08:47 Förluster

Jag språkade litet med Kalle en natt för nästan precis en vecka sedan. Han skulle snart på någon slags date med någon japanska, en förhoppningsvis gullig historia i vardande. Som europé i Japan, och därtill lång och gänglig, är han en raritet motsvarande en blondin svenska i Italien, en slags exotism som väl löper rätt stor risk att bli uppskattad främst för egenskaper som inte ligger honom själv så nära om hjärtat, är jag rädd, men det går förmodligen ingen akut nöd på honom, och att vältra sig litet i kulturen där som -- förvisso bostadd -- turist en tid väger nog upp, när allt kommer omkring.

Vi pratade vidare om flickor och relationer ett tag, och slog in på det där med åldrar, a propos att jag just korsat några ord med en trevlig tjej i någon vilt avvikande ålder, i vanlig ordning; inte +12, som med Mia en gång i tiden (det är väl strax tio år sedan nu), men väl -11. Gubbsjuka, log Kalle, och jag kontrade, varken stött eller defensivt, med att producera litet sannolikheter över vad jag statistiskt sett huvudsakligen stöter ihop med för nya människor i de kretsar jag mest tittar på folk i. En smula glädje ska man ju ha av sina nördskills och hobbies, och att kunna stilla en sådan här nyfikenhet var inget särskilt betungande trolleri. Det visade sig att de tjejer jag typiskt stöter på på helgon.net (där jag trivs bäst att läsa, då det är vida överlägset allt annat jag känner till, i dagboksskrivarmiljöväg), i nio fall av tio är mellan 15 och 25 år gamla.

Det var faktiskt till och med snedare fördelat än jag trodde, men å andra sidan är det förhållandevis sällan ett slumpmässigt nedslag i urvalet under 20 blir till någon återkommande läsning, och desto oftare någon i intervallet över 25, så det matchar inte riktigt min läsdiets åldersstatistik.

Utanför nätet är det inte så värst vanligt att jag slår mig i slang med folk jag inte känner, som inte antastar mig först; jag yr inte omkring på fester och uteställen, och mina övriga sociala vattenhål, för tillfället, utgörs nästan enkom av körsång om torsdagarna, umgänge med befintliga vänner och bekanta, och något föredrag, här och där. Jag hittar inte på så värst mycket, i synnerhet inte höst- och vinter-halvåret. Inte för att jag känner att det är precis så jag vill ha det, mer för att jag inte spontant fyller schemat med en massa events. Det jag vill lägga min rekreationstid på handlar mer om människor, och när jag hittar intressanta människor finns det alltid gott om plats för dem, utan en massa schemaläggning. Kören får kapa åt sig tid litet här och var; den gör inga stora anspråk, och ingen blir förkrossad om jag behöver lämna återbud ibland.

Ett litet steg åt sidan från den trenden var onsdagkvällen förra veckan, då jag följde med Maria med väninnor till Östgötateatern och såg Röda nejlikan, en riktigt bra, påkostad och lyxig (mina referensramar präglas mycket av Operagruppen Figaros uppsättning av Figaros Bröllop, som jag medverkade i, härom året) historia full av känsla, ljuv musik, kostym och sceniska effekter. Nå, en av väninnorna är jag ganska nyfiken på, men har ingen som helst aning om hur man närmar sig, och jag hade inte heller direkt korsförhört Maria om vem hon är. Det är vara en sådan där försynt känsla av föraning, som jag tror har att göra med ett inre liv inte så många har tillgång till, och en stor nyfikenhet på hennes livs- och människosyn. Och så har hon talang för att se barnsligt söt ut. Hur ser hon ut då hon grips av starka känslor? Vad arbetar hon med inuti? Intressen? Hur når man henne? Se där, tusen frågor jag är lika vilsen kring som jag var allmänvilsen i onsdags. Jag flöt omkring enbart på ytan i fullkomligt oengagerande småprat, lika personligt och involverat som en väderleksrapport full av glättiga kameraleenden. Någonstans ska man väl vara vilsen, förmodar jag. :-)

Huvuddelen av den här noten skrev jag för övrigt i förra veckan. Jag saknade redan nätter med Maria; de var och är inte en väntad del av mitt liv, som de varit en tid dessförinnan. Jag insåg att de säkert kunde bli fler eller oftare, om jag äskade eller bokade dem i förväg, men det känns som ett helt främmande koncept, och mer av en affärsuppgörelse än det där litet mer självklara lutande suget efter att diskutera saker runt omkring och inuti en innan man somnar, och likformig dragningskraft från båda håll mot gemensam mitt. Jag undrade vad min morgonrock egentligen gjorde där -- och igår for den hem till mig igen. Det känns litet extra konstigt att inte vara del i Maria-vardagen, när hon mist sin underbara katt Simbah, och allt.

Det var en så märklig händelse, full av bitar som inte stämde eller ville lägga sig där de skulle. Allt efter lunch den dagen misslyckades. Jag miste till och med den långa dagboksnot jag skrev, men inte kände fick något slut. Min egen lilla gravskrift för en saknad katt. :-/

Jag övernattade hos henne den onsdagen -- vid det här laget var det väl två-tre veckor sedan. Hon var trött, och jag slog bort tanken på att läsa saga för henne, som vi föreslagit innan jag for dit, när jag märkte precis hur trött hon verkligen var. Jag tror det var all press med resor i tjänsten och uppsatser och hemtentor och examen och sjuk Simbah, som gett sig den på att försöka knäcka henne, och jag minns mest att jag ville få henne i säng och insomnad, så fort som bara möjligt. Jag tror inte det blev en av de där långa samtalskvällarna.

Vi vaknade av det mest hjärtslitande dörrkrafs, och ett uppgivet orkeslöst pipande. Katter ska inte pipa! :-/ Maria steg upp, och bar henne till sina matskålar, där hon sen låg, helt stilla, under hela vår frukost, väntandes på att klockan skulle bli åtta, när veterinären öppnade. Den sista kvarten, tror jag Maria satt och skrev sina hjärtkval, medan jag satt i köket och smekte Simbah, som inte rörde många muskler, och var närmare medvetslös än vaken; för trött för att spinna, och sorgligt tunn. Det kändes litet som när jag tog farväl av mormor, för några år sedan, på en varm och lugn geriatrisk klinik, men i ett hem som älskade henne och i en miljö som var hennes egen, i stället för i en sjukhussäng. Kanske skulle hon kvickna till igen, kanske skulle hon inte bli mer än fem år. Och nästan oavsett utgång, kändes alla hennes vägar jag kunde se, som utvägar.

Hon hade insjuknat snabbt, och blivit stadigt sämre det sista dygnet. Vi skildes åt, och jag kan inte låta bli att känna det som att vi inte riktigt återsetts sedan dess, som om jag var en del av det liv hon hade före Simbahs bortgång, senare under eftermiddag kväll. Jag var på körövning och hade bokat tvättstugan strax därefter, och fick höra den tragiska nyheten när första grytorna just gått igång. Det hade som sagt varit en rätt kass dag, utan några ljuspunkter eller framsteg på jobbet, med en tveksam ursäkt till halv restmiddag, och jagad av ett dåligt samvete för en mor som inte längre tar rätt på sig själv med större framgång, och allt jag ville den där kvällen var att få vara mycket liten, någonstans, eller i alla fall mycket nära någon att hålla om, och dela kroppsvärme med.

Jag kände mycket starkt på mig att jag vilken annan dag som helst eller med en något mer uttalad roll inrättad för mig i hennes liv, hade tömt de där maskinerna, bokat mig någon vecka senare (om inte hoppat in obokat någon nästföljande natt), tagit upp all min våta tvätt, satt mig på cykeln och en halvtimme senare hållit om och pratat med henne natten ut, men nu erbjöd jag henne komma till mig, alternativt att själv fara dit, när tvätten var färdig, om hennes sovtider ännu medgav. Det blev ingenting av någotdera; jag var nog inte helt klar före midnatt, och samtidigt som jag förstod hur förkrossad hon var, och sällan längtar mindre efter att ge ett så illa välbehövt stöd som då, var det som att jag bara släppte allt och trutade; om livet ska rutas in så praktiskt hela tiden, betar jag av mitt på precis samma sätt; tvättar min tvätt, var sak i sin ordning.

Och jag var på något sätt medveten inuti om att här tar någonting slut. Jag vill inte, och skulle bra mycket hellre tillbringa natten med en rödgråten flicka, men utan någon viljemarkör från henne är det ingenting som händer. Ojuste och småaktigt, kanske, men jag var för trött för helt överseende moderlighet, den kvällen, och hade inte släppt ut den med mindre än att hon sträckt sig efter den, sagt kom, eller något annat hon säkerligen inte i en sådan situation haft sinnesnärvaro till. (Om jag någonsin själv låtit mig kalasa på surmulet hypertänkande av det där slaget, var det just den här, rätt illa valda, kvällen.) Skulle jag ge mig dit av något annat skäl än en ensidigt egoistisk trivsel att pyssla om (vilket varit alldeles nog i sig de flesta dagar), fordrades en sådan där vädjan som till och med jag går med på är någon slags tacksamhetsskuld -- den första gången det i alla fall för mig inte var en självklar uppoffring.

Och det var nog ett så gott tecken som man får på att det inte var någon relation där man lutar sig mot varann utan att tveka. Må vara att även jag har gränser för vad jag ger, men nu blev det med ens så kännbart vad vi saknade, utöver att hon inte hade känslor för mig; vad jag saknade som jag behöver i en relation. Hon vågade aldrig visa sig behövande, på det där sättet som gör att det är självklart att man fångar henne för att inte bryta det förtroendet. Till och med den kvällen, när hon verkligen behövde någon, var det för långt från henne att falla mot mig. Det var väl något som legat som en vilande insikt rätt länge vid det laget så jag släppt tanken eller förhoppningen om att lära henne att falla tillbaka på mig, och utan känslorna mot mitt håll kändes det mest fel att ens lära henne det, öva; allt är eller blir inte vad man vill bara för att man önskar.

När jag går in i en relation jag tror på och vill leva och fördjupa mig i, är en självklar del att man är delar i varandras immunförsvar. Jag fick aldrig bli en del i hennes. Kanske hade jag kunnat släppa in henne som en del i mitt, om jag vågat börja i den änden med att behöva henne, i stället för att först hålla henne i handen och visa vägen in i att luta sig mot och behöva mig. Någon gång när jag hittar en annan vacker människa med mycket i hjärtat ska jag nog prova den vägen, om den andra visar sig svår; jag är väl bara van vid att vara andras hamn, för att det är en väg in i människor av alla de slag som det är mest sannolikt att jag ska råka snava på.

Allt jag brukar kunna visa mig behövande av i framkant är fysisk närhet; att känna en människa intill mig, under mina fingrar, och i min famn. Jag tror inte folk i gemen ser det som att blotta sig och visa en svaghet; det är ju att bekräfta och pyssla om andra människor, men för mig är det, i allra högsta grad, en svaghet också. Någonting jag älskar och njuter av, må vara, men ett mycket starkt naturbehov. Fast i vårt rädslodominerade samhälle brukar allt flickor tänker på vara att de är utsatta själva eller i någon främmande karls våld, inte att de blottar sin egen sårbarhet och visar dem tillit, om så skulle råka vara fallet. Allt handlar om vilka roller vem läser in sig själv i, inte att en viss tolkningsmodell har företräde framför de andra.

Jag är inte arg eller ledsen på någon; jag blir sällan eller aldrig det när relationer löses upp eller tar slut. Man lär sig litet grand, om sig själv, om den man älskat, och mister någon man lärt sig behöva eller lärt sig inordna i sitt liv som en av dess självklara källor till lycka, värme, trivsel och stabilitet. De finns inte kvar där längre, och när man får tillbaka de delar av sitt liv man haft i deras förvar -- en morgonrock, en husnyckel, ett par böcker man läst nattsaga ur -- känner man sig inte rikare än nyss. Det blir så konkret, helt plötsligt.

Man får en natt till, för sig själv, kramandes en morgonrock som ännu doftar litet Hon. Och det är bra. Och sen avtar doften, och man har inte den heller. Och man längtar och behöver, i tomme. Det är inte ens henne man längtar efter; man hade aldrig riktigt henne. Man längtar sig förbi det emotionella tomrum och alla minfält som omgärdar gränserna in i nästa människa att bygga bo i, och med.