18:06 HektoAstrid och musikteori

Idag fyller Astrid Lindgren hundra år. Detta firar Linköpings Statsbibliotek genom att en gång i timmen sätta på en stereo med skräniga barnvisor, som hörs i hela biblioteket. Jag hade glömt ta med öronproppar (man kommer inte alltid naturligt att tänka på att man bör ha dem med sig när man åker till biblioteket för att jobba ostört en stund), så när Lille Katt spelades för tredje gången, hade jag fått nog, och åkte hem igen.


Sen satte jag mig och läste litet notteori, då någon kul tjej förtjust hittat min D-klav och testkört den på litet noter med sin fiol. Trots att jag en gång skapade mig en fin klav (åt sångboken jag och ett par vänner byggde åt vår dåvarande sektion, D-sektionen på LiTH -- en sångbok som, tyvärr, var bättre förr, medan den bodde på öppna webben) har det aldrig riktigt kommit mig för att gå på djupet i klavteori, så jag insåg att jag inte begrep det fullt ut, och kompletteringsläste litet i Wikipedia.

I all korthet kan man sammanfatta det som att beroende på vilket streck man hakar fast vilken klav i, transponeras alla streckens tonhöjder om därefter, och de två vanliga G- (diskant-) och F- (bas-) -klavarna har ett sällsyntare syskon C-klaven, som känner sig hemma på vilket streck som helst (för att ungefär matcha respektive instruments typiska omfång inom eller i närheten av strecken), medan de vanliga klavarna oftast nöjer sig med att hoppa som mest ett streck nedåt, basklaven även uppåt.

På så sätt kan man få vilket streck som helst att bli vilken ton man vill. Så har man någon lagom entonig melodi, kan man med litet hyss och många klavar skriva den på en enda notlinje. Och har den litet sextondelar och värre än så, är det nog genast inte en instrumentalist i hela världen som kan spela den a vista. :-)

Fast riktigt så busambitiös kände jag mig inte idag. Ni får hålla till godo med D-klaven själv.