blir så ruskigt kallt inuti mig när jag inte lyckas kanalisera min naturliga överskottsvärme genom andra människor. Jag känner mig bortslösad, blir lättare nedstämd och lyckas inte gå och lägga mig och äta på lika lämpliga och regelbundna tider. Barnsligheter, må vara, men det är hur jag märker att min balans rubbas ur led. Det var väldigt gottgörande att hälsa på väninnor i Skåne härom helgen. Och jag är väldigt lockad att hälsa på andra väninnor jag tror jag håller på att göra i Göteborg, och passa på att droppa av Fredriks än en gång i raden kvarglömda present.
December börjar fyllas av körsångsevents, Folktandvården droppade in en välkommen kallelse till någon tandhygienistundersökning (de kontakter jag haft med dem sedan jag hittade Lilla torget, har varit alldeles strålande -- rekommenderas för alla som står ut med något års köande!), och jag tror det var något Lindy hop-event på gång en helg inom kort med Hasse och Marie som jag hoppeligen inte hunnit bomma att boka in mig på.
Det är litet kallt här. Och jag inser att klockan är 04. Temperaturen står tydligen som lägst inomhus hos mig kring då. Det är nog bra att de där variationerna finns, för det brukar få mig att krypa till kojs till slut.
postad 04:16 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar