07:50 Needy

Rör vid mig nu.

Jag behöver dig. Har försökt sträcka mig efter dig, men hänger och svävar över dig, oviss om jag har landningstillstånd, eller skrämmer iväg dig, när jag börjar visa hur jag behöver dig.

Fyll mitt liv ända till brädden.

Allt jag behöver är att ge, intalar jag mig när jag har varken eller, så jag inte ska känna att det ekar i mig nu, utan bättre kunna fokusera på det absolut basalaste behovet av att få ge -- värme, kärlek, omtanke, trygghet, vila.

Jag som var ett barn då.

Nu. Skalar av lager på lager av självständighet och vuxenhet; behöver dig allt innerligare, närmare, oftare, här, hos mig; mig, hos dig.

Söker min sång.

Så min existens blir ny fågelsång, som när jag slår ut om våren. Jag behöver det så ännu mycket innerligare nu, när hösten kulnar till, släcker ljuset och jag törstar efter dig till att tända kaminen inuti mig, att värma dina fötter, och mitt hjärta.


Vem tog min sång?

Jag söker inte syndabockar. Men jag dör när min lovsång dör. När mitt spjäll dras till för lågt -- "älska inte så djupt", eller "ge inte så oerhört mycket av dig själv". Människor vars hjärtan ser egna skulder växa, under andra människors gåvor, inte att deras glädje över att få och blomma lyckligt, är all belöning jag söker.

Vem berövade mej gåvan?

Men det handlar inte om skuld. Det är bara känslor och inre balans; jag behöver ge, och ger det dig skuld, berövas jag den glädjen och lyckan, måste hämma mig och hitta omvägar genom dina dåliga samveten som jag aldrig mente tända.

Vem gav mej min styrka?

I mig själv är jag mina behov djupt otillräcklig, och det tänker jag förbli livet ut -- jag vägrar bli den starka, självständiga, oberoende, emotionellt självförsörjande; det finns ingen lockelse i det. I dig vill jag ha min bas, mitt hem, min fullständighet. Slut mina öppna kretsar, så jag kortsluts lyckligt i din famn. Min övergripande, största gengåva till dig: att behöva dig.

Jag var ett barn.

Och det var ungefär det jag hade. Världen var okomplicerad då.


Kärlekens tid

Eller om alla dess komplikationer bara blev njutbara utmaningar, med dig sörjandes för min bas av närhet, av samtal, av sova, tätt intill, av älska, av dränka dig i njutning. Att vakna upp intill, mitt i natten, trycka mig närmare, och lyckligt falla till ro igen.

Har bevarat min längtan.

Efter att finna det, vinna det, än en gång; lära känna dig, utan och innan, hitta, på alla dina stigar, känna mitt handlag med dig växa din lycka större och starkare ju mer detaljerad och heltäckande min förståelse för dig blir -- så jag kan genomsyra dig med lycka och trivsel, där och när du bäst behöver det, finna de känsligaste partierna och hålla dem välnärda i allt de inte självförsörjer sig på.

Jag som var ett barn då

Det blir självklart, som en barnlek, ett oreflekterat inbyggt beteende i enheten vi, som hör ihop i att fylla varandras yttre ofullständiga elektronskal; komplettera varandras törster, så vi kan fylla våra liv med självförverkliganden, i stället för att skrapa ihop livsuppehållande nödtorft.

Söker min sång

Det där är min sång, men jag behöver dig för att ljuda. Jag vet bara inte om du vill ha den i ditt öra, vågar bejaka mig att sjunga den för dig, vill lägga dina armar om mig och äga min rotadhet, sörja för all min otillräcklighet, som du når att klia så mycket bättre än jag.


Rör vid mej nu

Och tina mina isar jag inte vågar längta bort, en gång.

Fyll mitt liv ända till bredden

Smält dem, så jag expanderar till att fylla oss båda.

Du gav mej min hunger

Och all min mättnad.

Jag är ett barn.

Och behöver dig över allt annat.


(Stroferna ur "Kärlekens tid", Ylva Eggehorn; finns i framförande av Benny Anderssons Orkester, om du missade när vi i Tomaskören sjöng den på All helgona i Uppståndelsens kapell.)