03:53 Hur jag närmar mig flickor
Jag spenderar för litet tid i mitt vilotillstånd just nu, kognitiv avslappning. Det märks, inte minst, i fruktskål och kylskåp, på att det jag fyller dem med allt oftare hinner ruttna, mögla och sporulera innan jag kommit mig för att konvertera råvaror till mat, eller frukt till njutning. För att jag balanserar på randen till svält. Men inte den tomma tallrikens svält, utan det nakna närhetsbehovets svält. Magen får sitt, men då choklad inte fungerar till att fylla (eller ens döva) nästa hunger för mig, då jag behöver riktig närhet, äkta värmeutbyte, hudkontakt och emotionell kontakt för att inte tappa höjd och börja dala, går jag på sparlåga. Och att det inte blir lika mycket rolig hemlagad mat och frukt äten, är en sådan där tydlig indikator på det.
Jag är väl halvbra på att söka mig till närhet, men rätt dålig på att försörja mig; jag söker tämligen öppet och ärligt, navigerar någorlunda tålmodigt hemvant de tröttande, djupa djungler av fältarbeten, säkerhetszoner, haspar, hänglås och tidsvalv som ska agera färist för de dumma horder vildsvin som yr omkring där ute i vildmarkerna, uppenbarligen huvudsakligen på jakt efter lättfällda bytesdjur att betäcka, slita och slänga. Det är inget fel på försvarsintentionen, påminner jag mig; allt värt någonting som inte redan skövlats eller bränts ned till grunden, behöver sina försvarslinjer; det är jag själv som i vårt klimat har en mans självklara privilegium att få gå omkring helt spritt språngande naken, om han har hjärna (eller kanske hjärtat) att välja det, utan att en hjord bufflar i vild rusning trampar ihjäl honom på fläcken.
Det är ingenting personligt; jag råkar vara man, och vi män har byråkrati att genomlida och karantänstid att sitta ut innan vi är välkomna i främmande länder, för att styrka vår goda vilja, att vi har goda intentioner, och ett sinnelag för diplomati, snarare än vapenskrammel. Invaderande fientliga styrkor bufflar sig på det här planet och sållas bort av väl slipade säkerhetsvakter. Allt är precis som sig bör -- sånär som rådande förutsättningar som gör allt det här nödvändigt, då. Jag hjälper säkerhetsvakterna så gott jag bara kan, och ler till och med vänligt när de visiterar mig, i synnerhet de som har god ton och sköter sitt jobb väl, utan att för den sakens skull få mig att känna mig alltför personligen misstänkt utpekad som illdådsman. Har de dåliga formulär som släpper genom elefanter men silar mygg, kan jag till och med drista mig visa att här kanske finns en lucka värd att täcka om de någon gång skulle möta någon elefant som oförskräckt kunnat klampa in, där det verkat som att de lämnat oavsiktliga luckor i järnridån. (Jag har läst så mycket om elefanter, och är inte mer förtjust i dem än de. Kunde elefanter utrotas helt -- vilket är en omöjlig utopi -- skulle jag inte stå här så mycket i karantän, och leva ett långt rikare liv.)
Nej, jag hälsar inte på för att begära uppehållstillstånd. Jag är över huvud taget inte här i avsikt att inleda några ensidigt berikande förbindelser som utarmar ert lands resurser; jag är här som världsturist, för att jag förälskat mig i ert land på håll och vill lära känna det på riktigt i första person, upprätta goda dubbelriktade, ömsesidiga förbindelser, eller bryta kontakten, om förutsättningarna inte finns. Era formulär kommer förvisso aldrig bli bra nog att kunna screena bort riktiga bovar, men de kommer ofta varna för mig som misstänkt skurkaktigt element, då jag inte riktigt är någon det går en på dussinet av; min turism är inte så mycket en bisyssla som mitt liv, jag är inte här för att fylla några fotoalbum att skryta med och visa upp för andra; jag har inga intressen att exploatera er, men uppvisar massor av tecken på att samla på mig all möjlig kunskap som är strategiskt viktig för landets säkerhet, för jag behöver den för att säkerställa att jag inte bryter mot ert lands normer eller värderingar, gör åverkan på essentiell infrastruktur, rubbar någon annan viktig balans, och vördar och respekterar dess inhemskt erkända rikedomar och lagar. För allt som kan användas för att förgöra er, är också kunskap och insikter som behövs för att finna optimal symbios med er. Tala med er på ert språk. Älska er som ni själva ömmar hetast att bli älskade. Ta hand om och inte bära hand på er. Lämna er rikare än ni var innan jag kom, eller, allra helst, att bli invald som hedersmedborgare, och inte lämna er alls, om jag är lycklig nog att betygas den erkänslan, för att ha nått mina egna mål.
Jag behöver förklara det här för er, för ni har ingen chans att kunnat ha lista ut det själva. Ni har aldrig mött mig förut. Det kanske inte låter särskilt plausibelt; jag vet. Håll gärna ett öga på mig, och utvisa mig prompt så fort jag tar ett minsta snedsteg. Jag tar sällan några snedsteg av det slaget; på sätt och vis hjälper det mig att ni fäster så mycket uppmärksamhet vid mig som något element värt bevakning, då jag inte bara är verbal och berättar en underbar saga, utan är minst lika bra om inte bättre, på att förevisa i handling vad jag tänker, menar, vill och känner. Och ju mer och längre ni granskar mig och ger mig tillfällen att visa värme och göra skäl för mig, dess lättare för mig att stilla er oro, och nå fram med vad jag delgivit från första stund.
Och jag behöver förklara det här för er för att jag inte har att göra hos er alls, om jag förvägras diplomatpass och att röra mig fritt inom era gränser betrodd att aldrig kränka dem, efter att ni väl screenat mig. Vet ni redan nu att ingen kan nå den nivån i ett land med er Defcon-säkerhetsnivå, har jag kommit fel och beklagar så mycket som upptagit er tid. Jag är tacksam när insikt bespar oss båda en massa tid och trassel, redan här. Heder åt er som känner er själva nog att veta att era gränser är stängda för alla kommunikationer djupare inåt landet än ytliga affärer eller affärsmässiga förbindelser på distans. Det är utmärkt hedervärt att visa respekten att inte slösa med vare sig sin egen eller andras knappa tid och energi, som kunnat komma andra och bättre syften till godo i stället.
Men jag tappade bestämt tråden. Tillit, trygghet, tillgivenhet och förtrolighet är livsbränsle för mig och ett stort och starkt behov för mig, både att visas och få visa andra jag vill komma nära och ha nära mig själv. Jag står ut med all screening för att det är värt besväret, då resultatet är en livsnödvändighet. Vad liv jag lever mellan perioder då mitt närhetsbehov är täckt, är en, inbillar jag mig, rätt tjatig upprepning av sökandet efter att tillgodose det igen, så att jag åter kan ägna mig åt högre och mer allmännt intressanta och stimulerande funderingar eller göromål. Leva ett "den bästa dagen är en dag av törst"-liv, i stället för svält.
Att ha den närheten är ungefär halvvägs till mitt vilotillstånd; närhet kan man ha utan att förstå varann. Riktig harmoni och vila fordrar mer för mig; jag vill veta, inte så mycket var jag har hon jag håller om, ligger intill eller hur närheten nu månde yttra sig -- hon får ha ungefär vilken agenda hon vill för mig, vad mig anbelangar i det avseendet, men jag behöver vila i vissheten om att hon själv vet var hon har mig och, tillräckligt mycket för sin egen del, är situationens herre.
Håller hon ännu på med att förvissa sig själv att jag inte är en tickande bomb av något slag -- någon som försöker ta sig in bakom hennes murar för att senare sticka hål på henne, någon som samlar på streck i bältet, någon som blir styv i korken av att få privilegier, och sen pratar vitt och brett, någon som kommer tappa allt sinne för proportioner och blåsa upp det här till att vara pojkvän, eller att äga henne -- det finns oändliga mängder dåligheter att blanda och ge av -- och är hon ännu inte trygg i att jag inte uppvisar tendenser till någondera, har jag fortfarande en kognitiv börda att bära, i att hela tiden lyssna uppmärksamt till vad hennes rädslospröt plockar upp. Inta en ständig beredskap att möta upp med att visa, berätta och förklara vad det är hon snappat upp, och vad samma sak var för mig, så hon blir herre över situationen igen, kan bedöma från rätt faktaunderlag, och agera informerat, innan det hela eskalerat ur alla proportioner.
Ja, jag är lyhörd. Ja, det här är ett slags kontrollbeteende och att i viss mån omyndigförklara någon, tills motsatsen bevisats, när jag sett dem växa i mina ögon till att visa sig emotionellt vuxna och mogna nog att inte reagera med ryggmärgen, stänga alla ventiler eller sätta av i vild panik åt något håll, bli onåbar eller rädslodriven. Det här är min egen screeningsprocess, och jag ser helst att få den överstökad så snart jag bara kan i varje ny bekantskap, så jag letar aktivt efter genvägar åt dem att visa sig förmögna att hantera mig, att bedöma situationer och förutsättningar, och inte misstolka saker negativt utan att ha sökt min bekräftelse först på att de förstått rätt. Det är en mycket viktig tillitsbyggandeprocess, och genomgår de den aldrig, kan jag inte förbli nära dem, för jag behöver en rimligt god övertygelse om att ingenting jag gör är dem mer till skada än glädje, utan min egen kännedom om det, eller vetskap om att jag får reda på det medan det sker, så jag har möjlighet att väja. Jag låter ingen skada sig själv på mig utan min tillåtelse. Detta är heligt, för det gör mig något så fruktansvärt illa.
Det är också ungefär det enda jag ser mig som kontrollfreak kring, och givetvis är det framevolverat av dels att ha gjort det en gång, innan jag fann den här hållningen eller metoden, samt en tämligen stor vana och erfarenhet av att möta rädda eller rädslodrivna, brända eller trasiga människor (med fullt fog för att känna eller reagera som de gör). Det här är ingen dom -- tvärtom, vinnlägger jag mig om att kunna komma även dessa människor nära, utan att skada dem. Hellre att till en början förutsätta att risken att en människa jag inte känner, har någon eller några sådana här rädslor som jag när som helst kan trigga eller ha triggat, och gå försiktigt, än från början förutsätta att de är lika orädda och livstörstiga som jag, fulla av nyfikenhet och försigkommenhet, lust att lära känna och förstå, se, höra, bekräfta, glädja, pyssla om, älska.
Att inte förutsätta någon trygghet alls till en början, och sedan raskt omkalibrera mig allteftersom jag ser hur stadigt de står, hur väl de läser situationen och mig själv, och hur rädslor inte finns vid alla de oupplysta vägskäl och mörka hörn händelseförloppet sedan avtäcker, är hur jag låter dem låsa upp mig och den vakande hand jag håller över dem, tills jag vet att de inte behöver min hjälp att stödja och staga upp deras trygghet med hjälpstöttor jag lånar ut, så länge de behöver dem. Jag ger dem all hjälp jag kan att inte trigga några hemska fall, och att bryta fallet, om vi inte lyckats med det tillsammans heller.
Det kostar ganska mycket kognitivt energispill att vaka på det där dock, och även om själva närheten ger mig en del av den energin tillbaka (då närhet är någonting väldigt generativt för mig), är det långt från en jämvikt, så jag vill förmedla så snart och så djupt jag kan precis vem jag är, hur jag tänker, känner och handlar, bedömer situationer, och så vidare, så jag blir dels förstådd, dels beräknelig; ett tryggt element som lätt kan förutses i tillräckligt hög grad för att människor med ett litet starkare kontrollbehov än mitt eget ska förbli trygga intill mig, och själva kunna släppa på sina rädslor och murar, givet att de faktiskt äger hela situationen själva, och kan välja vart den ska gå vidare, inom snittet av sina egna och mina gränser. (Hittills kan jag inte komma ihåg att mina gränser någonsin varit någon begränsande faktor, och att jag behövt signalera att hålla igen litet åt något håll, annat än möjligen någon gång när en ganska ny väninna började planera vår tid åt oss inför sina vänner utan att ha pratat med mig innan, eller lyssna till mina signaler om att inte vara bekväm i situationen. Jag ville inte heller skämma ut henne alltför mycket genom att sätta henne på plats. -- Men det handlar egentligen mer om integritet än spränga gränser.)
Den här nivån av samförstånd och medvetenhet om varann har jag med alla mina ex, och en mindre, men växande, skara nära vänner. Jag inbillar mig att en del som bara följer min dagbok, också har den med mig, utan att kanske någonsin vare sig sett, mött eller pratat med mig, ens nätligen; kanske människor jag själv inte ens känner till. Det bjuder jag på, även om det väl är ganska värdelöst vetande om man aldrig tänkt agera på det. En slags kuriosa, eller inspiration för egna ställningstaganden eller livsattityder, i allra bästa fall. Det vore roligt om andra lånade eller spred tankar och verktyg från mig; jag skulle gärna smitta stora delar av världen med min hållning om jag kunde. Den ger ett väldigt rikt och lyckligt liv, när man väl får litet utdelning på sina vedermödor, om man är så återkopplingsdriven och blir djupt lycklig av att sprida lycka som jag.
Jag har fört en hel del dialog med flickor som imponerar något enormt på mig nyligen i att spränga bort mina utlånta stödhjul, tänka och resonera i emotionella termer om känslor, attityder, samhällstendenser, återkommande mönster, livsekvationer vi har omkring oss, könsroller, alla fullvuxna människor med spädbarns-, dagis- eller tonårs-mentalitet vi har omkring oss, och mycket, mycket annat. Jag har ingen aning om någon av dem vill tränga in i mitt liv eller göra några anspråk på mig, men jag går dem till mötes och kastar mig lyckligt in i deras tankar och inre själsliga utrymmen jag blir inbjuden, utan att hoppas i någon specifik riktning om vart vänskaperna därifrån kommer utveckla sig. De har mig om hjärtat och följer mina tankar och utläggningar, privat, och i den halvofficiella guise det är att andas in dem här, och i vanliga fall fortsätter de sina liv parallellt med mitt, utan närmare inblandning än att umgås med mig då och då, över en middag, ett bullbak, en film eller fika då och då.
Någon lycklig gång förälskar sig någon i mig, och inte sällan jag i dem (det är nog närmast default, även om mina förälskelser sällan rinner över de zoner de har tillträde till och spiller folk i knät); varpå typiskt följer underbara relationer fulla av allt det som är viktigt i livet. Ibland tar de slut; man kanske växer ifrån varann, till exempel.
Och just nu längtar jag mest efter att befinna mig i situationen där jag, utan att behöva väja, kan hälla kärlek över människor jag älskar, vill ha nära mig och vara nära. Den uppstår under huvudsakligen två betingelser. Enklast, som i minst instängt och begränsat, när någon annan förälskar sig i mig, men också när jag umgås med någon jag älskar som vet att hon inte behöver vara rädd för att jag älskar henne, eller känna någon rädsla över att behöva bakbinda mig i mina yttringar över det, för att de skulle gå överstyr annars. Någon som är trygg i sin visshet om att jag respekterar de gränser jag ges, och inte tar miste på deras signaler, om de behöver styra, någon gång.
För det är då man kan slappna av och bara vara, utan att polisa sig själv för att inte trampa på någonting ömtåligt. Lämna över bördan att värna om ditt eget bästa till dig, viss om att du tar dig själv väl om hand, med hjälp av mig, och mina händer.
Jag är väl halvbra på att söka mig till närhet, men rätt dålig på att försörja mig; jag söker tämligen öppet och ärligt, navigerar någorlunda tålmodigt hemvant de tröttande, djupa djungler av fältarbeten, säkerhetszoner, haspar, hänglås och tidsvalv som ska agera färist för de dumma horder vildsvin som yr omkring där ute i vildmarkerna, uppenbarligen huvudsakligen på jakt efter lättfällda bytesdjur att betäcka, slita och slänga. Det är inget fel på försvarsintentionen, påminner jag mig; allt värt någonting som inte redan skövlats eller bränts ned till grunden, behöver sina försvarslinjer; det är jag själv som i vårt klimat har en mans självklara privilegium att få gå omkring helt spritt språngande naken, om han har hjärna (eller kanske hjärtat) att välja det, utan att en hjord bufflar i vild rusning trampar ihjäl honom på fläcken.
Det är ingenting personligt; jag råkar vara man, och vi män har byråkrati att genomlida och karantänstid att sitta ut innan vi är välkomna i främmande länder, för att styrka vår goda vilja, att vi har goda intentioner, och ett sinnelag för diplomati, snarare än vapenskrammel. Invaderande fientliga styrkor bufflar sig på det här planet och sållas bort av väl slipade säkerhetsvakter. Allt är precis som sig bör -- sånär som rådande förutsättningar som gör allt det här nödvändigt, då. Jag hjälper säkerhetsvakterna så gott jag bara kan, och ler till och med vänligt när de visiterar mig, i synnerhet de som har god ton och sköter sitt jobb väl, utan att för den sakens skull få mig att känna mig alltför personligen misstänkt utpekad som illdådsman. Har de dåliga formulär som släpper genom elefanter men silar mygg, kan jag till och med drista mig visa att här kanske finns en lucka värd att täcka om de någon gång skulle möta någon elefant som oförskräckt kunnat klampa in, där det verkat som att de lämnat oavsiktliga luckor i järnridån. (Jag har läst så mycket om elefanter, och är inte mer förtjust i dem än de. Kunde elefanter utrotas helt -- vilket är en omöjlig utopi -- skulle jag inte stå här så mycket i karantän, och leva ett långt rikare liv.)
Nej, jag hälsar inte på för att begära uppehållstillstånd. Jag är över huvud taget inte här i avsikt att inleda några ensidigt berikande förbindelser som utarmar ert lands resurser; jag är här som världsturist, för att jag förälskat mig i ert land på håll och vill lära känna det på riktigt i första person, upprätta goda dubbelriktade, ömsesidiga förbindelser, eller bryta kontakten, om förutsättningarna inte finns. Era formulär kommer förvisso aldrig bli bra nog att kunna screena bort riktiga bovar, men de kommer ofta varna för mig som misstänkt skurkaktigt element, då jag inte riktigt är någon det går en på dussinet av; min turism är inte så mycket en bisyssla som mitt liv, jag är inte här för att fylla några fotoalbum att skryta med och visa upp för andra; jag har inga intressen att exploatera er, men uppvisar massor av tecken på att samla på mig all möjlig kunskap som är strategiskt viktig för landets säkerhet, för jag behöver den för att säkerställa att jag inte bryter mot ert lands normer eller värderingar, gör åverkan på essentiell infrastruktur, rubbar någon annan viktig balans, och vördar och respekterar dess inhemskt erkända rikedomar och lagar. För allt som kan användas för att förgöra er, är också kunskap och insikter som behövs för att finna optimal symbios med er. Tala med er på ert språk. Älska er som ni själva ömmar hetast att bli älskade. Ta hand om och inte bära hand på er. Lämna er rikare än ni var innan jag kom, eller, allra helst, att bli invald som hedersmedborgare, och inte lämna er alls, om jag är lycklig nog att betygas den erkänslan, för att ha nått mina egna mål.
Jag behöver förklara det här för er, för ni har ingen chans att kunnat ha lista ut det själva. Ni har aldrig mött mig förut. Det kanske inte låter särskilt plausibelt; jag vet. Håll gärna ett öga på mig, och utvisa mig prompt så fort jag tar ett minsta snedsteg. Jag tar sällan några snedsteg av det slaget; på sätt och vis hjälper det mig att ni fäster så mycket uppmärksamhet vid mig som något element värt bevakning, då jag inte bara är verbal och berättar en underbar saga, utan är minst lika bra om inte bättre, på att förevisa i handling vad jag tänker, menar, vill och känner. Och ju mer och längre ni granskar mig och ger mig tillfällen att visa värme och göra skäl för mig, dess lättare för mig att stilla er oro, och nå fram med vad jag delgivit från första stund.
Och jag behöver förklara det här för er för att jag inte har att göra hos er alls, om jag förvägras diplomatpass och att röra mig fritt inom era gränser betrodd att aldrig kränka dem, efter att ni väl screenat mig. Vet ni redan nu att ingen kan nå den nivån i ett land med er Defcon-säkerhetsnivå, har jag kommit fel och beklagar så mycket som upptagit er tid. Jag är tacksam när insikt bespar oss båda en massa tid och trassel, redan här. Heder åt er som känner er själva nog att veta att era gränser är stängda för alla kommunikationer djupare inåt landet än ytliga affärer eller affärsmässiga förbindelser på distans. Det är utmärkt hedervärt att visa respekten att inte slösa med vare sig sin egen eller andras knappa tid och energi, som kunnat komma andra och bättre syften till godo i stället.
Men jag tappade bestämt tråden. Tillit, trygghet, tillgivenhet och förtrolighet är livsbränsle för mig och ett stort och starkt behov för mig, både att visas och få visa andra jag vill komma nära och ha nära mig själv. Jag står ut med all screening för att det är värt besväret, då resultatet är en livsnödvändighet. Vad liv jag lever mellan perioder då mitt närhetsbehov är täckt, är en, inbillar jag mig, rätt tjatig upprepning av sökandet efter att tillgodose det igen, så att jag åter kan ägna mig åt högre och mer allmännt intressanta och stimulerande funderingar eller göromål. Leva ett "den bästa dagen är en dag av törst"-liv, i stället för svält.
Att ha den närheten är ungefär halvvägs till mitt vilotillstånd; närhet kan man ha utan att förstå varann. Riktig harmoni och vila fordrar mer för mig; jag vill veta, inte så mycket var jag har hon jag håller om, ligger intill eller hur närheten nu månde yttra sig -- hon får ha ungefär vilken agenda hon vill för mig, vad mig anbelangar i det avseendet, men jag behöver vila i vissheten om att hon själv vet var hon har mig och, tillräckligt mycket för sin egen del, är situationens herre.
Håller hon ännu på med att förvissa sig själv att jag inte är en tickande bomb av något slag -- någon som försöker ta sig in bakom hennes murar för att senare sticka hål på henne, någon som samlar på streck i bältet, någon som blir styv i korken av att få privilegier, och sen pratar vitt och brett, någon som kommer tappa allt sinne för proportioner och blåsa upp det här till att vara pojkvän, eller att äga henne -- det finns oändliga mängder dåligheter att blanda och ge av -- och är hon ännu inte trygg i att jag inte uppvisar tendenser till någondera, har jag fortfarande en kognitiv börda att bära, i att hela tiden lyssna uppmärksamt till vad hennes rädslospröt plockar upp. Inta en ständig beredskap att möta upp med att visa, berätta och förklara vad det är hon snappat upp, och vad samma sak var för mig, så hon blir herre över situationen igen, kan bedöma från rätt faktaunderlag, och agera informerat, innan det hela eskalerat ur alla proportioner.
Ja, jag är lyhörd. Ja, det här är ett slags kontrollbeteende och att i viss mån omyndigförklara någon, tills motsatsen bevisats, när jag sett dem växa i mina ögon till att visa sig emotionellt vuxna och mogna nog att inte reagera med ryggmärgen, stänga alla ventiler eller sätta av i vild panik åt något håll, bli onåbar eller rädslodriven. Det här är min egen screeningsprocess, och jag ser helst att få den överstökad så snart jag bara kan i varje ny bekantskap, så jag letar aktivt efter genvägar åt dem att visa sig förmögna att hantera mig, att bedöma situationer och förutsättningar, och inte misstolka saker negativt utan att ha sökt min bekräftelse först på att de förstått rätt. Det är en mycket viktig tillitsbyggandeprocess, och genomgår de den aldrig, kan jag inte förbli nära dem, för jag behöver en rimligt god övertygelse om att ingenting jag gör är dem mer till skada än glädje, utan min egen kännedom om det, eller vetskap om att jag får reda på det medan det sker, så jag har möjlighet att väja. Jag låter ingen skada sig själv på mig utan min tillåtelse. Detta är heligt, för det gör mig något så fruktansvärt illa.
Det är också ungefär det enda jag ser mig som kontrollfreak kring, och givetvis är det framevolverat av dels att ha gjort det en gång, innan jag fann den här hållningen eller metoden, samt en tämligen stor vana och erfarenhet av att möta rädda eller rädslodrivna, brända eller trasiga människor (med fullt fog för att känna eller reagera som de gör). Det här är ingen dom -- tvärtom, vinnlägger jag mig om att kunna komma även dessa människor nära, utan att skada dem. Hellre att till en början förutsätta att risken att en människa jag inte känner, har någon eller några sådana här rädslor som jag när som helst kan trigga eller ha triggat, och gå försiktigt, än från början förutsätta att de är lika orädda och livstörstiga som jag, fulla av nyfikenhet och försigkommenhet, lust att lära känna och förstå, se, höra, bekräfta, glädja, pyssla om, älska.
Att inte förutsätta någon trygghet alls till en början, och sedan raskt omkalibrera mig allteftersom jag ser hur stadigt de står, hur väl de läser situationen och mig själv, och hur rädslor inte finns vid alla de oupplysta vägskäl och mörka hörn händelseförloppet sedan avtäcker, är hur jag låter dem låsa upp mig och den vakande hand jag håller över dem, tills jag vet att de inte behöver min hjälp att stödja och staga upp deras trygghet med hjälpstöttor jag lånar ut, så länge de behöver dem. Jag ger dem all hjälp jag kan att inte trigga några hemska fall, och att bryta fallet, om vi inte lyckats med det tillsammans heller.
Det kostar ganska mycket kognitivt energispill att vaka på det där dock, och även om själva närheten ger mig en del av den energin tillbaka (då närhet är någonting väldigt generativt för mig), är det långt från en jämvikt, så jag vill förmedla så snart och så djupt jag kan precis vem jag är, hur jag tänker, känner och handlar, bedömer situationer, och så vidare, så jag blir dels förstådd, dels beräknelig; ett tryggt element som lätt kan förutses i tillräckligt hög grad för att människor med ett litet starkare kontrollbehov än mitt eget ska förbli trygga intill mig, och själva kunna släppa på sina rädslor och murar, givet att de faktiskt äger hela situationen själva, och kan välja vart den ska gå vidare, inom snittet av sina egna och mina gränser. (Hittills kan jag inte komma ihåg att mina gränser någonsin varit någon begränsande faktor, och att jag behövt signalera att hålla igen litet åt något håll, annat än möjligen någon gång när en ganska ny väninna började planera vår tid åt oss inför sina vänner utan att ha pratat med mig innan, eller lyssna till mina signaler om att inte vara bekväm i situationen. Jag ville inte heller skämma ut henne alltför mycket genom att sätta henne på plats. -- Men det handlar egentligen mer om integritet än spränga gränser.)
Den här nivån av samförstånd och medvetenhet om varann har jag med alla mina ex, och en mindre, men växande, skara nära vänner. Jag inbillar mig att en del som bara följer min dagbok, också har den med mig, utan att kanske någonsin vare sig sett, mött eller pratat med mig, ens nätligen; kanske människor jag själv inte ens känner till. Det bjuder jag på, även om det väl är ganska värdelöst vetande om man aldrig tänkt agera på det. En slags kuriosa, eller inspiration för egna ställningstaganden eller livsattityder, i allra bästa fall. Det vore roligt om andra lånade eller spred tankar och verktyg från mig; jag skulle gärna smitta stora delar av världen med min hållning om jag kunde. Den ger ett väldigt rikt och lyckligt liv, när man väl får litet utdelning på sina vedermödor, om man är så återkopplingsdriven och blir djupt lycklig av att sprida lycka som jag.
Jag har fört en hel del dialog med flickor som imponerar något enormt på mig nyligen i att spränga bort mina utlånta stödhjul, tänka och resonera i emotionella termer om känslor, attityder, samhällstendenser, återkommande mönster, livsekvationer vi har omkring oss, könsroller, alla fullvuxna människor med spädbarns-, dagis- eller tonårs-mentalitet vi har omkring oss, och mycket, mycket annat. Jag har ingen aning om någon av dem vill tränga in i mitt liv eller göra några anspråk på mig, men jag går dem till mötes och kastar mig lyckligt in i deras tankar och inre själsliga utrymmen jag blir inbjuden, utan att hoppas i någon specifik riktning om vart vänskaperna därifrån kommer utveckla sig. De har mig om hjärtat och följer mina tankar och utläggningar, privat, och i den halvofficiella guise det är att andas in dem här, och i vanliga fall fortsätter de sina liv parallellt med mitt, utan närmare inblandning än att umgås med mig då och då, över en middag, ett bullbak, en film eller fika då och då.
Någon lycklig gång förälskar sig någon i mig, och inte sällan jag i dem (det är nog närmast default, även om mina förälskelser sällan rinner över de zoner de har tillträde till och spiller folk i knät); varpå typiskt följer underbara relationer fulla av allt det som är viktigt i livet. Ibland tar de slut; man kanske växer ifrån varann, till exempel.
Och just nu längtar jag mest efter att befinna mig i situationen där jag, utan att behöva väja, kan hälla kärlek över människor jag älskar, vill ha nära mig och vara nära. Den uppstår under huvudsakligen två betingelser. Enklast, som i minst instängt och begränsat, när någon annan förälskar sig i mig, men också när jag umgås med någon jag älskar som vet att hon inte behöver vara rädd för att jag älskar henne, eller känna någon rädsla över att behöva bakbinda mig i mina yttringar över det, för att de skulle gå överstyr annars. Någon som är trygg i sin visshet om att jag respekterar de gränser jag ges, och inte tar miste på deras signaler, om de behöver styra, någon gång.
För det är då man kan slappna av och bara vara, utan att polisa sig själv för att inte trampa på någonting ömtåligt. Lämna över bördan att värna om ditt eget bästa till dig, viss om att du tar dig själv väl om hand, med hjälp av mig, och mina händer.
postad 03:53 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar